Har börjat läsa "Fattigbloggen" på Aftonbladet. Intressant måste jag säga. Ekomomi och status är svåra saker i en stolt jante-kultur. Journalisten som för en månad går mer på soc-nivå kan förstås inte få någon större egentlig förståelse för hur man mår menalt av att i flera år leva på den nivån och får väl en del kritik för det. Samtidigt uppskattas hon för att hon för upp den verkligheten på mediakartan. Hennes syfte är väl framför allt att se hur lätt eller svårt det är att klara sig på socialbidraget. Mitt inlägg i debatten är nog följande:

Det skulle vara mycket svårare nu än för 15 år sedan! I början av mitt vuxna liv var jag väldigt van att leva på små medel så den månad jag tills slut insåg att jag var tvungen att gå till soc blev den månaden rena lyxlivet eftersom jag även fick lite pengar retroaktivt då de såg att jag hade levt under existensminimum någon månad innan......så då fick jag mer pengar än jag var van vid. Då hade jag inte så många fler kostnader än hyra och telefon, min favoriträtt var makaroner och korv, mobiler var ej vanliga och jag hade ingen TV.
Det var mitt egna första boende efter år av bibelskola och teamarbete i kollektiv(alla år utan några direkta pengar)och den lilla lön(har för mig att det var 5000) jag fick på diverse praktikplatser kändes riktigt bra. Min korta soc-erfarenhet(jag visste att det handlade om en månad för sen skulle jag börja plugga)är inte något jag skäms för, jag känner snarare att den var nyttig. Jag upplevede mig väldigt väligt bemött, kände mig varken förnedrad eller förödmjukad. Jag är dock äldigt tacksam för att jag inte har behövt gå dit igen.

Jag antar att det skulle vara mycket svårare nu. Antar och antar, det är uppenbart att det skulle vara svårare. Nu har vi ju vant oss vid en högre inkomst och anpassat en hel del saker efter det och det är ju alltid värre att minska standarden än öka den...

Jag inser så här i efterhand att jag har vuxit upp i en ganska fattig familj(rätta mig om jag har fel) men mina föräldrar gav mig eg aldrig den känslan. Det måste ha varit knapert, men det var inget de någonsin klagade på inför oss. Oftast fick vi begagnade kläder och så, men det var vi vana vid. Men jag minnsn fortfarande de nya vinterstövlarna jag fick i 9:an, de kostade 500 kr och jag räknade aldrig med att jag skulle få dem, men det fick jag och jag minns dem än idag. Mycket kan ha förenklats av att föräldrarna jobbade i Thailand(nix, inte direkt några SIDA-löner...)och där är det lättare att leva med mindre pengar. På så vis blev ju falukorv och fiskpinnar en delikatess de år vi bodde i Sverige!

Idag är vi ganska avslappnade när det gäller pengar och ekonomi i vår vänkrets. Fantastiskt skönt. Pengar är bra att ha men det finns så många viktigare saker här i livet! Det har jag definitivt lärt mig av mitt hittillsvarande liv.

Jag har dock märkt att jag har väldigt svårt att känslomässigt hantera bortkämda människor som tar sin välfärd för given.....måste jobba på det:-)!

Läs Fattigbloggen och kommentarerna - det skapar funderingar - uppenbarligen!

Lär bli en seg morgon imorrn....

Barnen har svårt att komma till ro. Klockan är snart 22 och de har ännu inte lyckats somna.....
Kombinationen sen kväll igår, sovmorgon idag och omställning till sommartid är inte helt lyckad visar det sig. Vem vet om vi har lärt oss det till nästa år.....

Annars har vi haft en trevlig helg. Vi tog det lugnt som vanligt i fredags eftersom jag kommer hem ca 20:00 och såg avslutningen av Let's dance. Skönt att komma in efter att ha tagit sig hem i snöstormen.....trodde faktiskt inte att det var sanning när jag lämnade jobbet....Jag tror att vi alla hade uppskattat dylika nederbörder mer i början av vintern. På julafton hade det t ex välkomnats med öppna armar....till skillnad från nu när vi alla vill ha lite mer krokusar i rabatten....Snöstormar gör ingen krokus.

Igår lördag hälsade vi på vännerna N i Huddinge, spelade Settlers för första gången på månader! Upptäckte dock lite sent att vi skulle ställa om klockan.....det blev mycket senare mycket snabbare....

Idag valde vi att tillsammans med grannarna tvärsöver välkomna grannarna på andra gatan hem från USA-resan med lunch! Jätteroligt att ses, barnen lekte och vi kunde prata! Så nu försöker jag varva ner....läser lite bloggar och ska nog även läsa lite bok också..

Sen sovdags!

Ny vecka i antågande, känns lite lättare då jag oväntat kunde vara ledig denna helg. Skulle eg ha jobbat så ledigheten blir på det viset än mer njutbar.

Väldigt trevlig skatteåterbäring i år!

Med tanke på den nivå räntorna låg på förra året så är det ju inte mer än rätt att vi fick tillbaka en del i år! Vi tackar staten för att de hjälper oss att spara, det är ju en lyx att slippa jämka! Kollar på "Lyxfällan", ett avskräckande och intressant program. I det läget känns det väldigt bra att vår Thailandsresa finansieras med sparade pengar. Och jag måste säga att vi verkligen har fått hålla igen. Det är dyrt att åka en hel familj, men alla ink. barnen tycker att det är värt det. Vi får hoppas att vi tycker det efter resan också! Jag ser ju framför allt fram emot att slippa laga mat och tvätta i 3 veckor!!!! Suveränt! Maken är ordentligt sliten. Han behöver verkligen semester en bit bort från mobil och bredband.

Irriterande halsont har börjat attackera mig...inte superkul precis. Tappade t o m rösten ett tag på jobbet...och det är ju jobbigt för en sann pratkvarn. Det är tur att bloggande inte påverkar halsen:-).

Nej, jag ska nog fixa mig något ätbart...brukar hjälpa lite.

Snålhet ledde till promenad

Bilar är som datorer, de är bra, nästan livsnödvändiga, men det är jobbigt när de inte gör som man vill(helst helt utan uderhåll)...
Det verkar som den mest får åka småsträckor(mitt fel framför allt...) och inte så ofta några längre turer, så den har den sistatiden haft lite problem med batteriet...

Som befarat startade den inte i morse när jag skulle köra den till plåtverkstaden för utvärdering av skada.....lite antiklimax.....det var bara att plocka fram laddaren och efter litet konsultsamtal till maken kunden det stackars batteriet tanka lite energi.

En stund senare bar det sedan iväg till Stockholms Bilkonsult AB. Det visade sig att jag kunde lämna bilen direkt och förhoppningsvis hämta den torsdag nästa vecka. Utmärkt, för det viktigaste är att vi har bilen till påsk.

Plåtverkstäder har dock en tendens att ligga oländigt till. Kommunikationer ligger sällan runt hörnet......så jag beslöt mig för att ta en promenad hem. Kunde ha tagit en buss efter ett tag , men då jag i nuläget bara har remsa så drabbades jag(kan inte förstå, det har aldrig hänt förut:-))av snålhet och såg det som en chans till motion. Blev en tervlig promenad på ca 40 min. Solen sken, men det blåste väldigt kallt. Väl hemma hade jag dock fått upp en behaglig värme.

Idag fick jag äntligen tag på "Amerika-fararnas" resedagboksadress! Trevligt att bli uppdaterad om hur de har det. Måste verkligen åka till USA någon gång! Kräver en del resurser dock, så det förutsätter en del sparande.....

Nu ska jag ta en kopp kaffe(jag menar ett stort glas....)och lite hemmagjord blåbärsglass! Blåbär är nyttigt har jag hört.

:-)

Ovälkommen återvändo....

Jag menar förstås snön....jag undrar(jag kommer inte ihåg men jag antar att detta händer varje år.....)varför? Våren var ju så nära, jag kunde känna den i luften och sen försvann den i ett täcka av snö.....bittert. Inte ens barnen är positiva till vinterns grepp om vinterns återtåg(om det nu är det vi kan kalla det...)De har under några dagar cyklat så ofta de kommit åt, senast igår em innan snön kom. De har även börjat titta lystet på sina gympaskor och verkar vara hjärtligt trötta på täckbyxor och vinterstövlar. Men det ser alltså ut som om våren dröjer ett atg till.

Annars har våra vänner och tillika grannar bistått oss med en DVD-spelare(de hade två st och vår lämnade oss för ett tag sedan) och barnen var lyriska. Det var sant lyckliga över att kunna se film på tv:n hemma istället för att ständigt vara förvisade till en dator och de kände stor tacksamhet:-)! Vi firade detta med att se Mio, min Mio och äta varma mackor i soffan!

Saker och ting verkar ha lugnat ner sig lite nu i alla fall. Maken klarade sin ITIL Expert-certifiering och han fick ett nytt uppdrag i slutet av förra veckan, så nu kan han förhoppningsvis framför allt fokusera på en sak på jobbet. Jag är dock inte superoptimistisk, vi har en tendens att fylla den tid vi har.

Idag verkar jag ha en soft dag i alla fall. Imorrn ska jag åka och få vår lilla parkeringsbuckla på bilen utvärderad och dokumenterad. Sen får vi se när det passar att fixa den.....Bilen går ju att köra med så det gäller att planera. Vi har planer att hälsa på vänner i Örebro under påskhelgen så då underlättar det om vi har bil.

Förrädiska fåglar kvittrar utanför fönstret....och trots att solen skiner ligger snön kvar.....jag tror att snön var droppen. Jag förstår att våren kan dröja, men måste det komma snö för det???? Den är ju så omöjlig at filtrera bort....

Nej, nu blir det lunch!

Bamyl i en roddmaskin

ja det var jag i morse.....otroligt vad blek jag känner mig(och är, ingen idé att sticka under stol med det...)jag tror faktiskt att jag skulle bli fullständigt osynlig i en snödriva om det inte vore för sminket.....Ett par pisshål i snön alltså...

Grannarna är i USA och roar sig, en kollega är i Thailand, ett antal andra vänner är i Thailand, ja det känns om att man får vara glad om det finns några kvar i landet....men otroligt nog ska vi snart sälla oss till den resande skaran(det bästa är att då har de flesta redan kommit hem och vi har vårt kvar:-!) Det gäller att se det positiva i det hela. Jag vet dock att snart är även vi hemma från vår tripp så det är ingen idé att längta bort från nuet. Tiden går fort nog ändå. Och det händer ju en hel del kul bara man är närvarande här också! Empiriska studier i mitt eget liv har lärt mig detta...

Lunchade på Orchide med lilsis igår. Patetiskt nog tog jag det vanliga....har nästan aldrig beställt något annat....man vet vad man får!

Idag blir det rester, inte så illa. Man måste ju ta vara på resurserna!

Bamylen tackar för sig för denna gång.

Min lugna lediga dag avbryts om en stund då jag ska kasta mig ut till Heron där alla utom en är sjuk......så att den friska stackarn(ibland är det faktiskt enklare att vara den sjuke) kan få äta lunch... Sen har jag en tid hos frisören och 4 barn att hämta kl 15 så det är inte så mycket marginal direkt.....men vad gör man inte för kollegor i kris....

Är lite nervös för klippningen. Mitt hår är inte helt lätt just nu och jag vet eg inte hur jag vill ha det, men det måste klippas. Lite för länge sedan helt enkelt...min förra frisör(den enda som jag eg har haft under en längre tid) försvann spårlöst(hon hade startat eget) och plötsligt fann jag mig lite upprörd över att hennes tidigare arbetsgivare vägrade uppge vart hon hade tagit vägen och t o m hävdade att han inte mindes vad hon hette i efternamn......Yeahh right.

Well, kanske dags att samla ihop mig, tur att jag var klar och iordning när chefen ringde.

Dogville

Försöker gå vidare bok- och filmmässigt.....är lite svårt. Bokmässigt går det trögt, kommer dröja innan jag hittar en lika fängslande serie....gör dock ett försök med de skotska högländerna på 1700-talet. Blev tipsad av en svägerska, och den är ok, men hon har ännu inte läst Twilight....

Filmmässigt blev jag glatt överraskad igår när jag fastnade framför "Dogville". Blev oroligt berörd av den(på ett bra men jobbigt sätt), den var så smärtsamt tydlig utan att frossa i detaljer. Långa stunder blev jag oerhört frustrerad över Grace val att inte stå upp för sig själv. Konsekvenserna av ett totalt integritetslöst liv är ödesdigert för inte bara det egna jaget utan även för de berörda parterna omkring en sådan person. Filmen visar förstås på ytterligheterna men för mig blir det ändå väldigt talande. Smått genialisk faktiskt. Rekommenderas, vem vet, någon annan kanske ser något helt annat.

Det är eg väldigt intressant att diskutera, vad som säger vad till vem. Varför en del saker talar till oss och annat går oss förbi. Där är ju konst i olika former i allmänhet en utmärkt katalysator. Jag blir glad när jag blir berörd av saker, det betyder ju att jag inte är helt känslolös - vilket det annars kan vara lätt att tro ibland. Eller kan det vara så att jag snarare stänger av mina känslor allt som oftast för att det är enklare? För mig är nog böcker och film en känslomässig ventil, ett sätt att möta mig själv, men kanske också ett sätt att fly. Man får väl ta det onda med det goda antar jag och hoppas på att det positiva aspekterna överväger de negativa.

Min slutsats är i alla fall; att läsa och se film är livsviktig avkoppling.:-)

Hur gör man????

Hur får man ett lugnt och harmoniskt liv? Vi har inte hittat receptet i alla fall. Well, jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju meningslöst att säga att det snart blir bättre, det dyker ju alltidupp något!

Maken är väl i störst behov tror jag. Jag har ju lite lediga dagar samt t ex, icke att förglömma, förmåga att förlora mig i en bra bok. Det ger ändå lite vardagsenergi.
Nivåerna verkar dock inte vara på topp eftersom jag inte riktigt orkar blogga som jag vill...men det är kanske inte klassat som en mänsklig rättighet....

Snart sovdags...men det stör mig lite...så lite tid och ork....

Jag har förmodligen fastnat i en ilands-fälla av självömkan och bortskämdhet....patetiskt. Tacksamhet borde definitivt prägla mig mer. Ska jobba på det.