Jag gillar alltså sällan överraskningar, eller rättare sagt jag gillar inte att inte veta vad överraskningen är. Att inte veta skapar en del stress, och stress utlöser känslor. Me not like.
Jag minns särskilt några tillfällen under min uppväxt då oförutsedda händelser fick mig ur balans,
- ngn gång i mellanstadieåldern kom pappa på ett oannonserat besök på internat-skolan. Jag tror att han hade varit i BKK på ngt ärende och stannade då till i HuaHin (där skolan lång) på hemvägen. Detta var naturligtvis en glad överraskning, men jag minns att jag var så oförberedd att jag hade svårt att hålla tårarna borta. Att pappa kom var roligt, men att inte ha kontroll över känslorna var jobbigt.
- en annan gång var när jag gick i 6:an (fortfarande på internatet) och där killarna på en fest skulle välja vem de ville sitta bredvid. Ett mardrömsscenario för mig som hade både dåligt självförtroende och kontrollbehov....
Att då bli vald först av den trevligaste och coolaste killen var rent chockartat. Inte heller helt lätt att hantera med värdighet. Vilket skälet än var till valet - så kommer jag alltid minnas känslan. Sen kan jag tycka att det var konstigt att festen var upplagd så. Inget vi var vana vid och risken för många besvikelser var ju uppenbar.
- att vid hemkomst hantera alla släktingar och vänner till familjen var också en utmaning. De vet såklart vem man är(förutom att jag och min syster ständigt förväxlades), men själv har man fullt sjå att hålla reda på vilka alla är och vilken approach som är lämplig. Ska man kramas eller inte? Ingen bekväm situation. Vid många tillfällen ville man bara gå och gömma sig. Upprepades ju ständigt vart man än dök upp de första månaderna.
När jag ser tillbaka kan jag se det förvirrade osäkra kaos som virvlade inom mig. Tog många år innan jag började få ihop bitarna. Och sen är det bara att fortsätta pusslandet.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar