Ingen av oss är perfekt, och verkar det så är det troligen för att vi inte känner den personen särskilt väl och inte vet allt om dennes liv.
Många människor gör ganska mycket för att verka perfekta - men troligen enbart för att de tror att det förväntas av dem - eller att de tror att de runtomkring dem är det.
Att bryta ner sådana murar känns ibland som ett livskall för mig. Ingen ska behöva känna att de behöver förställa sig eller vara något annat än sig själv när de umgås med mig. Jag vill att de ska känna att jag ser dem.
Jag lyckas dock inte alltid - många gånger är det de närmaste som inte blir sedda, som kan uppleva att de blir tagna för givna.
Min osäkerhet är som störst i de närmaste relationerna - kanske för att jag där har mest att förlora själv. En annan del är att jag värnar mycket om min integritet och mina försvarsmekanismer är stenhårda när det gäller att skydda mig själv. Dvs den delen är kanske enligt mitt undermedvetna den sista utposten - och att den är intakt är grunden för min existens. Om jag upplever att någon "hotar"(eg för starkt ord) eller "kränker" (även det ett starkt ord) min integritet så sluter jag mig fullständigt. Att bevara mitt inre jag är prio ett.
Att blotta mig och mitt jag behöver ske på mina villkor och i en för mig trygg miljö. Att skriva om det är på mina villkor, men ett sätt att förklara det som kan verka obegripligt.
Alla har vi ju som sagt våra issues och vi har alla olika gränser. Om vi känner oss själva är det lättare att räta ut missförstånd och möjligheten för att vi ska kunna förstå varandra ökar.
Det är bara att jobba vidare på att vara oss själva mer, inte bygga murar och vara generösa getemot varandra.
Ok - dags att jobba!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar