I det läget får mycket pausa i min hjärna. Att söka fler vinklar i min personliga resa får ske spontant eller med tryck utifrån om det ska ske, jag forcerar inget medvetet.
Det är som det är och det blir som det blir - finns det de dom säger. Och det är en acceptans av omständigheter som jag ofta kan skriva under på. Att anpassa sig och hitta förnöjsamhet i rådande situation är en gåva som min personlighet/mitt temperament och min uppväxt-situation har gett mig - och det är inget jag ser negativt på. Det jag behöver jobba på är att avgöra när samma acceptans går för långt - när det är dags att stå upp för sig själv eller någon annan och säga ifrån. Att flytta min gräns - inte i alla lägen, men en del. Jag har definitivt förändrats här - till det bättre. Ofta har det handlat om handlar om att hantera skuldkänslan över att ha valt något som gagnar mig eller de mina. Att säga nej till något eller någon och att inte ställa upp.
Det bästa med att säga nej ibland är att det blir så mycket roligare att säga ja!
Min största utmaning de närmsta åren är nog att klara att hjälpa mina barn att växa upp och må bra med sig själva och med andra. Då underlättar det om jag är medveten om mina egna sår och fallgropar. Att jag inte helt är ett offer för mig själv. Vilket stöd är jag då?
Det är inte lätt att växa upp, idag tror jag det på många sätt både lättare och svårare. Det finns många väldigt bra förebilder och väldigt många destruktiva - och förmågan att välja vad som är bra för sig själv är inte enkelt. Vad som är verkligt och eftersträvansvärt är klurigt för oss alla att avgöra - och då inte minst för de yngre.
Om det är något som gör mig illa till mods och orolig i hjärtat så är det rädslan över att mina barn inte ska klara den resan. Att jag inte ska räcka till som förälder. Att inte ha kontroll.
Titta där - där blottades en sann känsla.
Därför måste den delas. Jag vet att jag inte är ensam.
Nu kallar jobbet! Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar