Tog mig i kragen och besökte "Plantagen" idag. Köpte några påsar/säckar jord till mitt lilla körsbärsträd. Jag känner mig alltid malplacerad i trädgårdsbutiker. Där kommer jag med den underbara kombinationen av total okunskap och ovilja att göra någon större ekonomisk eller tidskrävande insats, och möter människor som måste ta emot mina märkliga frågor.

Men nu är det lilla trädet planterat och vattnat, så nu ska jag bara skörda frukterna! Ok jag vet att det krävs ytterligare vattning den närmaste tiden, men det är inte samma arbete som en tomatplanta. Om nu trädet överlever vill säga....

Jag slapp köpa trädet ialla fall. Min mor, som f ö är min totala motsats när det gäller växter och trädgårdar, har ett mycket livskraftigt körsbärsträd i sin trädgård som hela tiden på ett kaninartat sätt lämnar avkommor efter sig i närområdet. Det var en av dessa små telingar som fick lämna moderjorden och fara med oss till huvudstaden efter vårt lilla spontan-besök.

Spontanbesöket handlade naturligtvis inte om körsbärsträd alls utan mer om en chans att äntligen få träffa min syster med familj som var på sin första utflykt sen hon blev påkörd i slutet av januari i år. Och för er som undrar så är hon definitivt på bättringsvägen och det är mest en lång lite frustrerande väntan på att hjärnskakningens efterdyningar ska ge med sig. Det går dock framåt, men hon tänker hänga på låset(på jobbet)så snart hon får - som hon så fint uttryckte det! Vi är i alla fall glada att hon är på benen och är som vanligt. Frågan är förstås hur utslagen hon var efter en eftermiddag i familjens sköte, (en inte alltid för själen helt rogivande sammankomst:-))och därom riskerar vi att sväva i ovisshet!!

Nu är det dags att läsa lite Ronja för dottern!