Det har gått mer än 30 år sedan jag lämnade internatskolan SPM-Villa som låg på stranden utanför HuaHin i Thailand. Jag tillbringade 6 av mina 9 grundskoleår där. Som mest fanns det 27 elever på skolan samtidigt så på något vis blev man som en stor familj - vissa tillbringade jag bara 1-2 år med andra var med fler av mina år.
I helgen sågs ca 15 utav oss elever tillsammans med några husförädrar, föräldrar och någon lärare på en gård utanför Stockholm. En overklig helg men ändå var det en enorm känsla av normalitet. Så märkligt naturligt.
Vi har skrattat, gråtit och pratat. Utan ansträngning dök vi djupt och vackert i samtalet. Vi bär på mycket som många runtomkring oss i våra vardagsliv inte kan relatera till. Många av oss har inte så många att minnas och känna med - så att få mötas och dela minnen och erfarenheter med andra som var där(oavsett om man gick på skolan samtidigt eller ej) är ovärdeligt.
Våra liv är för evigt kopplade till Thailand, vår kärlek till landet och vår uppväxt där är komplex - och det är fantastiskt att få prata med andra som förstår det.
Jag känner mig lyckligt lottad att jag har vänner i min närhet som orkar höra på mig, som välkomnar djupa samtal och analys. Att några orkar peta och riva i mina murar. Min man och hans syskon har ju samma bakgrund om än i ett annat land och utan internat - men beröringspunkterna många och de liknande erfarenheterna mer avgörande än de specifika länderna.
Det viktigaste för mig är att samtalet fortsätter. Mitt skrivande här hjälper mig att sortera mina tankar och dialogen ger mig perspektiv.
Även om vi upplever vår bakgrund olika och vi inte upplever samma smärta kan vi ändå bara vinna på att se och höra varandra.
Jag minns inte om någon såg mig som barn - de flesta hann bara se ytan. Då vi var många var det inte lätt att bli sedd - och om man lärde sig att gömma sig i gruppen så kunde man undvika att vara särskilt synlig. Jag tror att min främsta försvarsmekanism var att gardera mig från att bli känslomässigt beroende av någon och att jag började med det tidigt.
Då avskeden var många och återkommande valde mitt undermedvetna att det var för osäkert för mig att fästa mig vid någon så valet blev omedvetet att skydda mig från det genom att alltid utgå ifrån att den enda som inte kunde lämna mig var jag själv. Och resultatet blev murar av alla de slag. Även om några säkert försökte blev jag ganska bra på det och lyckades ofta avvärja alla försök. Fortfarande är jag på min vakt och jag släpper sällan eller kanske aldrig garden helt.
Utmaningen för mig idag är att våga bli sedd, att våga låta mig bli älskad - att släppa in folk och riskera att bli lämnad. Jag kommer troligen få jobba med detta resten av mitt liv. Det påverkar ju främst mina närmaste relationer - övriga världen ser kanske främst integritet.
Samtalen i helgen hjälper mig en bit på väg - de pekar ut riktningen för mig. Vi får hoppas att jag går framåt mer än jag står still. Jag måste inte fastna - även om det ibland är bekvämare för mig.
Samtalet fortsätter.
