Känner mig väldigt labil ibland! Går jag ensam en dag kan jag lätt känna mig ganska låg, men får jag prata med en god vän el så en stund omså bara på telefon så känns allt bättre, hur knäppt är inte det? Borde man inte ha någon slags själslig vaddering, ett slags lager som ger harmoni? Hur skaffar man sig sånt?

Ibland undrar jag om min internatskoleuppväxt har påverkat mig till att tycka att det är normalt att alltid ha folk omkring mig. Samtidigt kan man förstås bli trött om det blir för mycket av det goda..... Jag gillar ofta att göra en egen grej i samma rum som andra. Det är på något vis avkopplande att vi är samlade men vi måste inte nödvändigtvis göra samma sak. Jag minns lördageftermiddagarna på SPM-villa i HuaHin, vi hade ofta köpt godis och lånat böcker och satt sedan på altanen och lästa tillsammans ett gäng. Så rogivande. Tyvärr var vårt lilla bibliotek väldigt begränsat, men en riktigt bra bok tål att läsas både 2 och 3 gånger:-)
Sen var det alltid kapplöpning till altanen för att haffa en ade bästa platserna(det fanns en 3-sits och 2 fåtöljer i kraftig rotting med dynor). Jag ville alltid helst ha en fåtölj. Minns inte hur ofta jag fick en. Vet inte hur snabb jag var....

Jag hoppas verkligen att mina barn blir lika lagom förtjusta i läsning som jag är. Det är verkligen fantastiskt att få ta del av en annan värld och någon annans(om är ofta fiktiva) tankar. Samtidigt är det inte ofta jag skulle välja en bok framför en fest eller umgänge med goda vänner. Jag gillar även kombinationen vänner och läsning. Att läsa samma bok och prata om den är ju riktigt trevligt! Även om man i nuläget inte orkar driva en regelrätt bokklubb brukar vi ändå tipsa varandra om böcker och om de engagerar, prata om dem. Nice.

Just nu läser jag om Millenium-triologin, i brist på annat(dock en av de böcker som definitivt tål att läsas om) . Skulle gärna hitta något nytt att sätta tänderna i, tips emottages tacksamt.

Nu ska jag pipa över till grannen på kyrkgruppens tjejkväll(blir en gång i månaden). Ska bli trevligt.