När livet stannar upp

De senaste två dagarna har jag känt mig lite låg - med rätta tycker jag - eftersom den ovälkomna cancern har återvänt i en kär väns liv. Önskade i morse att det bara varit en dröm - hur mycket känns det inte då för henne? Mina vardagsbekymmer förvandlas omedelbart till petitesser och mina glädjeämnen får en vemodig ton. Det är en sån fin och av så många älskad tjej som drabbats och jag kan bara be, hoppas och tro att hon ska kunna övervinna detta ännu en gång.

Livet stannar upp och än en gång måste jag låta tacksamheten ta över. Jag är inte garanterad något - men har fått så mycket. Än så länge är jag och min familj friska - om hur det är imorgon eller nästa år vet jag inget. 

Allt vi kan göra är att se de människor vi möter varje dag och försöka göra skillnad. 

Skänk en bön eller tanke för min vän och hennes familj. Tillsammans är vi mindre ensamma i alla skeden i livet.

Kram

Acceptans och rädsla

Jobbet tar ut det mesta av min energi just nu. Vilket för tiden på året varken är förvånande eller upprörande. Det är mycket som ska falla på plats och det är lätt att något strular eller faller emellan. 

I det läget får mycket pausa i min hjärna. Att söka fler vinklar i min personliga resa får ske spontant eller med tryck utifrån om det ska ske, jag forcerar inget medvetet. 

Det är som det är och det blir som det blir - finns det de dom säger. Och det är en acceptans av omständigheter som jag ofta kan skriva under på. Att anpassa sig och hitta förnöjsamhet i rådande situation är en gåva som min personlighet/mitt temperament och min uppväxt-situation har gett mig - och det är inget jag ser negativt på. Det jag behöver jobba på är att avgöra när samma acceptans går för långt - när det är dags att stå upp för sig själv eller någon annan och säga ifrån. Att flytta min gräns - inte i alla lägen, men en del. Jag har definitivt förändrats här - till det bättre. Ofta har det handlat om handlar om att hantera skuldkänslan över att ha valt något som gagnar mig eller de mina. Att säga nej till något eller någon och att inte ställa upp. 

Det bästa med att säga nej ibland är att det blir så mycket roligare att säga ja!

Min största utmaning de närmsta åren är nog att klara att hjälpa mina barn att växa upp och må bra med sig själva och med andra. Då underlättar det om jag är medveten om mina egna sår och fallgropar. Att jag inte helt är ett offer för mig själv. Vilket stöd är jag då?

Det är inte lätt att växa upp, idag tror jag det på många sätt både lättare och svårare. Det finns många väldigt bra förebilder och väldigt många destruktiva - och förmågan att välja vad som är bra för sig själv är inte enkelt. Vad som är verkligt och eftersträvansvärt är klurigt för oss alla  att avgöra - och då inte minst för de yngre.

Om det är något som gör mig illa till mods och orolig i hjärtat så är det rädslan över att mina barn inte ska klara den resan. Att jag inte ska räcka till som förälder. Att inte ha kontroll.

Titta där - där blottades en sann känsla. 

Därför måste den delas. Jag vet att jag inte är ensam.

Nu kallar jobbet! Ha en bra dag!

 

Paus i paniken!

När det är hårda veckor på jobbet är det ödsligt på bloggen. Är aningens(verkligen aningens) mindre stressad nu när jag har blivit klar med budgeten. Den hade en konkret deadline(imorgon) och i och med att jag skjutit upp att börja med den tills idag var jag lite nervös att tiden inte skulle räcka till. Dock börjar jag känna att jag har gjort den några gånger nu, och det underlättar verkligen.

Puh, så nu är det bara resten kvar. Men får jag styr på mycket och lyckas planera bra den här veckan har vi igen det rejält resten av sommaren.

Imorrn har jag veckans lediga dag, och då är det skolavslutningar på agendan. Fördelen med mitt jobb är att det ofta går att styra om schemat om det dyker upp sådana saker:)! Fördelen med att ha verksamhet 7 dagar i veckan.

Ridskolan avslutades för terminen idag, fotbollen kör på någon vecka till, sen är det lugnt på aktivitetsfronten för barnen, och så även för föräldrars taxi-verksamhet. 

Om bara sommaren ville komma lite mer ordentligt, lite mer stabilt. Värmen är inte i närheten av vad man önskar och prognoserna allt annat än förtroendeingivande. Ska det bli en skitsommar??? Det är den frågan som tornar upp sig när man ska somna på kvällen efter en löjligt kylig dag i juni. Jag använde skinnjackan senast idag, även om det blev riktigt skönt på em!

Det jobbigaste är nog att man aldrig kan lita på svensk sommar. Det handlar mer om tur och otur. Stressande.

Imorrn ska det tydligen bli fint! Bäst ändå att gardera sig med paraply och koftor. Då är det större chans att prognosen håller!

Idag

Just när övar jag på att hantera den stress som verkar ha som mission att förlama mig. Det är som jag nämnt väldigt mycket som ska falla på plats de närmsta veckorna, för att resten av sommaren ska bli hanterlig. Var nära att åka in tidigare till jobbet igår, men valde att börja dagen med 6 km löpning istället.  Tror att det är bra även om jag kände mig seg länge efter. Kan bero på bristande näringsintag då jag har en tendens att tappa aptiten vid alla former av stress. 

Jag har svårast med kombinationen av massor på jobbet och massor hemma. Känslan att varken räcka till för familjen eller på jobbet är en av de saker jag har svårt att hantera eftersom jag är dålig på att blockera känslan av att jag sviker andra människor. Ser det dom denna sommars utmaning att möta detta utan att ge efter - otillräcklighet och bristande tro på min egen förmåga är nämligen just de känslor som jag brukar låta flöda fritt inom mig. Och det är just de känslorna som skälper mer än hjälper i de flesta situationer. Och det är just de känslorna som skall få minimal plats i mitt liv. De har sin plats vid en del tillfällen, men hos mig har de ofta tagit oproportionerligt stort utrymme. Sällan särskilt charmigt, hahaha!

Så idag fortsätter kampen in the real world! 

Ha en bra dag!