onsdag 31 maj 2017

Gahh

Närmsta veckorna lär bli en studie i stresshantering och logistisk förmåga alt fullständigt livspusselshaveri! Det är komiskt hur detta upprepar sig år efter år,  och det verkar inte gå att hindra. Allt ska avslutas och firas - oftast samma dagar....

Om jag verkar missar något jag borde ha gjort påminn mig gärna - jag lovar att inte ta illa upp. Ev bryter jag ihop lite - men jag kommer att repa mig.
Om jag inte svarar på sms, snaps eller mail - tro inte att jag ignorerar dig. Troligen tror jag att jag nyss fick det och att jag strax ska svara. Skicka ett till och ropa "hallå" - så blir jag påmind om att ett roligt snap ger mer energi än ett äpple  - och är med på banan igen.
Om du möter mig i ett zombieliknande tillstånd - tvinga mig att sitta ner och dricka kaffe i 3 min så är jag mig själv igen. För en stund.

Ja, just nu angriper jag veckorna i bästa fall en dag i taget - oftast några timmar i taget. Är jag smart satsar jag på planering och framförhållning - vi får se hur det går med det...

Denna årstid är jobbet ingen direkt hjälp eftersom där har min mest pressade och hektiska tid precis påbörjats. Hur smidigt resten av sommaren fortlöper (jobbmässigt) avgörs till stor del av hur bra vi planerar och förbereder nu. 

Wish me luck! 

tisdag 16 maj 2017

Sociala medier ❤️

Vardagen har infunnit sig efter min lilla utflykt i till uppväxtens sammahang och gemenskap - återträffen med några av dem som delade erfarenheten av att för ca 30 år sedan ha befunnit sig tillsammans på en internatskola belägen på en strand i HuaHin i Thailand.
Få av dessa personer delar min vardag i fysisk mening, och i många fall varken ringer vi eller skriver - men via sociala medier kan vi hålla kontakten och faktiskt känna att vi kan finnas i varandras liv även då vi inte bor i närheten.

De moderna sociala medierna är för mig på alla sätt avgörande när det handlar om att inte tappa kontakten med alla de olika vänner som av olika skäl inte delar min vardag längre. Min uppväxt gör att jag lite för snabbt lätt släpper kontakten och går vidare så snart någon flyttar eller försvinner ur mina cirklar, men sociala medier låter mig ha en fot eller ett öga kvar i hens liv. Jag må vara dålig på att ringa och skriva, men jag får ändå en glimt som jag annars inte skulle ha haft. Jag kan skicka en tanke och ett grattis när hen fyller år - vilket jag inte skulle lyckas med annars. 

Sociala medier gör att jag är mindre benägen att känna mig ensam och isolerad och det är så enkelt att gilla en bild eller kommentar för att visa att jag ser er! 

Sociala medier tar inte över och utmanövrerar fysisk social samvaro - de underhåller och upprätthåller olika relationer mellan gångerna vi ses, och för mig är det något otroligt positivt. Tänk om det hade funnits under min uppväxt - hade det förändrat något? På vilket sätt?

När livet stressar som mest och almanackan är full av allehanda aktiviteter(som nu i maj) är sociala medier en möjlighet och räddning! Vissa månader hinner jag inte ens träffa dem som faktiskt är i min närhet och som t o m är grannar, då är det så trevligt att få se en bild på Instagram, läsa ett inlägg på Facebook eller någon blogg! Ett snapchat livar upp och man känner att man inte är bortkopplad!

Jag vet att det finns baksidor och att alla inte upplever det lika positivt - men detta är min bild idag, och det hjälper mig!
Ha en trevlig dag!


söndag 7 maj 2017

Annorlunda helg men ändå helt normal

Det har gått mer än 30 år sedan jag lämnade internatskolan SPM-Villa som låg på stranden utanför HuaHin i Thailand. Jag tillbringade 6 av mina 9 grundskoleår där. Som mest fanns det 27 elever på skolan samtidigt så på något vis blev man som en stor familj - vissa tillbringade jag bara 1-2 år med andra var med fler av mina år. 

I helgen sågs ca 15 utav oss elever tillsammans med några husförädrar, föräldrar och någon lärare på en gård utanför Stockholm. En overklig helg men ändå var det en enorm känsla av normalitet. Så märkligt naturligt.

Vi har skrattat, gråtit och pratat. Utan ansträngning dök vi djupt och vackert i samtalet. Vi bär på mycket som många runtomkring oss i våra vardagsliv inte kan relatera till. Många av oss har inte så många att minnas och känna med - så att få mötas och dela minnen och erfarenheter med andra som var där(oavsett om man gick på skolan samtidigt eller ej) är ovärdeligt.

Våra liv är för evigt kopplade till Thailand, vår kärlek till landet och vår uppväxt där  är komplex - och det är fantastiskt att få prata med andra som förstår det. 

Jag känner mig lyckligt lottad att jag har vänner i min närhet som orkar höra på mig, som välkomnar djupa samtal och analys. Att några orkar peta och riva i mina murar. Min man och hans syskon har ju samma bakgrund om än i ett annat land och utan internat - men beröringspunkterna många och de liknande erfarenheterna mer avgörande än de specifika länderna.

Det viktigaste för mig är att samtalet fortsätter. Mitt skrivande här hjälper mig att sortera mina tankar och dialogen ger mig perspektiv.

Även om vi upplever vår bakgrund olika och vi inte upplever samma smärta kan vi ändå bara vinna på att se och höra varandra. 

Jag minns inte om någon såg mig som barn - de flesta hann bara se ytan. Då vi var många var det inte lätt att bli sedd - och om man lärde sig att gömma sig i gruppen så kunde man undvika att vara särskilt synlig. Jag tror att min främsta försvarsmekanism var att gardera mig från att bli känslomässigt beroende av någon och att jag började med det tidigt.
Då avskeden var många och återkommande valde mitt undermedvetna att det var för osäkert för mig att fästa mig vid någon så valet blev omedvetet att skydda mig från det genom att alltid utgå ifrån att den enda som inte kunde lämna mig var jag själv. Och resultatet blev murar av alla de slag. Även om några säkert försökte blev jag ganska bra på det och lyckades ofta avvärja alla försök. Fortfarande är jag på min vakt och jag släpper sällan eller kanske aldrig garden helt. 

Utmaningen för mig idag är att våga bli sedd, att våga låta mig bli älskad - att släppa in folk och riskera att bli lämnad. Jag kommer troligen få jobba med detta resten av mitt liv. Det påverkar ju främst mina närmaste relationer - övriga världen ser kanske främst integritet. 

Samtalen i helgen hjälper mig en bit på väg - de pekar ut riktningen för mig. Vi får hoppas att jag går framåt mer än jag står still. Jag måste inte fastna - även om det ibland är bekvämare för mig. 

Samtalet fortsätter.