Hur gör man?

I vilken ände börjar man? Jag liksom många andra TFC's är ju oerhört positiv till min uppväxt och har ofta känt att jag också har haft tur när det gäller tillbakaflytten till Sverige sommaren innan åk 9. Jag vet många som har haft svårare att anpassa sig till ett liv i sitt "passport-country"(bra uttryck från boken i tidigare inlägg). Men personligen fattade jag ett beslut att bli svensk i 15-årsåldern, och jag tror att det mentalt har hjälpt mig.

Jag hade ett val att efter 9:an följa med min familj och fortsätta min skolgång på en amerikansk internatskola (dvs High School) och en del av mig ville gärna göra det. Dock slog mig tanken redan då: " Vem blir jag då???" Hur svensk kommer jag kunna bli? Jag såg mig själv sväva iväg identitetsmässigt med både fler möjligheter men också fler risker. När sedan möjligheten dök upp att jag kunde stanna kvar i Sverige tog jag den, och det är jag ä då glad för idag.

Jag har alltid varit ganska anpassningsbar, jag har inte känt mig överkörd eller tvingad. Vissa perioder har jag genomlidit och accepterat, men jag kan inte minnas att jag har protesterat eller ifrågasatt den situation jag var i. 

Jag har själv inte upplevt att jag har mått direkt dåligt - men jag har känt av utanförskapet både i Sverige och i Thailand. Känslan av att vara fel att inte passa in. Där var internatskolan en fristad, där var vi alla i samma sits. 

Jag har nog heller inte varit lyrisk, jag vill minnas att jag var ganska tillbakadragen som barn. Och mitt självförtroende var lågt.

Jag har alltid sett det som positivt att jag kunde anpassa mig, att jag inte upplevde mig ledsen när jag blev lämnad, att jag klarade separationerna utan någon eg gråt. Insåg nu när jag läste boken att det nog eg inte är normalt för ett barn att tycka att det är ok.

Troligen har jag distanserat mig känslomässigt tidigt från både egna känslor och familjen. Någonstans bestämde jag mig för att jag bara hade mig. Så lilla jag valde att skydda det enda jag säkert visste att jag hade -mig själv. Och det gjorde jag genom att stänga av(så gott det gick) och förneka alla känslor av övergivenhet eller saknad. 

Det låter värre än det känns kan jag försäkra. Det beror säkert på vem du är vilken strategi du(ditt undermedvetna)väljer, och mitt val beror nog på att jag alltid har haft integritet. Den blev bara ännu mer isolerad och isolerande. 

Jag har alltid vetat att jag har haft dålig kontakt med mina känslor och att jag är både krass och lite kall. Har bara sett det som en del av min personlighet. Men det är väl nice om det går att ändra??

Detta är vad jag har att möta och ta tag i framöver.... Tror att både min man, barn, familj och vänner tycker att det är roligare med ett mer känslomässigt närvarande jag, än den de har lärt känna och ser idag. Vem vet förresten, de vet vad de har men inte vad de får! Hahaha!

Men först en snabb genomgång:

Ålder 1-3 född i Örebro, bodde sedan i London, Aneby och Asby.

3-6 Thailand(Bangkok och Songkhla)

7 Örebro

8-10 Thailand( främst internatskola i HuaHin)

11 Tyringe utanför Arboga

12-14 Thailand (internat i HuaHin)

15 Arboga

16-19 Arboga hos släktingar när resten av familjen var i Thailand.

Fortsättning följer!