En kollega uttryckte för någon vecka sedan förvåning då jag sade att jag "älskade" något(minns inte exakt vad det var, men det handlade om någon produkt i vårt sortiment). Förvåningen låg i att hon trodde inte att hon hört mig spontant säga att jag älskar ngt. Jag erkänner att det är ovanligt att jag är odelat positiv - på samma sätt som jag sällan är odelat negativ.
Detta i kontrast till en annan kollega som är skönt entusiastisk eller starkt skeptisk till det mesta.
Jag upplever inte själv att jag är så avvaktande som jag låter - men jag inser att jag troligen uppfattas så. Jag tar dock i många fall den entusiasm jag känner med en nypa salt och dämpar mig själv. En ren försvarsmekanism skulle jag tro. Jag tillåter mig känslor - men jag delar dem inte alltid/sällan med min omgivning. Ibland för att jag tycker att det är irrelevant, ibland för att jag inte vill blotta mig och ibland kanske bara av gammal vana.
Åsikter är lättare att uttrycka, jag är inte rädd för att säga vad jag står för, att säga min mening om det är viktigt även om det inte alltid är politiskt korrekt. Det verkar vara så att känslor är hyfsat privata för mig. Det är som att den delen vill jag skydda från ifrågasättanden, löje och även ibland verklighetens krassa ljus. Jag bygger inte mitt liv på känslor och styrs sällan av impulser.
Här skulle min käre make protestera eftersom det såklart inte alltid stämmer - i vissa lägen är känslan viktigare än verkligheten! T ex vilken väg man väljer om det finns flera till samma destination. Jag väljer allra helst den som känns bäst oavsett om den är något längre.
Men det kanske är en liten skillnad mellan min känsla och mina känslor? Jag går ofta på känsla men gillar inte att blotta mina känslor - det är kanske närmare sanningen.
Jag får hädanefter öva mig i att känna lite mer och våga säga det - lite oftare.
Kanske kan musik locka fram en del. Vi får se.
