Fördomar

Jag gissar att det händer oss alla - att vi har förutfattade meningar om andra människor. Fördomar - men också att vi ibland får för oss att någon är si eller så  - oftast baserat på ganska lösa grunder i början av en bekantskap. 

Det händer även att folk tror saker om mig som inte stämmer, det ena roligare än det andra:). Jag älskar att vara lite otydlig - att vara lite oförutsägbar, att inte följa mallen(vad det nu är). Häromdagen förvånades jag över att höra att någon verkligen tänkte sig mig vara en hundmänniska - det roar mig ännu! Eller att jag är en blom- och växtmänniska.... ser jag ut att vara det??? Jag har ju knappt några omvårdande egenskaper alls??? Så roligt! Blommor dör i min vård:

Denna kalla är ju helt magiskt ful. Vad har jag gjort gör fel(retorisk fråga - jag bryr mig inte tillräckligt helt enkelt)??? Som ny var den jättefin och efter kanske 6 veckor har den spårat helt. 

Well, det finns ju folk som bara säljer blommor. De ska ju också leva och betala hyra.

Jag älskar att få veta mer om människor, vi är alla så mycket mer än ytan och det finns flera sidor hos oss och alla delar påverkar varandra. Vår egen självbild påverkar hur vi ser på andra. Det är lätt att döma någon efter klädsel, dialekt, utseende mm. Någon man tror är dryg är världens mest omtänksamme, någon som har en hård yta kan vara en sann mjukis!

Att mina fördomar ofta kommer på skam är underbart! 

En del människor kan vara klurigare att läsa av. Vi är alla mer eller mindre måna om att passa in. En del har varken vilja eller förmåga att leka kameleont utan är helt trygg i sig själv och ser ingen anledning att anpassa sig. Andra har anpassning som försvarsmekanism och formar sig omedvetet efter omgivningen när det känns befogat.

I mångt och mycket och under större delen av mitt liv har jag försökt läsa av det aktuella sammanhangets koder och försökt anpassa mig därefter. En liten effekt av ett konstant flyttande mellan två världsdelar. Problemet med det kan då vara att det egna jaget inte riktigt hinner utvecklas i och med att man hela tiden försöker passa in. Jag tar aldrig reda på vad jag egentligen tycker och vill utan kollar av vad som gäller just här.

Det tog därför ganska långt tid för mig att börja hitta mig själv. Och det tog ganska lång tid innan jag insåg att jag behövde göra det.

Jag tror att det finns en hel del TCKs som känner sig lite ihåliga, som att man hänger i luften. Vad ska man göra med livet och var? Vilka traditioner ska man anamma och varför. Vad är viktigt för mig? Eller så frågar man sig varför man inte verkar ha en plan eller agenda för sitt liv utan bara låter det rulla på och snarare låter andra styra vad som händer. 

Jag tycker fortfarande att det är lättare att anpassa mig till en av andra initierad förändring än att ta ett eget omvälvande beslut som påverkar mitt liv. 

Numera är jag hyfsat trygg i vem jag är, och jag trivs med att få vara kvar någonstans. Att få stanna. Saker händer - människor kommer och går - men jag kan välja att stanna. Snart ska jag sortera mina tankar om vad det är som gör att jag stannar. Men nu är det dags att sova! Godnatt!

Uppdatering och utmattning

Sendan mitt inlägg om musik måste jag erkänna att jag lyssnar mer på musik plötsligt...

Kan bero på lurarna jag fick när jag fyllde år. Trådlösa. Det är definitivt grejen, så smidigt och okomplicerat. Inga sladdar som glappar och går sönder (heeeela tiden).

En annan orsak är att jag upptäckte Apple Musics chill mix. För mig är det perfekt, någon annan har gjort en lista som jag troligen gillar! Säkert oacceptabelt för en del - men perfekt för mig!

Men det är eg inte det som snurrar i mitt huvud just nu.

Det pratas en del om utmattning och sjukskrivningar relaterade till detta numera. Jag vet eg väldigt lite om vad det eg är och beror på. Jag har bekanta/vänner som har drabbats och jag läser om alarmerande sjukskrivningssiffror - men hur det upplevs eller vad som eg händer i kroppen vet jag väldigt lite om. Än så länge.

Det är nog lätt för oss alla att tro att vi har koll, att vi inte är i riskzonen. Att det händer de där andra, och att det beror på ett och annat. Om det är något jag är övertygad om så är det att allt som kan drabba andra kan även drabba mig. 

Jag är inte och har ingen idé om att jag borde vara skonad mer än någon annan. Det andra kan råka göra eller säga kan även bli jag. Jag vet inte vem jag blir om jag pressas tillräckligt. Jag kan försöka vara medveten om vad jag väljer och arbeta aktivt för att vara så trygg och grundad som möjligt så jag kan möta livet som det är. Men mitt liv som det är idag är inte garanterat. 

Vi måste börja lyssna på dem som vet och varnar. Vi behöver prata om utmattning - bryta tabut, ta bort udden av skammen som många känner. Vi måste försöka börja leva lite mer, leva lite mer i nuet. Lyssna mer på oss själva och börja sålla. Sålla bort det som dödar vår energi utan att ge något. Det behöver knappt sägas att det inte alltid är samma saker för alla. 

 Att vara trött i huvud och kropp är normalt efter en körig period. Men om vi inte lyssnar på den äkta delen av oss själva mer än på omgivningens inbilllade eller faktiska förväntningar, samhällets orimliga ideal eller t o m kraven från vår egen dåliga självbild riskerar vi att bli utmattade på riktigt. Om vi ständigt tär på våra reserver utan att vi får fulla på dem igen tar marginalerna slut och det är en lång resa för att bygga upp dem igen och komma tillbaka.

Vi måste hjälpa varandra att skapa en tillåtande kultur. Att det ör ok att ha stökigt. Att äta uselt ibland, att vara lite mindre perfekt. Be om hjälp, tacka nej, välja bort osv. 

Vi kan dock hjälpa varandra hur mycket vi vill - men om vi inte hjälper oss själva och börjar lyssna inåt på riktigt, spelar det ingen roll. Vi behöver värna om både vår själsliga och fysiska hälsa. 

Hur lyckas vi med detta??? Jag vet inget annat än att prata om det. Men det är ju jag.... 

För att balansera mitt allvar bjuder jag på en liten snapchat! 

Vuxen - vad och varför?

Vad innebär det egentligen? Är det inte ett fejk-ord när man tänker på det. Mer en juridisk benämning. Dvs att en person vid en viss ålder är ansvarig inför lagen gällande det ena eller andra. 

I dagens Sverige(och kanske ännu tydligare i Stockholm) är det ganska många år emellan när vi enligt lag är vuxna och när vi känner oss dom det. Vi vill ha privilegierna men inte alltid ansvaret. Vi vill ha rättigheterna men vill se ut som om vi inte har dem. Vi vill vara fria att välja, men inte behöva betala för det.

Detta är den lite pinsamma sidan av myntet. 

Vi har även den lite mer sorgliga; i många fall känner vi oss som osäkra barn inuti, även om vi inte alltid ens kan se och erkänna det själva. Det kommer fram när vi blir besvikna, tagna på sängen, rädda, blir orättvist bemötta eller i vårt tycke drabbade.

Vad är det vi vill lära våra barn om vuxenlivet? Hur är vi vuxna idag jämfört med generationerna före mig? Kände man sig så här då också - men var det finare att vara vuxen då så att man mer spelade rollen? "Fake it til you make it". Normer, regler och förväntningar var annorlunda - det kanske gjorde det enklare - men en och annan kan också ha känt sig fången i mallen. Idag finns det ingen generell mall - vi blir lite som vi umgås och det är mer livet eller specifika händelser som för oss eller tvingar oss att mogna. Barn har i många fall den effekten. Ekonomi är en annan sak som tvingar oss att växa. Räkningar som behöver betalas kräver en inkomst, oftast i form av ett jobb, vilket i din tur förutsätter ansvarstagande och förmåga att utföra ett specifikt arbete. Ett atbete som inte alltid kan bli det man drömde om som barn eller idealistisk tonåring. 

Är det bättre än idag? Jag är inte säker på det. Vi är alla olika - vi har olika erfarenheter. Vuxenhet betyder olika saker i olika delar av världen, men också i olika samhällsgrupper och "klickar".  Reglerna är tydligare eller mer diffusa. I Sverige idag (och i hela västvärlden för den delen)känns de väldigt diffusa. Det finns en utbredd aversion mot att vara för "vuxen".

Det gör att det inte är helt enkelt eftersom det ofta inte finns en tydlig koppling mellan en persons yttre mognad och den inre. Hur vi väljer att presentera oss själva ger andra en bild som inte alltid är vad de tror. En del friserar medvetet, nästan maniskt sitt yttre,  medan andra nästan provokativt väljer att inte frisera alls. 

Många följer vad man tänker sig är strömmen men ängslas ständigt över att vara "rätt" och att duga. Ibland får det yttre ett sådant fokus att vi vilseleds att tro att mognad och ett utvecklat inre inte är viktigt eller behövs.

Vi dömer lätt varandra efter det yttre fast vi borde veta att vi alla är mer än vad som syns.

Det är komplext att vara människa och vuxen - ofta är vi ganska obalanserade. Ibland pressar vi in oss i mallar för att vi tror att vi måste, för att vi tror att det förväntas av oss. Ibland klarar vi inte av att vara vuxen en situation fast vi borde.

Jag vill främst vara människa - ansvarstagande, ja,  men inte för mogen. Jag vill vara en klippa för mina barn, men mänsklig.

 Jag vill bli sedd som en person - oavsett vem jag möter. Jag vill inte bli placerad i ett fack, tant, mamma, kristen, svensk, butikschef, missionärsbarn, vuxen, omogen, snacksalig. Jag är allt detta och mer. Inte bara det ena eller andra. 

Men vuxen - jag vet inte - jag är kluven. Orka. 😜