Träffade två SPM-villa-syskon på Gröna Lund i lördags, tack vare Facebook, för att en av dem la ut ett klipp och ett inlägg. Enbart pga detta kunde jag hitta dem och hinna säga hej! Älskar sociala medier - jag kan inte nog säga det!
Det enda jobbiga är att jag hade velat sitta en helkväll och prata - inte 10 min.
Det är svårt att beskriva relationen med dem jag har delat internatlivet med. Det handlar ju om kvantitativ tid under minst ett år - oftast fler. Det blir en slags syskon-känsla, kanske lite som att sitta i fängelse tillsammans eller göra lumpen (inte helt jämförbart förstås - Hahaha)med skillnaden att vi var barn och tonåringar som hamnat där pga våra föräldrar arbete. Man är sammanlänkade för alltid och beroende på var man befinner sig i livet(mentalt, känslomässigt och även av eget val) avgör hur man känner inför sin historia och även för dem man delar den specifika bakgrunden med.
Jag har förändrats ganska mycket sedan mina internat-år. Eller man ska kanske säga att jag har landat och börjat hitta mig själv och en identitet. Det hade jag inte då - då värnade jag mitt hårda skal och gjorde vad jag kunde för att hålla distans känslomässigt. Om jag verkar gardera mig nu så gjorde jag det än mer då. Att tillåta mig visa mig sårad och ledsen på den tiden hände bara när det till slut rann över. Och så har det varit ganska långt upp i åren.
Hur jag uppfattades då vet jag inte, men troligen inte supervarm och utgivande. Hahaha, men få tonåringar är väl det.
Återträffen i maj gav mersmak - det känns viktigt att mötas igen. Det känns långt in i själen, och i o m att det inte riktigt finns ord för vad man är för varandra blir det svårt att förklara så att andra förstår. I lördags visste jag bara att jag var tvungen att försöka hitta tjejerna - de var ju där, så nära. Jag bara reste mig från mitt sällskap och gick(nämnde vart jag skulle till maken). Så fantastiskt roligt att se dem.
Gemensamma, omvälvande eller åtminstone livsförändrande erfarenheter skapar kontaktytor som är annorlunda än de du får i det vanliga rullande ekorrhjulet. Och även om vi inte pratade om hur det kändes då i stunden så kan vi kanske prata om det nu.
För mig kan det inte sopas under mattan. Jag vill inte glömma, jag bejakar allt det fina jag fick och lär känna mig själv genom de utmaningar jag mött. Jag vill höra era historier. Det ni kände och upplevde. Om vi kände oss ensamma då - betyder det inte att vi måste känna det nu. Det är - för mig - så sant som boktiteln säger:
"Tillsammans är man mindre ensam".
