Min första tanke i morse var att kroppen kändes seg och att orken inte var där, jag kom på ett antal orsaker till att kanske inte springa just idag. När jag då trots det satte på mig löparkläderna kom jag att tänka på att det ibland är en fördel att inte lyssna för mycket på känslor. Kroppen ljuger ibland och det gick utmärkt att springa idag.
Min svårighet är väl att sortera vilka känslor som är värda att lyssna på och vilka jag ska ignorera.
Jag tror att den största känslan jag försöker hålla stången är besvikelse och förödmjukelse.
När det gäller besvikelser har jag troligen sedan länge valt(ganska omedvetet) att ha låga förväntningar. Om man inte förväntar dig något blir man sällan besviken men om man däremot har höga förväntningar är tidken större att livet kanske inte svarar helt mot dem och drt kanske är lättare att bli besviken och bitter. Problemet är att låga förväntningar kanske heller inte hjälper mig att nå min fulla potential. Jag siktar sällan högre än jag vet att jag når. Oftast har jag siktat lägre. Jag har alltid gillat att vara underdog - att kunna prestera mer än vad förväntningarna på mig är.
Det var mitt dilemma när jag hade valet att ta klivet och bli butikschef. Hur skulle jag klara de högre kraven? Det var ju eg skönare att vara en riktigt kompetent och duktig anställd istället för att riskera att bli en i bästa fall ordinär butikschef.
Jag är idag glad att jag ändå tog steget och vågade utmana mig själv att kliva ur min trygghetszon. Jag har framför allt tillåtit mig själv att växa - främst i mina ögon. Andra kan eg tycka vad de vill, jag måste tro det själv, annars funkar det inte.
Ang förödmjukelse gissar jag att det är något flesta försöker undvika. Även här är det ju främst inför mig själv. Jag har under många år skämts för mig själv, hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag är. Ja eg allt. Inte hela tiden och alltid, men det ligger där i botten som ett lömskt träsk som är redo att sluka mig. Orsaken till detta tror jag är en olycklig kombination av min grundläggande osäkerhet och brist på förebilder att spegla mig mot, och som kunde hjälpa mig att hitta mig själv. Det fanns av naturliga skäl inga beständiga sådana, och mina skyddsmurar byggde jag upp ganska tidigt. Det finns absolut dem som genom åren både har sett och ruckat lite på mitt pansar men i mångt och mycket har jag gömt mig bakom mina murar.
Vad jag gömmer vet jag inte, och vem jag är innerst inne vet jag knappt själv. Sophia Morton, här citerad i boken "Third Culture Kids"; beskriver förvirringen ganska bra:
En del kan nog ibland tycka att jag vänder kappan efter vinden, och det gör jag ju på sätt och vis, vänder vinden anpassar jag mig, skiner solen solar jag, börjat det regna skaffar jag ett paraply. Det är inte så att mina grundvärderingar ändras - men ändras en situation ändrar jag mig för att hantera den. Jag har oftast ingen egen agenda, jag följer med så brukar det lösa sig.
Detta skall inte förväxlas med att ha åsikter, för det har jag. Ganska många, och ganska starka. Men det är en annan historia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar