After-run

En löprunda sätter alltid igång en del tankar. Därför känns det lite livsnödvändigt att springa just nu. Win, win helt enkelt.

Min första tanke i morse var att kroppen kändes seg och att orken inte var där, jag kom på ett antal orsaker till att kanske inte springa just idag. När jag då trots det satte på mig löparkläderna kom jag att tänka på att det ibland är en fördel att inte lyssna för mycket på känslor. Kroppen ljuger ibland och det gick utmärkt att springa idag.

Min svårighet är väl att sortera vilka känslor som är värda att lyssna på och vilka jag ska ignorera. 

Jag tror att den största känslan jag försöker hålla stången är besvikelse och förödmjukelse.

När det gäller besvikelser har jag troligen sedan länge valt(ganska omedvetet) att ha låga förväntningar. Om man inte förväntar dig något blir man sällan besviken men om man däremot har höga  förväntningar är tidken större att livet kanske inte svarar helt mot dem och drt kanske är lättare att bli besviken och bitter. Problemet är att låga förväntningar kanske heller inte hjälper mig att nå min fulla potential. Jag siktar sällan högre än jag vet att jag når. Oftast har jag siktat lägre. Jag har alltid gillat att vara underdog - att kunna prestera mer än vad förväntningarna på mig är.

Det var mitt dilemma när jag hade valet  att ta klivet och bli butikschef. Hur skulle jag klara de högre kraven? Det var ju eg skönare att vara en riktigt kompetent och duktig anställd istället för att riskera att bli en i bästa fall ordinär butikschef. 

Jag är idag glad att jag ändå tog steget och vågade utmana mig själv att kliva ur min trygghetszon. Jag har framför allt tillåtit mig själv att växa - främst i mina ögon. Andra kan eg tycka vad de vill, jag måste tro det själv, annars funkar det inte.

Ang förödmjukelse gissar jag att det är något flesta försöker undvika. Även här är det ju främst inför mig själv. Jag har under många år skämts för mig själv, hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag är. Ja eg allt. Inte hela tiden och alltid, men det ligger där i botten som ett lömskt träsk som är redo att sluka mig. Orsaken till detta tror jag är en olycklig kombination av min grundläggande osäkerhet och brist på förebilder att spegla mig mot, och som kunde hjälpa mig att hitta mig själv. Det fanns av naturliga skäl inga beständiga sådana, och mina skyddsmurar byggde jag upp ganska tidigt. Det finns absolut dem som genom åren både har sett och ruckat lite på mitt pansar men i mångt och mycket har jag gömt mig bakom mina murar. 

Vad jag gömmer vet jag inte, och vem jag är innerst inne vet jag knappt själv. Sophia Morton, här citerad i boken "Third Culture Kids"; beskriver förvirringen ganska bra:

En del kan nog ibland tycka att jag vänder kappan efter vinden, och det gör jag ju på sätt och vis, vänder vinden anpassar jag mig, skiner solen solar jag, börjat det regna skaffar jag ett paraply. Det är inte så att mina grundvärderingar ändras - men ändras en situation ändrar jag mig för att hantera den. Jag har oftast ingen egen agenda, jag följer med så brukar det lösa sig.

Detta skall inte förväxlas med att ha åsikter, för det har jag. Ganska många, och ganska starka. Men det är en annan historia!

Lunch-paus

Reflektionerna tryter när det blir för mycket jobb och annat på agendan. När allt samlar ihop sig och det är svårt att hinna och orka.

Tror dock att mycket lägger sig på plats om man låter tanken vila, så vem vet vilka slutsater som kommer kunna konstateras framöver:).

Ett par gånger har jag hunnit bli trött på mig själv och känt: "Orka älta - kan det inte bara få vara som det är?"

Och i grunden är jag för att gå vidare och inte hänga kvar o gamla sorger. Och målet med min resa är eg inte att jaga gamla sår och inre skador och frossa i dem, uran främst lära känna mig själv och våga vara lite mer mig själv än vad jag kan idag. 

Jag vill inte sitta fast i gamla mönster där jag väljer bort att känna till förmån för att bita ihop och förneka bara för att jag tror att jag skyddar mig själv. 

Jag vill kunna stanna upp och verkligen leva i nuet, vara glad eller ledsen eller vad jag nu än är. 

Ok, gissar att lunchen är slut.

Tillsammans är man mindre ensam

Orsaken till att jag väljer att dela mina reflektioner på det här sättet är just det; "tillsammans är man mindre ensam". Vi är alla människor och delar det faktum att vi formas och blir de vi blir dels genom vilket temperament vi föds med och dels vad vi går igenom. 

Jag växer genom andras erfarenheter och om någon får något av min resa så är det bara bra!

Sedan jag började välja min väg mer själv har jag alltid valt att gå där möjlighet till gemenskap finns. Att kasta mig ut utan någon förankring har sällan varit ett alternativ. Jag valde hellre det lokala gymnasiet än ännu en gång flytta. Att känna någon form av tillhörighet har trumfat eventuell personlig utveckling. Jag valde det lokala gymnasiet hellre än en variant med estetisk inriktning i en annan stad. Jag siktade in mig på ett område i Stockholm där folk jag känner bor, och där den sociala statusen är på samma nivå typ som jag själv - dvs oviktig och förhållandevis kravlös.

Jag vill vara en del av samhället och vara någon i min omgivning. Att känna att jag finns. När man flyttar fram och tillbaka hela tiden hinner man ju glömmas bort lite, och är jag borta i några år går ju livet ändå vidare för alla runtomkring och ännu tydligare är det bland barn. För dem är ju ett år en mindre evighet. Inte konstigt att jämnåriga bekanta och släktingar i Arboga inte inte kände igen mig när vi dök upp igen efter 3 år.

Ur det perspektivet är det inte så märkligt att jag är inne på mitt 14:de år på samma jobb. Äntligen har man funnits ett tag på samma ställe! Jag känner att jag faktiskt finns!

Jag har numera vänner kom jag känt och träffat på regelbunden basis i mer än 10 år i streck, bara en sån sak. 

Byter inte bort det för allt smör i Småland!

Känslor var det ja....

Att bli överfallen av känslor både positiva och negativa är något jag försöker gardera mig emot. Föredrar att kunna förutse och parera så att jag kan behålla kontrollen. Troligen inte det mest hälsosamma eller sunda, men det är min grundläggande strategi.

 Jag gillar alltså sällan överraskningar, eller rättare sagt jag gillar inte att inte veta vad överraskningen är. Att inte veta skapar en del stress, och stress utlöser känslor. Me not like.

Jag minns särskilt några tillfällen under min uppväxt då oförutsedda händelser fick mig ur balans,

- ngn gång i mellanstadieåldern kom pappa på ett oannonserat besök på internat-skolan. Jag tror att han hade varit i BKK på ngt ärende och stannade då till i HuaHin (där skolan lång) på hemvägen. Detta var naturligtvis en glad överraskning, men jag minns att jag var så oförberedd att jag hade svårt att hålla tårarna borta. Att pappa kom var roligt, men att inte ha kontroll över känslorna var jobbigt.

- en annan gång var när jag gick i 6:an (fortfarande på internatet) och där killarna på en fest skulle välja vem de ville sitta bredvid. Ett mardrömsscenario för mig som hade både dåligt självförtroende och kontrollbehov.... 

Att då bli vald först av den trevligaste  och coolaste killen var rent chockartat. Inte heller helt lätt att hantera med värdighet. Vilket skälet än var till valet - så kommer jag alltid minnas känslan. Sen kan jag tycka att det var konstigt att festen var upplagd så. Inget vi var vana vid och risken för många besvikelser var ju uppenbar. 

- att vid hemkomst hantera alla släktingar och vänner till familjen var också en utmaning. De vet såklart vem man är(förutom att jag och min syster ständigt förväxlades), men själv har man fullt sjå att hålla reda på vilka alla är och vilken approach som är lämplig. Ska man kramas eller inte? Ingen bekväm situation. Vid många tillfällen ville man bara gå och gömma sig. Upprepades ju ständigt vart man än dök upp de första månaderna.

När jag ser tillbaka kan jag se det förvirrade osäkra kaos som virvlade inom mig. Tog många år innan jag började få ihop bitarna. Och sen är det bara att fortsätta pusslandet.

Godnatt

Vardagsval och livsval

Lång dag på jobbet idag, lite tankar ligger och gror.

Jag har märkt att både jag och maken har svårt att bestämma en agenda eller en plan för dels hur vi vill lägga upp själva livet men också när det gäller huset - att ta tag i renoveringar och sätta upp tavlor. Dock är känslan främst knuten till vad vi ska göra eller hur en helg skall tillbringas.

Är det gör att vi eg inte är vana att få styra helt själva? Vi är ofta ombytliga och kan haka på olika saker som dyker upp trots att vi kanske skulle behövs fokusera på lite saker hemma. Om någon hör av sig är det sällan vi säger nej(bara om vi redan är bokade såklart), och har vi många olika saker vänder vi gärna ut och in på oss för att få med allt. 

Som om vi är rädda att missa ngt. 

Men man vet ju aldrig hur länge man är kvar..... Tycks vi tänka. 

Varför hittar vi så sällan tid till att fundera på vad vi vill? 

Jag har märkt att jag inte är van att fundera på vad jag vill. Jag har ofta känt mig som en del av ett kollektiv. Att jag inte vill bestämma, att jag vill det alla andra vill. Har nog att göra med internatskolan och att valen har varit begränsade. 

Min svägerska frågade mig för några år sedan vad jag drömmer om om jag fick drömma fritt; och jag hade svårt att komma med ett svar. Och när jag väl kom på något handlade det om helt rimliga förväntningar - och jag insåg att jag anpassar mina drömmar efter vad jag tror är möjligt. Fördelen med det är förstås att risken att bli besviken är mindre. Har funkat fint för mig - men jag har märkt att folk i min omgivning kan finna det frustrerande.

Men hur kan det bli annat när min uppväxt inte erbjöd några egentliga alternativa valmöjligheter och min personlighet gör att jag valde att anpassa mig och gilla läget?? Då är det kanske inte så konstigt att jag verkar vänta på att någon annan ska sätta inriktningen, säga åt mig vad jag ska göra och att jag vill ha med alla andra? Att välja en helt egen väg skrämmer mig lite. Kollektivet ger ändå trygghet. Farsta vore ointressant om inte människorna jag har i min närhet fanns. Det är de som gör hemkänslan, de utgör ankaret så jag inte driver fritt. 

När det gäller småsaker - oväsentligheter har jag vågat mig vidare. Jag övar mig på ytligheter och sådant som eg inte spelar ngn roll.

Vi får väl se om jag kan ta det ett steg längre? 

5 bästa och värsta

5 bästa grejer jag har med mig från min uppväxt:

Thailand specifikt:

- thaigodis!!!

- riktigt härligt dåliga thai-tv-serier(vill man ha högre klass väljer man koreanska serier dubbade till thai!)

- det är jul även om det är varmt och olika människor att fira med!

- att kunna göra mig förstådd på thailändska.

- jag har ett till land att känna hemkänslor i! 

Allmänt om att vara en ATCK:

- att snabbt nå djupa nivåer på samtal med vilt främmande människor! 

- vetskapen om att världen är större än min verklighet 

- kameleont-egenskaper - bra att ha i olika sammanhang

- självständig - jag känner mig inte begränsad av att vara låst i traditioner och släkt-grejer(kan naturligtvis vara ngt man saknar - men man får chansen att skapa nya och egna)

- man lär sig andra språk i verkligheten inte bara i skolan! 

5 värsta

- att bli uttittad och bli betraktad som raritet bland thailändare som liten. Att folk man inte kände tog på mig och drog mig i håret för att färgen var annorlunda.

- att känna sig gigantisk eftersom alla runtomkring var så små. Har fortfarande en bild av mig själv som stor, kan verkligen förstå dem som kämpar med ätstörningar som inte ser sin eg size.

- att som tonåring känna sig som en utomjording i sitt s k hemland, att inte som kunna jargong och TV-program. Att inte ha koll helt enkelt. 

- att inte känna sig självklar i ngt sammanhang, att inte ha en plats. 

- att svara på frågan vart man kommer ifrån.

Vet inte om dessa är vare dig de bästa eller värsta, men det är saker som jag direkt tänker på. Och ja - många är ganska ytliga. Det lär dyka upp annat framöver.

Har fått lite känningar senast under morgonens löptur. Känslor som passar på att knacka på när jag låter tanken fara fritt. Jag är snabb att stänga av märker jag, men jag hinner ändå glänta på min Pandoras ask. 

Jag har även under dagen funderat på om detta bloggande eg hjälper eller stjälper mig - om jag försöker kontrollera min process för mycket. Kommer jag verkligen att tillåta mig själv att utvecklas eller blir jag lurad av mina försvarsmekanismer? Vill jag bara ha uppmärksamhet eller behöver jag publik för att inte förlora mig i ångest och ensamhet?

Några saker vet jag dock. 

- Jag kanske söker eller verkar söka uppmärksamhet - men vill främst bli sedd och accepterad för den jag är(vem nu det är)

- Jag vill inte sticka ut- men vill inte heller vara osynlig.

- Jag har integritet men inte mycket prestige.

- Jag gillar inte att känna mig ensam - men vill inte tvinga mig på folk.

Jag chansar på att jag kommer lite framåt på det här sättet, och jag är grymt tacksam för alla som orkar gå en bit med mig:).

Kram och godnatt!

Hur gör man?

I vilken ände börjar man? Jag liksom många andra TFC's är ju oerhört positiv till min uppväxt och har ofta känt att jag också har haft tur när det gäller tillbakaflytten till Sverige sommaren innan åk 9. Jag vet många som har haft svårare att anpassa sig till ett liv i sitt "passport-country"(bra uttryck från boken i tidigare inlägg). Men personligen fattade jag ett beslut att bli svensk i 15-årsåldern, och jag tror att det mentalt har hjälpt mig.

Jag hade ett val att efter 9:an följa med min familj och fortsätta min skolgång på en amerikansk internatskola (dvs High School) och en del av mig ville gärna göra det. Dock slog mig tanken redan då: " Vem blir jag då???" Hur svensk kommer jag kunna bli? Jag såg mig själv sväva iväg identitetsmässigt med både fler möjligheter men också fler risker. När sedan möjligheten dök upp att jag kunde stanna kvar i Sverige tog jag den, och det är jag ä då glad för idag.

Jag har alltid varit ganska anpassningsbar, jag har inte känt mig överkörd eller tvingad. Vissa perioder har jag genomlidit och accepterat, men jag kan inte minnas att jag har protesterat eller ifrågasatt den situation jag var i. 

Jag har själv inte upplevt att jag har mått direkt dåligt - men jag har känt av utanförskapet både i Sverige och i Thailand. Känslan av att vara fel att inte passa in. Där var internatskolan en fristad, där var vi alla i samma sits. 

Jag har nog heller inte varit lyrisk, jag vill minnas att jag var ganska tillbakadragen som barn. Och mitt självförtroende var lågt.

Jag har alltid sett det som positivt att jag kunde anpassa mig, att jag inte upplevde mig ledsen när jag blev lämnad, att jag klarade separationerna utan någon eg gråt. Insåg nu när jag läste boken att det nog eg inte är normalt för ett barn att tycka att det är ok.

Troligen har jag distanserat mig känslomässigt tidigt från både egna känslor och familjen. Någonstans bestämde jag mig för att jag bara hade mig. Så lilla jag valde att skydda det enda jag säkert visste att jag hade -mig själv. Och det gjorde jag genom att stänga av(så gott det gick) och förneka alla känslor av övergivenhet eller saknad. 

Det låter värre än det känns kan jag försäkra. Det beror säkert på vem du är vilken strategi du(ditt undermedvetna)väljer, och mitt val beror nog på att jag alltid har haft integritet. Den blev bara ännu mer isolerad och isolerande. 

Jag har alltid vetat att jag har haft dålig kontakt med mina känslor och att jag är både krass och lite kall. Har bara sett det som en del av min personlighet. Men det är väl nice om det går att ändra??

Detta är vad jag har att möta och ta tag i framöver.... Tror att både min man, barn, familj och vänner tycker att det är roligare med ett mer känslomässigt närvarande jag, än den de har lärt känna och ser idag. Vem vet förresten, de vet vad de har men inte vad de får! Hahaha!

Men först en snabb genomgång:

Ålder 1-3 född i Örebro, bodde sedan i London, Aneby och Asby.

3-6 Thailand(Bangkok och Songkhla)

7 Örebro

8-10 Thailand( främst internatskola i HuaHin)

11 Tyringe utanför Arboga

12-14 Thailand (internat i HuaHin)

15 Arboga

16-19 Arboga hos släktingar när resten av familjen var i Thailand.

Fortsättning följer!

Vadan detta?

Ja, det är frågan man kan ställa sig, men orsaken är främst denna:

Riktigt bra bok som fick mig att inse följande:

- jag är inte så färdig med ältandet av min barndom som jag trodde.

- jag har känslomässigt låst in mig i en egen värld och typ slängt nyckeln - men kan hantera det mesta annat(känns som en saftig bit jag behöver humor för att kunna ens börja möta).

- jag är inte ensam

- det finns förklaringar till det mesta i mitt liv, nu får jag börja jobba!

Ny start

Bloggen har legat i träda ett tag. Börjar bli dags att skriva igen. Denna omgång kommer främst handla om min inre resa i sökandet efter mig själv med utgångspunkt från att jag nu är en sk ATCK(Adult Third Culture Kid).

Detta är främst för mig själv - men du är välkommen att följa med.