Hjälpmedelns tid

Nu har vi - som de flesta som känner mig mig troligen inte lyckats undgå - lagt till ännu ett hjälpmedel i vårt liv. Städning började vi med för kanske ett par år sedan(tack vare RUT) och nu var det dags att efter år av matpanik och fantasiångest lägga till ännu ett. Efter tips från olika vänner har jag landat i Linas matkasse. Testade Mathem i somras men tyckte inte att det hjälpte. Att handla maten har egentligen aldrig varit problemet och att scrolla igenom miljoner artiklar för att hitta varorna skapade bara nya irritationsmoment. Ångesten och paniken(frustration och uppgivenhet ligger kanske närmare sanningen) ligger främst i att komma på VAD vi ska äta och sen att ha just det hemma. Jag har heller sällan roats av att leta recept, så kokböcker används sällan hos oss. Så nu har jag som sagt insett att en matkasse för 3 middagar i veckan är helt rätt i tiden för oss. Någon annan har tänkt och även plockat ihop det jag behöver och sedan inte att förglömma levererat hela alltet till vår dörr. Jag har tidigare ratat idén och haft ett antal argument emot det(minns dem inte längre) - men just nu lever vi lite i matkasse-eufori! 

Och än bättre- nu man kan shoppa med basvarorna också! Turerna till ICA och Konsum blir väldigt mycket färre, och det sparar tid och energi mer än mycket annat(sorry Mathem.se).

Kidsen är glada över variationen och de kommer uppskatta gamla favoriter mer  när de inte dyker upp varje vecka. Är det dyrt? Well, det är inte billigt att åka till affären i tid och otid heller och så länge vi har mer brist på tid än pengar så funkar det för oss. Tider när det har varit tvärtom har det funnits mer energi att vara kreativ - och då anpassning till rådande situation är något av ett livsmantra för mig väljer jag att just anpassa mig efter vad som fungerar just nu - för oss.

Att detta gör att även maken lagar mer mat än tidigare gör det heller inte sämre. Win-win helt enkelt!

Det är nödvändigt att hitta sätt att få livet och vardagen att fungera när vi båda jobbar heltid med hyfsat ansvarsfulla jobb(jag vet att att vi varken är astronauter, krigskorrespondenter, FBI-agenter el likn, men tid och energi går definitivt åt) och varför inte ta den hjälp man kan få? Att det även skapar jobb åt andra i sin tur är ju bra för alla. Ibland har det känts jobbigt att jag inte kan/orkar/hinner allt själv, men det går ju inte att lägga till sak efter sak utan att något tar stryk. Och jag vägrar tycka att jag är lat - alla har vi ett lager av energi. Det ska räcka - gör jag av med allt utan att det får byggas upp tar det slut snabbt - och att börja om energimässigt tar som många vet enormt mycket tid och kostar mer än vad man eventuellt trodde att man vann när man inte tillät sig lyssna på sig själv. Få människor tackar mig om jag bränner ut mig för att jag tror att jag kan göra allt överallt hela tiden.

Jag älskar mitt liv och är väldigt tacksam över allt jag har - familj, jobb, vänner - ja ni vet. Jag vill ha det under en lång tid - och ibland betyder det att en ledig dag används till att läsa en god bok eller se 6 avsnitt av ngt på Netflix enbart för att det är precis vad jag behöver för att fylla på mina reserver. För någon annan kan det vara att plantera saker i krukor och sånt(vad vet jag).

Nu är det dags för lite jobb! Over and out:)

Issues, integritet och generositet - lätt vidrört.

Att få livet att fungera är inte alltid lätt, men när det gör det och bitar faller på plats är det så skönt. Jag tror på att inte krångla till det för mycket. Att inte bygga för mycket fasader, att vara så avslappnat äkta det går i förhållande till andra. Att utgå ifrån att vi alla gör vårt bästa, att vi alla har våra issues och att alla egentligen vill bli accepterade för vilka vi är. 

Ingen av oss är perfekt, och verkar det så  är det troligen för att vi inte känner den personen särskilt väl och inte vet allt om dennes liv. 

Många människor gör ganska mycket för att verka perfekta - men troligen enbart för att de tror att det förväntas av dem - eller att de tror att de runtomkring dem är  det.

Att bryta ner sådana murar känns ibland som ett livskall för mig. Ingen ska behöva känna att de behöver förställa sig eller vara något annat än sig själv när de umgås med mig. Jag vill att de ska  känna att jag ser dem.

Jag lyckas dock inte alltid - många gånger är det de närmaste som inte blir sedda, som kan uppleva att de blir tagna för givna. 

Min osäkerhet är som störst i de närmaste relationerna - kanske för att jag där har mest att förlora själv. En annan del är att jag värnar mycket om min integritet och mina  försvarsmekanismer är stenhårda när det gäller att skydda mig själv. Dvs den delen är kanske enligt mitt undermedvetna den sista utposten - och att den är intakt är grunden för min existens. Om jag upplever att någon "hotar"(eg för starkt ord) eller "kränker" (även det ett starkt ord) min integritet så sluter jag mig fullständigt. Att bevara mitt inre jag är prio ett.   

Att blotta mig och mitt jag behöver ske på mina villkor och i en för mig trygg miljö. Att skriva om det är på mina villkor, men ett sätt att förklara det som kan verka obegripligt.

Alla har vi ju som sagt våra issues och vi har alla olika gränser. Om vi känner oss själva är det lättare att räta ut missförstånd och möjligheten för att vi ska kunna förstå varandra ökar. 

Det är bara att jobba vidare på att vara oss själva mer, inte bygga murar och vara generösa getemot varandra.

Ok - dags att jobba!

Känsla och känslor

Ännu en morgon med Adele i lurarna. Dock ingen idé att dra för stora växlar. Snart har jag hittat en ny serie, men tills dess är detta kanske ett alternativ:). 

En kollega uttryckte för någon vecka sedan förvåning då jag sade att jag "älskade" något(minns inte exakt vad det var, men det handlade om någon produkt i vårt sortiment). Förvåningen låg i att hon trodde inte att hon hört mig spontant säga att jag älskar ngt. Jag erkänner att det är ovanligt att jag är odelat positiv - på samma sätt som jag sällan är odelat negativ. 

Detta i kontrast till en annan kollega som är skönt entusiastisk eller starkt skeptisk till det mesta. 

Jag upplever inte själv att jag är så avvaktande som jag låter - men jag inser att jag troligen uppfattas så. Jag tar dock i många fall den entusiasm jag känner med en nypa salt och dämpar mig själv. En ren försvarsmekanism skulle jag tro. Jag tillåter mig känslor - men jag delar dem inte alltid/sällan med min omgivning. Ibland för att jag tycker att det är irrelevant, ibland för att jag inte vill blotta mig och ibland kanske bara av gammal vana. 

Åsikter är lättare att uttrycka, jag är inte rädd för att säga vad jag står för, att säga min mening om det är viktigt även om det inte alltid är politiskt korrekt. Det verkar vara så att känslor är hyfsat privata för mig. Det är som att den delen vill jag skydda från ifrågasättanden, löje och även ibland verklighetens krassa ljus. Jag bygger inte mitt liv på känslor och styrs sällan av impulser. 

Här skulle min käre make protestera eftersom det såklart inte alltid stämmer - i vissa lägen är känslan viktigare än verkligheten! T ex vilken väg man väljer om det finns flera till samma destination. Jag väljer allra helst den som känns bäst oavsett om den är något längre. 

Men det kanske är en liten skillnad mellan min känsla och mina känslor? Jag går ofta på känsla men gillar inte att blotta mina känslor - det är kanske närmare sanningen. 

Jag får hädanefter öva mig i att känna lite mer och våga säga det - lite oftare.

Kanske kan musik locka fram en del. Vi får se.

Musik

Ok, första gången på länge eller kanske ever, som jag sätter på musik i lurarna på T-banan. Men det är svårt att skriva och titta på en serie samtidigt. Och Adele är ju heartbreaking fantastisk. Just saying.

Ibland undrar jag vad som hände. Jag lyssnade mycket på musik som tonåring. Minns att jag inte fattade hur mamma kunde tyckts att det var jobbigt när jag ville köra musiken högt i köket. Numera sätter jag i princip bara på musik när jag ska springa och det tog flera månader innan jag kom på att det kunde vara en kul idé.

Jag föredrar serier, böcker och film. Ord och dialoger uppskattar jag normalt sett mer. Det är tydligare och ligger nära mig. Musik är mer ogreppbart och blir mer känslor - vilket jag inte kan kontrollera på samma sätt. Jag tycker att det någonstans blir ineffektivt att enbartlysdna på musik. Jag ser den lite mer som bakgrund. Den förhöjer en film, ger fantastisk nostalgi i kära vinjetter och signaturer, men den får sällan huvudrollen. Då måste den fånga mig få mig att inte kunna värja mig. 

Där fungerar ett program som "Så mycket bättre" utmärkt. Om jag blir berörd av människorna betyder musiken mer. 

Men så finns det musiker och grupper som faktiskt lyckas tränga igenom mina sköldar bara genom sitt sound och sitt eget engagemang, och då är jag ganska fast. Ja inte - jag tältar i tre dagar för biljetter och åker på alla konserte -fast, men fast så att jag faktiskt lyssnar. I bilen och när jag springer. Och nu.

Så grattis Adele, Maroon5, First Aid kit, Duffy, you did it!

I dessa fall är det inte texterna jag fastnar för eftersom jag sällan lyssnar tillräckligt koncentrerat för att höra - utan det är känslan de förmedlar.

Så ha en bra dag! Med eller utan musik!

Nytt år - ny energi

Efter en riktigt skön och avslappnad jul är jag redo för våren!!! Dock dök snön upp lite oväntat. Hade nästan väntat mig en bar och mild vinter - men kyla och nederbörd har kommit med besked.

Om jag inte tidigare har varit nog tacksam över vårt varma köksgolv, så är jag det nu! Det är heeeelt fantastiskt att köket nu är varmt och behagligt hela vintern och våra vänner behöver inte släpa med sig tofflor och raggsockor när de kommer på besök. Golvvärme is the shit, som någon mindre nogräknad "over there" skulle uttrycka sig.... 

Har precis lagt in mitt schema i kalendern i telefonen så att min make vet när och hur länge jag jobbar om dagarna fram till efter påsk. Det är sjukt tradigt att lägga in, men säkert bra för familjefriden. Diverse jobbrelaterade Danmarksresor är ju bra om han har koll på så att barnen plötsligt inte lämnas helt vind för våg. Även om de numera tar sig hem själva och även kan motverka hunger på egen hand är ju inte planen att de ska uppleva sig övergivna. Det händer ju ibland när jag slutar tidigt att de ändå försvinner iväg i diverse riktningar och min närvaro kan tyckas onödig. Dock vet jag att det kan kan kännas tryggt att jag är på plats även om de inte precis umgås med mig. 

Idag åkte jag och sonen på en informell cup i Handen. Han är aldrig svår att få med i de sammanhangen - han gillar både träningarna och matcherna. Idag var motståndet inte så hårt och de gick obesegrade genom de 3 matcherna.  Alltid uppmuntrande även om fokuset i laget aldrig är på resultat utan på utveckling och gemenskap. Fantastiskt bra i den här åldern!

Jag njuter lite av att vi har möjlighet att låta våra barn delta i aktiviteter som de gillar och som hjälper dem att utvecklas. Att de får vara en del av sin omgivning på ett sätt som jag aldrig har upplevt att jag har varit. Nu är jag ju det lite mer i o m dem, men man har ju inte full rutin på det hela. 

På tisdag drar dotterns ridskola igång igen efter ett kort uppehåll - och det är en helt egen värld med helt andra regler. Hon är nu inne på sitt 3:dje år och vilken otrolig resa det har varit. Det är verkligen en bra aktivitet för att utveckla sin inte styrka, sitt självförtroende och inte minst sina ledaregenskaper! Jättespännande och ganska oväntat från mitt håll.

Så jag är redo för våren och vad den för med sig. Inte minst varmare tider!  Hur vackert det än är med snö så är jag mer skapad för värme.

Så god fortsättning på det nya året! Jag återkommer!