Lugn före storm

Det är svårt att samla några som helst vettiga tankar under dessa veckor när massor av saker ska hända. 

Nästa vecka är det något inbokat varje kväll, och hela veckan känns som ett pussel där man hoppas att bitarna till slut skall passa. Jag hoppas på att min hjärna  håller sig på plats och att jag ska kunna kanalisera ev stress till ett positivt flow så att jag kan vara effektiv. Jag har en butiksplanering att få struktur på innan torsdag, sedan skulle jag behöva fundera lite på budget. Att ha en hjärna i spinn då är inte till hjälp. 

Men idag försöker jag vila huvudet, tänka på annat - kidsen spelar match så det är en bra distraktion. Dock går matcherna lite omlott så jag missade sonens. 

Man kan tycka att det tar mycket tid att ha fotbollsspelande barn, men det finns något underbart med att få vara med i ett lag, träna och utvecklas tillsammans. Och inte minst vara med i ett sammanhang och en gemenskap i samhället. Det är något jag aldrig kunde delta i som barn och då har jag svårt att neka mina barn det. 

Det är en sann glädje att se dem inkluderade. Utanförskap gör ont i mig och oönskad ensamhet svider. Speciellt om eller när det drabbar mina barn.

Nu tänker jag ta mig en lugn kväll innan veckan attackerar!

Mormors-minnen

En av de saker som jag sörjer lite(i den mån jag känner efter) när det gäller min splittrade uppväxt är att vi fick så lite tid med våra mor- och farföräldrar. Av de 5 år jag som barn tillbringade i Sverige var 3 av dem så tidigt att jag inte har så många minnen. När jag väl flyttade hem för gott i 15-årsåldern var jag ju i princip redan på väg ut i livet. 

Detta var inte något jag tänkte på som barn, utan det är mer nu, att jag känner mig lite bortkopplad från min historia. Oftast känner jag inte ens det, men jag kan ibland drabbas av en saknad efter dem som har lämnat oss. Och tyvärr främst den jag hann komma närmast. 

Min mormor Siv var nog den som jag ändå hann få mest tid med som barn. Det berodde nog också på att hon hade en förmåga att vara närvarande och engagerad. Hon hade heller inte så många barnbarn så de åren vi var i Sverige fick vi nog allt hennes barnbarns-fokus. Deras lilla hus utanför Esklistuna var något av en konstant i mitt liv, något som alltid funnits. Det var härligt att komma dit efter 3 år och känna igen doften, alla små prydnadssaker, plocka smultron längs järnvägen, blåsa såpbubblor och dricka te ur glas-tekopparna i finrummet. Ofta var hängmattan på plats och vi kämpade om att komma dit först.

Jag älskade att titta i alla de gamla fotoalbumen som sträckte sig ända från deras ungdom. Bilder på dem som nyförlovade på tältsemester, mormor i långt mörkt hår. Bilder på mamma och hennes syster fyller flera album, och hela deras uppväxt är för tiden väldokumenterad. Gissar att fotona gav mig sammanhang och förankring.

Mormor och morfars hus var fullt att spännande skrymslen och smarta lösningar. Morfar var lite av en uppfinnar-Jocke och höll alltid på med ngt projekt. Han byggde ett mini-film-rum i källaren där projektorn alltid stod uppe så vi kunde se alla filmer han filmat på familjen genom åren. Mormor hade sin syhörna med massor av roliga tyger och skinnbitar. Förutom dockkläder sydde hon genom åren ca 300 nallar som hon gav bort.

När jag var i 6-årsåldern kom mormor, morfar och moster med make och hälsade på oss i Thailand. Då var det inte alls särskilt vanligt med svenska turister där så det var ganska modigt ändå! Jag minns inte hur länge de stannade - men det var härligt att de kom, även om jag var väldigt blyg för dem. De hade med sig presenter - morfar hade med sig egendesignade(gissar jag) docksängar som var i typ 5 delar som gick att bara kila i varandra till mig och min syster och mormor hade sytt en hel garderob till våra dockor. De var väldigt måna om oss och ville skämma bort oss lite då de kunde. Det var vi nog inte så vana vid. 

Mormor var ganska rakt på sak och var inte riktigt som andra vuxna jag kände. Det uppskattade jag som tonåring. Hennes egen uppväxt var allt annat än lätt och i många lägen verkar det som att hon ganska tidigt fick ta mer ansvar och även styra själv över sitt liv. Jag tror att det var därför jag inte upplevde henne så svartvit, hon visste var hon stod och vad andra tyckte var inte så noga. Jag tyckte även att hon var ovanligt befriad från att sätta upp fasader och masker. Jag vet eg inte om det stämmer helt, men jag upplevde henne så. 

Hon är nu borta sen några år tillbaka efter ett långt och fullt liv. 

Jag saknar henne.

Funderingar kring vår, sommar och melodifestivaler

Nu är det maj - det är en av årets galnaste månader.... Det verkar som om allt skall hända just i maj och början av juni.

Lite som december, även då gäller det att hitta ett sätt att hålla huvudet över vattenytan. 

När alla avslutningar är avklarade infinner sig lugnet och även om jobbet är kvar är fritiden mer fri. Vi har även en 40-åring som snart skall firas och en svåger som skall gifta sig - allt före midsommar!

Denna sommar är min plan att slappa så ofta det går och ta det lite som det kommer. Jag ska njuta av lediga stunder, av härliga böcker och underhållande TV-serier. För när jag jobbar kommer det att vara hektiskt! Och några veckor är maken på utflykt till barndomsland med far och bröder så sommaren blir aningens splittrad - men jag känner någonstans att det blir en bra sommar!

Jag kommer att fortsätta min inre resa och se om jag kan hitta lite mer av mig själv. Jag känner mig väldigt glad över det jag hittills funnit, att jag ser lite klarare nu än tidigare. 

Kom att tänka på min mormor när jag var ute och sprang idag, blir nog någonliten tribute till henne här framöver! Hon är inte kvar ibland oss men så värd att minnas! 

Det är mycket som kommer upp när man springer. Är väl lite stress som rensas bort och då kan viktigare saker komma fram!

Ikväll tittar vi på delfinalen i Eurovision, för att se om Sverige går vidare. Kidsen borde sova, men är det viktigt så är det....

Jag minns att vi fick diverse inspelade Melodifestivaler utskickade till internatet i Thailand! Då var det fest. Har dock tappat kärleken till fenomenet - men det är ändå något vi som familj ändå kan se och störa oss på tillsammans, så något värde har det. Även om jag blir hjärtligt trött på hur utdraget det hela har blivit!

Men om finalen ska bli dräglig på lördag är det bäst att "Mr Semmelröv" går vidare!

Godnatt

När man inte längre står ut med eländet!!

Idag infann sig energin att ta tag i kylskåpssnusket! Det drabbar säkerligen inte er andra men här var det dags att rensa och torka ur. 

De som känner oss vet att vi av fri vilja inte har ett överdimensionerat kylskåp - men vi lyckas ändå få plats med gaaaanska mycket.

Här är en del av det som gömde sig....

Och vad säger man - delar av detta visar lite vad vi tror att vi äter!

T ex lever någon i familjen i tron om att vi äter mängder av följande:

Vitlöksklyftor i olja - tre burkar, soltorkade tomater 2 burkar - jalapeños  och oliver - vi köper men äter uppenbarligen inte upp det.

För något halvår sedan tänkte vi äta gräddfil - det gjorde vi inte....

Sill köper bi för mycket av typ 2 ggr om året. Hittade 3 burkar... Kände inte för att äta dem till midsommar. 

Well, jag slängde en hel del och svabbade bort några ännu oupptäckta livsformer...

Får se hur länge det varar. Det var grymt skönt att finna den energin - har stört mig på kylskåpets kondition ett tag, men varken funnit tid el ork. 

Orkade även klippa gräset, det var också dags. Grannarna set nog lite snett på oss. Vår halva av häcken är något mer spretig - får se hur länge den får vars det. Vi sätter en ära i att inte vara perfekta - åh nej det är ingen efterhandskonstruktion, Hehehe.

Perfekta människor skrämmer mig lite. Om man aldrig får se en skavank blir man ju sjukt stressad. Måste vara jobbigt att se sig själv osminkad eller bli påmind om sina kroppsfunktioner. Får en perfekt stylad människa diarré? Hur hanterar de det?

Ikväll hade vi lite sköna gäster i vårt lite operfekta hem. Väldigt trevligt, det kändes bra även om vi har uppsågat golv och lite öppna skåp. Båda närvarande hushåll har hål i sina tak. Vi kände att vi var bland vänner:). 

Nice!!

Ensamhet och självklarheter

Min process har tappat fart. Kanske beror det på att den har gått in i en annan fas eller så har min hjärna pausat. 

Det har varit mycket på agendan och hag har inte hunnit reflektera så mycket. 

Å andra sidan tycker jag ändå att jag har mått väldigt bra de senaste veckorna även om jag har varit trött. Kanske har jag fått bort några av de stenar jag gått och släpat på. 

De tankar och känslor som ändå dröjer sig kvar är de som handlar om närhet kontra ensamhet. 

Ensamhet och kanske ibland ännu mer känslan av ensamhet är något jag tror de flesta brottas med i olika skeden i livet. 

Jag har nog främst känt mig ensam som barn och tonåring. Ensamhet för mig har varit att känna mig isolerad, osynlig och icke självklar. 

Med isolerad menar jag nog att jag har känt mig bortkopplad från inre närhet till andra människor - även min familj. Jag hade isolerat mig själv känslomässigt på grund av alla uppbrott och avsked, och jag jobbade väl hårt på att klara mig själv - känslomässigt. Jag var heller inte förmögen att räcka ut en hand och ta hand om mina syskon som fanns på internatskolan med mig. Den isoleringen är inte lika stark idag även om känslan ibland såklart kan komma tillbaka.

Att känna mig osynlig kommer nog av att jag har undvikit att bli sedd - jag har duckat när vuxna har försökt, och folk försöker inte hur länge som helst. Jag både vill och inte vill synas. Jag har nog föredragit att styra vad som ska ses med resultat att jag oftast känner mig osynlig eftersom det som syns främst är det skal jag väljer att visa upp. 

När jag blev äldre har jag parerat det med att synas och höras mer än nödvändigt, och att jag kände mig blyg som barn är inget folk numera tror på. Att förekomma hellre än att förekommas. Då syns jag utan att eg behöva blotta mig - och den strategin håller mig flytande i många situationer än idag. 

Men mina närmaste vänner vet ju att det finns annat under ytan men att det inte är helt lättåtkomligt. Och ibland sitter man hela nätter och pratar! Det är sånt som minskar både isolering och osynlighet. 

Att inte känna sig självklar är troligen något alla känner nu och då. Att bli bortglömd kan hända alla - och är sällan medvetet. Det är en sann lycka att vara en del av en gemenskap där folk räknar dig som en självklar del. Att man får vara med och man tappar inte platsen om man ibland inte kan haka på. Under många år hängde man i med näbbar och klor - allt för att inte missa ngt. 

När vi flyttade fram och tillbaka mellan Sverige och Thailand hela tiden under min uppväxt blev jag någon som lätt glömdes bort och var allt annat än självklar. Om man inte existerar i folks liv under några år får man ju lite börja om hela tiden. Man satsar ju inte och investerar i någon som snart ska åka igen. Folk har sina vänner och sina kretsar, och i bästa fall blir du ett trevligt tillfälligt inslag men absolut inte självklar.

Man vill inte vara "Ove"(Från Solsidan, om ngn missat det), man vill inte tära och som bäst vara tolererad(främst p g a konflikträdsla - hahaha). Men hur blir man viktig i människors liv?? 

Hur blir man självklar?

Andra kanske ser mig som mer självklar än jag ofta känner mig. Balansen kommer nog med åren:)! 

Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på den frågan lika mycket som jag. De har ju alltid funnits i den "värld" som vi befinner oss i. Jag hoppas att det ger dem lite mer grundtrygghet i vilka de är och vart de kommer ifrån!

Kameleont-egenskaper

Att läsa Barack Obamas memoarer är fascinerande. Mycket eftersom den skrevs innan han var i närheten av att bli president, vilket gör att den troligen är mer äkta och mer ocensurerad än vad den skulle ha varit om den hade skrivits nu.

Jag blev sugen på att läsa den eftersom han flera gånger tas som exempel i boken "Third Culture Kids" och jag på något sätt då bättre fick ihop bilden jag har av honom.

Att vara en TCK kan resultera i att du blir en kameleont. Eller att du utvecklar de sidorna som en ren överlevnadsstrategi. För att passa in och vara delaktig behöver du anpassa dig till omgivningen. Flyttar du ofta och även byter världar kan spelreglerna vara vitt skilda, och att hitta och undvika de värsta fallgroparna blir en ren försvarsmekanism. Det lär dig dock att det finns olika sätt att vara och leva och det är inte självklart att alla normer och outtalade regler och förväntade beteenden är vedertagna i alla kretsar och kulturer. Det lär dig också att det sällan är illvilja eller ett avfärdande mot dig som får folk att bete sig annorlunda jämfört med dina förväntningar. Tvärtom kan detta göra att du med tiden kan utveckla en större lyhördhet inför olika missförstånd som kan uppstå i sammanhang där kulturer kan krocka. 

Detta ka göra att folk uppfattar dig som falsk eller som någon med dold agenda eftersom det är svårt att boxa in dig. Att se världen och sammanhang från många olika vinklar gör att du snarare kan ha svårt att se allt i svart eller vitt. Det kan vara svårt att ens skaffa sig en tydlig agenda. Allt beror på på...:)

Sen kan du förstås i perioder bli trött på att alltid behöva passa in att du istället medvetet väljer att inte anpassa dig. Även det är naturligtvis störande för omgivningen och kontraproduktivt om du i djupet ändå söker gemenskap och tillhörighet.

Min största insikt och djupaste källa till lugn är ändå att vi människor i grunden är lika, vi bryr oss om ungefär damma saker och de flesta har nog med sitt eget för att ha en uttalad agenda emot mig. Väldigt lite handlar om mig (förutom i min egen värld förstås), och om jag gör något konstigt som du reagerar på så handlar det troligen inte om dig:)!

Memory lane

Insåg att jag började blogga redan 2006. Vi hade bott i huset i ca 6 månader och barnen var ganska små. Var tvungen att läsa lite - och det är ju jättekul att läsa eftersom jag har glömt många av de saker jag skriver om. Händelser med barnen och hur jag tänkte. Lite nice att det finns sparat. Vissa år var jag mer aktiv och andra år blev det färre poster. 

Det blir ju någon slags dagbok i offentlig form. 

De mest framträdande känslor som kommer till mig när jag läste är glädje! Det så mycket man missar när livet rullar på, här finns mycket ändå bevarat. 

Något som gör mig glad är att det ger mig lite sammanhängande historia i det här huset med min familj. Det är så lätt att glömma olika vardagliga saker, och att ha skrivit lite om det ger lite kött på mitt livsben. 

Det är så fantastiskt att kunna ge våra barn en barndom där de kan känna sig lite rotade. Ett barndomshem och ett sammanhang där de ändå är lite mer självklara. 

Det slår mig att fördelen med att bo i ett område där många är inflyttade är att vi alla har börjat om, vi delar minnen och sammanhang sedan snart 10 år:). Så sjukt härligt. Vi bär alla med oss vår bakgrund och kappsäckarna är olika tunga - men det är vi själva som formar framtiden. Ensamma eller tillsammans. 

Vill man kan man såklart leva parallella liv där beröringspunkterna inte är fler än att man hälsar.

Men det är också möjligt att dela livet med varandra och se varandra genom livets olika skeden. 

Jag är så tacksam för alla jag känner och känner igen här i Farsta och i resten av Stockholm. Det gör att jag kan kalla det hemma! 

Vilse i känslolandet

Om man blockerar en del av sina känslor - hur blir det då när man gläntar på dörren? Orkar man det?

Under helgen har vi varit bortresta och jag har inte hunnit skriva, men lite tankar har ändå passerat. Och jag har vid ett par tillfällen gläntat högst tillfällighet på några smärtsamheter och första känslan är att jag inte orkar känna detta eller vara i känslan någon längre stund. 

Ibland känns det så mörkt om man känner efter om så bara lite. Livet och världen är i mångt och mycket så orättvis, och jag är i allra högsta grad på de tursammas sida. Och maktlösheten jag kan känna om jag känner efter är överväldigande och skulden är betungande, men inte lika tung som skammen över att skulden är för lätt att skaka av sig. Så den enda rimliga vägen att gå är tacksamhetens väg. Men även det kan kännas som en flykt delvis. 

Även i detta lyckans land omges jag människor som har det långt tuffare än jag och även det gör ont. Hur kan man lätta bördor i hela världen när jag inte ens kan fixa det närmaste? Måste man inte stänga av ibland? Det känns som att man går under annars.

Men vem blir hjälpt av att jag överväldigas av smärta - hur ädel än känslan är? Vad hjälper det någon att jag bryter ihop för deras skull? Måste vi inte många gånger faktiskt vara starka för andras skull? Frågan är om jag låter någon se mig och låter någon hjälpa mig? Jag har lärt mig be om hjälp när det gäller ytligare ting och praktikaliteter, men när lät jag senast någon vara mitt stöd när jag inte orkade hålla mig uppe? 

Jag tycker inte att det är helt lätt att reda ut begreppen. Jag vill känna och bejaka mina känslor - men jag vill inte att mitt liv och mina beslut skall styras av dem. 

Jag vill känna med människor - men om jag ska kunna bidra är det bra om jag kan hålla känslorna i schack.

Jag har heller ingen lust att bryta ihop i tid och otid för att jag ger efter - jag vill helst styra när det ska ske. Då jag har tid och att det timar..., jag hör ju själv hur dumt det låter... 

Så vad är det jag vill uppnå med min inre resa?

Kanske främst att förstå. Förstå mig själv och förstå på vilket sätt min bakgrund påverkar hur jag hanterar livet idag. Kanske kan jag då börja gå en annan väg. Kanske kan jag bryta en del av de mönster jag så lätt fastnar i. 

Att jag ska våga känna smärtan när den kommer men också våga be om stöd när jag behöver det. 

Jag tror någonstans att jag kommer att ha närmare till glädjen om jag möter smärtan. 

Godnatt!