Ibland undrar jag vad som hände. Jag lyssnade mycket på musik som tonåring. Minns att jag inte fattade hur mamma kunde tyckts att det var jobbigt när jag ville köra musiken högt i köket. Numera sätter jag i princip bara på musik när jag ska springa och det tog flera månader innan jag kom på att det kunde vara en kul idé.
Jag föredrar serier, böcker och film. Ord och dialoger uppskattar jag normalt sett mer. Det är tydligare och ligger nära mig. Musik är mer ogreppbart och blir mer känslor - vilket jag inte kan kontrollera på samma sätt. Jag tycker att det någonstans blir ineffektivt att enbartlysdna på musik. Jag ser den lite mer som bakgrund. Den förhöjer en film, ger fantastisk nostalgi i kära vinjetter och signaturer, men den får sällan huvudrollen. Då måste den fånga mig få mig att inte kunna värja mig.
Där fungerar ett program som "Så mycket bättre" utmärkt. Om jag blir berörd av människorna betyder musiken mer.
Men så finns det musiker och grupper som faktiskt lyckas tränga igenom mina sköldar bara genom sitt sound och sitt eget engagemang, och då är jag ganska fast. Ja inte - jag tältar i tre dagar för biljetter och åker på alla konserte -fast, men fast så att jag faktiskt lyssnar. I bilen och när jag springer. Och nu.
Så grattis Adele, Maroon5, First Aid kit, Duffy, you did it!
I dessa fall är det inte texterna jag fastnar för eftersom jag sällan lyssnar tillräckligt koncentrerat för att höra - utan det är känslan de förmedlar.
Så ha en bra dag! Med eller utan musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar