Hjälpmedelns tid

Nu har vi - som de flesta som känner mig mig troligen inte lyckats undgå - lagt till ännu ett hjälpmedel i vårt liv. Städning började vi med för kanske ett par år sedan(tack vare RUT) och nu var det dags att efter år av matpanik och fantasiångest lägga till ännu ett. Efter tips från olika vänner har jag landat i Linas matkasse. Testade Mathem i somras men tyckte inte att det hjälpte. Att handla maten har egentligen aldrig varit problemet och att scrolla igenom miljoner artiklar för att hitta varorna skapade bara nya irritationsmoment. Ångesten och paniken(frustration och uppgivenhet ligger kanske närmare sanningen) ligger främst i att komma på VAD vi ska äta och sen att ha just det hemma. Jag har heller sällan roats av att leta recept, så kokböcker används sällan hos oss. Så nu har jag som sagt insett att en matkasse för 3 middagar i veckan är helt rätt i tiden för oss. Någon annan har tänkt och även plockat ihop det jag behöver och sedan inte att förglömma levererat hela alltet till vår dörr. Jag har tidigare ratat idén och haft ett antal argument emot det(minns dem inte längre) - men just nu lever vi lite i matkasse-eufori! 

Och än bättre- nu man kan shoppa med basvarorna också! Turerna till ICA och Konsum blir väldigt mycket färre, och det sparar tid och energi mer än mycket annat(sorry Mathem.se).

Kidsen är glada över variationen och de kommer uppskatta gamla favoriter mer  när de inte dyker upp varje vecka. Är det dyrt? Well, det är inte billigt att åka till affären i tid och otid heller och så länge vi har mer brist på tid än pengar så funkar det för oss. Tider när det har varit tvärtom har det funnits mer energi att vara kreativ - och då anpassning till rådande situation är något av ett livsmantra för mig väljer jag att just anpassa mig efter vad som fungerar just nu - för oss.

Att detta gör att även maken lagar mer mat än tidigare gör det heller inte sämre. Win-win helt enkelt!

Det är nödvändigt att hitta sätt att få livet och vardagen att fungera när vi båda jobbar heltid med hyfsat ansvarsfulla jobb(jag vet att att vi varken är astronauter, krigskorrespondenter, FBI-agenter el likn, men tid och energi går definitivt åt) och varför inte ta den hjälp man kan få? Att det även skapar jobb åt andra i sin tur är ju bra för alla. Ibland har det känts jobbigt att jag inte kan/orkar/hinner allt själv, men det går ju inte att lägga till sak efter sak utan att något tar stryk. Och jag vägrar tycka att jag är lat - alla har vi ett lager av energi. Det ska räcka - gör jag av med allt utan att det får byggas upp tar det slut snabbt - och att börja om energimässigt tar som många vet enormt mycket tid och kostar mer än vad man eventuellt trodde att man vann när man inte tillät sig lyssna på sig själv. Få människor tackar mig om jag bränner ut mig för att jag tror att jag kan göra allt överallt hela tiden.

Jag älskar mitt liv och är väldigt tacksam över allt jag har - familj, jobb, vänner - ja ni vet. Jag vill ha det under en lång tid - och ibland betyder det att en ledig dag används till att läsa en god bok eller se 6 avsnitt av ngt på Netflix enbart för att det är precis vad jag behöver för att fylla på mina reserver. För någon annan kan det vara att plantera saker i krukor och sånt(vad vet jag).

Nu är det dags för lite jobb! Over and out:)

Issues, integritet och generositet - lätt vidrört.

Att få livet att fungera är inte alltid lätt, men när det gör det och bitar faller på plats är det så skönt. Jag tror på att inte krångla till det för mycket. Att inte bygga för mycket fasader, att vara så avslappnat äkta det går i förhållande till andra. Att utgå ifrån att vi alla gör vårt bästa, att vi alla har våra issues och att alla egentligen vill bli accepterade för vilka vi är. 

Ingen av oss är perfekt, och verkar det så  är det troligen för att vi inte känner den personen särskilt väl och inte vet allt om dennes liv. 

Många människor gör ganska mycket för att verka perfekta - men troligen enbart för att de tror att det förväntas av dem - eller att de tror att de runtomkring dem är  det.

Att bryta ner sådana murar känns ibland som ett livskall för mig. Ingen ska behöva känna att de behöver förställa sig eller vara något annat än sig själv när de umgås med mig. Jag vill att de ska  känna att jag ser dem.

Jag lyckas dock inte alltid - många gånger är det de närmaste som inte blir sedda, som kan uppleva att de blir tagna för givna. 

Min osäkerhet är som störst i de närmaste relationerna - kanske för att jag där har mest att förlora själv. En annan del är att jag värnar mycket om min integritet och mina  försvarsmekanismer är stenhårda när det gäller att skydda mig själv. Dvs den delen är kanske enligt mitt undermedvetna den sista utposten - och att den är intakt är grunden för min existens. Om jag upplever att någon "hotar"(eg för starkt ord) eller "kränker" (även det ett starkt ord) min integritet så sluter jag mig fullständigt. Att bevara mitt inre jag är prio ett.   

Att blotta mig och mitt jag behöver ske på mina villkor och i en för mig trygg miljö. Att skriva om det är på mina villkor, men ett sätt att förklara det som kan verka obegripligt.

Alla har vi ju som sagt våra issues och vi har alla olika gränser. Om vi känner oss själva är det lättare att räta ut missförstånd och möjligheten för att vi ska kunna förstå varandra ökar. 

Det är bara att jobba vidare på att vara oss själva mer, inte bygga murar och vara generösa getemot varandra.

Ok - dags att jobba!