De senaste två dagarna har jag känt mig lite låg - med rätta tycker jag - eftersom den ovälkomna cancern har återvänt i en kär väns liv. Önskade i morse att det bara varit en dröm - hur mycket känns det inte då för henne? Mina vardagsbekymmer förvandlas omedelbart till petitesser och mina glädjeämnen får en vemodig ton. Det är en sån fin och av så många älskad tjej som drabbats och jag kan bara be, hoppas och tro att hon ska kunna övervinna detta ännu en gång.
Livet stannar upp och än en gång måste jag låta tacksamheten ta över. Jag är inte garanterad något - men har fått så mycket. Än så länge är jag och min familj friska - om hur det är imorgon eller nästa år vet jag inget.
Allt vi kan göra är att se de människor vi möter varje dag och försöka göra skillnad.
Skänk en bön eller tanke för min vän och hennes familj. Tillsammans är vi mindre ensamma i alla skeden i livet.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar