Om att inte lyssna på musik

Jag är oftast inte en musikmänniska. Jag lyssnar med få undantag på musik. Att säga detta i dagens Sverige är nästan en provokation  - lite som att säga att man inte gillar djur. 

Folk hajar till och tittar på mig som om för att kolla om jag skämtar när jag ibland erkänner detta. Men jag skojar inte. Jag lyssnar väldigt sällan på musik. 

Allt är förstås relativt, men när jag utvecklar det för dem som inte tror mig lägger jag fram följande "bevis":

- jag har inget och har aldrig haft ngt Spotify-konto

- jag har heller inte appen

- jag har aldrig loggat in på makens Spotify-konto

- antalet CD jag har köpt efter att jag fyllde 20 kan räknas på om inte ena handen så båda

- jag har aldrig färdigställt en låtlista av något slag

- jag har någon gång blivit lite sugen - men inte hittat motivationen

- jag har aldrig av eget val köpt biljetter till en konsert 

- jag har gått på konserter(även dessa kan räknas på typ en hand), men mest av sociala skäl

- jag sätter oerhört sällan på musik i hemmets Sonos-system - ngn gång i badrummet - men oftast kommer jag på att jag glömde när jag redan står i duschen

- jag lider inte av att den mesta musiken på mitt jobb är samma under många månader

- jag stör mig sällan på musik

- jag minns sällan eller tänker på filmmusik

Ja, listan kan göras längre.

Hatar jag musik? Nej. Men jag vet när musik har berört mig och jag älskar vissa låtar. Och ibland gråter jag av musik och jag blir peppad  och glad av olika låtar. 

Till exempel ser jag gärna "Så mycket bättre". Jag gillar sammanhanget det ger mellan människorna som uttrycker sig genom musik. Det genererar ofta magi för mig och det gör att jag blir berörd. Exempel på detta:

- Miss Li i en av de tidigare säsongerna - hennes själ i en låt(som jag inte minns vilken det var) gjorde att det brast för mig

- Magnus Uggla när han framförde "Min far" eller vad den nu heter.

- Lisa Ekdals fascinerande personlighet -eller egentligen hennes genomgrundade integritet gjorde att jag berördes av det hon gjorde.

Jag lyssnar eg inte på någon av dessa annars - men där och då var det fantastiskt.

Grupper/band jag i vuxen ålder har valt att köpa skivor av alt ladda ner på Apple Music:

- Maroon 5 - älskar deras sound(CD)

- First Aid kit - de är berörande fantastiska och detta trots jag ganska ofta genuint ogillar country.(CD)

- Adele (AM)

- Coldplay - den enda i mitt tycke värda konserten jag varit på. Så sjukt bra!!(AM)

- Pink(AM) - hon har ofta något vettigt att säga 

- Newsboys - återupptäckt sen ungdomsåren(oj så gammal jag låter)(AM)

Ofta faller jag för ett sound - vissa låtar sjunger jag med i med entusiasm för att soundet är underbart och catchigt trots att texten lämnar mycket övrigt att önska eller t o m är helt emot min personlighet och mina åsikter - Hahaha:

- "Händerna i taket med " m Petra Marklund 

- låten som handlar om att det är fredag och jag snart står på dansgolvet(vet ej vem som sjunger eller vad den heter) och att jag inte behöver dollar bills för att ha fun tonight. Alla som känner mig vet att jag aldrig är bekväm på ett dansgolv...

- Miriam Bryants version av Lisa Nilssons låt ni vet(Allt jag behöver nu är att hitta..) - tycker varken att min man är inkomplett eller att jag lätt skulle hitta någon annan - men kan inte värja mig mot hennes sköna version i alla fall!

Texter är tydligen inte lika viktiga som soundet. Märkligt eftersom jag annars tycker att text - och vad det förmedlar - är viktigt.

Jag har uppenbarligen en del åsikter om en del musik - men oftast prioriterar jag en TV-serie eller en bok. Musik blir när jag skriver ett inlägg här eller i bilen.

Så, ett inlägg om musik minsann - kanske en provokation - kanske inte.

Vem vet kanske är vi fler!

Trötter

Just nu är jag ganska trött. Efter en intensiv sommar på jobbet med försök till en paus på 2 veckor nyligen är man redo att få någon slags vardagslunk igen. Men det lär bli början av oktober innan jag kan börja andas normalt igen. Det är ett sånt år. 

Å andra sidan - vad vet jag eg om att vara trött? Jag vet att jag är priviligierad, jag sover om nätterna, jag har jobb(bara lite för mycket vissa tider på året), jag har familj och vänner. Jag har inte ens småbarn, jag är inte jagad eller på flykt.

I många länder jobbar man minst 6 dagar i veckan, många fler timmar per dag ofta - många jonglerar mer än ett jobb. Och semester är ingen ingen som helst självklarhet och definitivt inte så många veckor som jag har.

Vad vet jag egentligen om att vara trött? Jag vet att jag känner mig tröttare när jag känner mig stressad - när det känns som att jag borde hunnit mer och att dygnet inte har tillräckligt med timmar. När jag upplever att jag inte räcker till.

Det är lätt att älta sin trötthet - som om det hjälper(hehe - lite som nu). Ibland blåser den bort och ny energi infinner sig.utan att jag eg vet hur det går till - andra gånger tycker man att man borde ha hämtat sig, men man har snarare blivit tröttare. 

Jag har börjat lära mig att mota bort dåligt samvete när jag väljer att göra något som hjälper mig att koppla av och återhämta mig. Jag har börjat tillåta mig att släppa taget och acceptera att det är ok att inte hinna allt alltid. Förr kände jag mig som en sämre människa om jag inte hann med allt. Det gör jag inte längre.

Det svåra är att fastna i den själsliga tröttheten - den fysiska är minde tärande. Och jag tror att jag har blivit hyfsad på att ladda om mentalt. Jag tittar på TV-serier för att vila både kropp och hjärna. Det kan tyckas vara en onyttig sysselsättning - men för mig är det kanske just därför jag mår bra av det. Det är ju ungefär som att läsa en bok men inte lika accepterat.  Men det håller mig längre ifrån martyrskap och offermentalitet. Jag tillåter mig att vila på ett sätt jag själv vill.

Annars återstår bara kloning!