Jag har märkt att både jag och maken har svårt att bestämma en agenda eller en plan för dels hur vi vill lägga upp själva livet men också när det gäller huset - att ta tag i renoveringar och sätta upp tavlor. Dock är känslan främst knuten till vad vi ska göra eller hur en helg skall tillbringas.
Är det gör att vi eg inte är vana att få styra helt själva? Vi är ofta ombytliga och kan haka på olika saker som dyker upp trots att vi kanske skulle behövs fokusera på lite saker hemma. Om någon hör av sig är det sällan vi säger nej(bara om vi redan är bokade såklart), och har vi många olika saker vänder vi gärna ut och in på oss för att få med allt.
Som om vi är rädda att missa ngt.
Men man vet ju aldrig hur länge man är kvar..... Tycks vi tänka.
Varför hittar vi så sällan tid till att fundera på vad vi vill?
Jag har märkt att jag inte är van att fundera på vad jag vill. Jag har ofta känt mig som en del av ett kollektiv. Att jag inte vill bestämma, att jag vill det alla andra vill. Har nog att göra med internatskolan och att valen har varit begränsade.
Min svägerska frågade mig för några år sedan vad jag drömmer om om jag fick drömma fritt; och jag hade svårt att komma med ett svar. Och när jag väl kom på något handlade det om helt rimliga förväntningar - och jag insåg att jag anpassar mina drömmar efter vad jag tror är möjligt. Fördelen med det är förstås att risken att bli besviken är mindre. Har funkat fint för mig - men jag har märkt att folk i min omgivning kan finna det frustrerande.
Men hur kan det bli annat när min uppväxt inte erbjöd några egentliga alternativa valmöjligheter och min personlighet gör att jag valde att anpassa mig och gilla läget?? Då är det kanske inte så konstigt att jag verkar vänta på att någon annan ska sätta inriktningen, säga åt mig vad jag ska göra och att jag vill ha med alla andra? Att välja en helt egen väg skrämmer mig lite. Kollektivet ger ändå trygghet. Farsta vore ointressant om inte människorna jag har i min närhet fanns. Det är de som gör hemkänslan, de utgör ankaret så jag inte driver fritt.
När det gäller småsaker - oväsentligheter har jag vågat mig vidare. Jag övar mig på ytligheter och sådant som eg inte spelar ngn roll.
Vi får väl se om jag kan ta det ett steg längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar