I dagens Sverige(och kanske ännu tydligare i Stockholm) är det ganska många år emellan när vi enligt lag är vuxna och när vi känner oss dom det. Vi vill ha privilegierna men inte alltid ansvaret. Vi vill ha rättigheterna men vill se ut som om vi inte har dem. Vi vill vara fria att välja, men inte behöva betala för det.
Detta är den lite pinsamma sidan av myntet.
Vi har även den lite mer sorgliga; i många fall känner vi oss som osäkra barn inuti, även om vi inte alltid ens kan se och erkänna det själva. Det kommer fram när vi blir besvikna, tagna på sängen, rädda, blir orättvist bemötta eller i vårt tycke drabbade.
Vad är det vi vill lära våra barn om vuxenlivet? Hur är vi vuxna idag jämfört med generationerna före mig? Kände man sig så här då också - men var det finare att vara vuxen då så att man mer spelade rollen? "Fake it til you make it". Normer, regler och förväntningar var annorlunda - det kanske gjorde det enklare - men en och annan kan också ha känt sig fången i mallen. Idag finns det ingen generell mall - vi blir lite som vi umgås och det är mer livet eller specifika händelser som för oss eller tvingar oss att mogna. Barn har i många fall den effekten. Ekonomi är en annan sak som tvingar oss att växa. Räkningar som behöver betalas kräver en inkomst, oftast i form av ett jobb, vilket i din tur förutsätter ansvarstagande och förmåga att utföra ett specifikt arbete. Ett atbete som inte alltid kan bli det man drömde om som barn eller idealistisk tonåring.
Är det bättre än idag? Jag är inte säker på det. Vi är alla olika - vi har olika erfarenheter. Vuxenhet betyder olika saker i olika delar av världen, men också i olika samhällsgrupper och "klickar". Reglerna är tydligare eller mer diffusa. I Sverige idag (och i hela västvärlden för den delen)känns de väldigt diffusa. Det finns en utbredd aversion mot att vara för "vuxen".
Det gör att det inte är helt enkelt eftersom det ofta inte finns en tydlig koppling mellan en persons yttre mognad och den inre. Hur vi väljer att presentera oss själva ger andra en bild som inte alltid är vad de tror. En del friserar medvetet, nästan maniskt sitt yttre, medan andra nästan provokativt väljer att inte frisera alls.
Många följer vad man tänker sig är strömmen men ängslas ständigt över att vara "rätt" och att duga. Ibland får det yttre ett sådant fokus att vi vilseleds att tro att mognad och ett utvecklat inre inte är viktigt eller behövs.
Vi dömer lätt varandra efter det yttre fast vi borde veta att vi alla är mer än vad som syns.
Det är komplext att vara människa och vuxen - ofta är vi ganska obalanserade. Ibland pressar vi in oss i mallar för att vi tror att vi måste, för att vi tror att det förväntas av oss. Ibland klarar vi inte av att vara vuxen en situation fast vi borde.
Jag vill främst vara människa - ansvarstagande, ja, men inte för mogen. Jag vill vara en klippa för mina barn, men mänsklig.
Jag vill bli sedd som en person - oavsett vem jag möter. Jag vill inte bli placerad i ett fack, tant, mamma, kristen, svensk, butikschef, missionärsbarn, vuxen, omogen, snacksalig. Jag är allt detta och mer. Inte bara det ena eller andra.
Men vuxen - jag vet inte - jag är kluven. Orka. 😜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar