Fördomar

Jag gissar att det händer oss alla - att vi har förutfattade meningar om andra människor. Fördomar - men också att vi ibland får för oss att någon är si eller så  - oftast baserat på ganska lösa grunder i början av en bekantskap. 

Det händer även att folk tror saker om mig som inte stämmer, det ena roligare än det andra:). Jag älskar att vara lite otydlig - att vara lite oförutsägbar, att inte följa mallen(vad det nu är). Häromdagen förvånades jag över att höra att någon verkligen tänkte sig mig vara en hundmänniska - det roar mig ännu! Eller att jag är en blom- och växtmänniska.... ser jag ut att vara det??? Jag har ju knappt några omvårdande egenskaper alls??? Så roligt! Blommor dör i min vård:

Denna kalla är ju helt magiskt ful. Vad har jag gjort gör fel(retorisk fråga - jag bryr mig inte tillräckligt helt enkelt)??? Som ny var den jättefin och efter kanske 6 veckor har den spårat helt. 

Well, det finns ju folk som bara säljer blommor. De ska ju också leva och betala hyra.

Jag älskar att få veta mer om människor, vi är alla så mycket mer än ytan och det finns flera sidor hos oss och alla delar påverkar varandra. Vår egen självbild påverkar hur vi ser på andra. Det är lätt att döma någon efter klädsel, dialekt, utseende mm. Någon man tror är dryg är världens mest omtänksamme, någon som har en hård yta kan vara en sann mjukis!

Att mina fördomar ofta kommer på skam är underbart! 

En del människor kan vara klurigare att läsa av. Vi är alla mer eller mindre måna om att passa in. En del har varken vilja eller förmåga att leka kameleont utan är helt trygg i sig själv och ser ingen anledning att anpassa sig. Andra har anpassning som försvarsmekanism och formar sig omedvetet efter omgivningen när det känns befogat.

I mångt och mycket och under större delen av mitt liv har jag försökt läsa av det aktuella sammanhangets koder och försökt anpassa mig därefter. En liten effekt av ett konstant flyttande mellan två världsdelar. Problemet med det kan då vara att det egna jaget inte riktigt hinner utvecklas i och med att man hela tiden försöker passa in. Jag tar aldrig reda på vad jag egentligen tycker och vill utan kollar av vad som gäller just här.

Det tog därför ganska långt tid för mig att börja hitta mig själv. Och det tog ganska lång tid innan jag insåg att jag behövde göra det.

Jag tror att det finns en hel del TCKs som känner sig lite ihåliga, som att man hänger i luften. Vad ska man göra med livet och var? Vilka traditioner ska man anamma och varför. Vad är viktigt för mig? Eller så frågar man sig varför man inte verkar ha en plan eller agenda för sitt liv utan bara låter det rulla på och snarare låter andra styra vad som händer. 

Jag tycker fortfarande att det är lättare att anpassa mig till en av andra initierad förändring än att ta ett eget omvälvande beslut som påverkar mitt liv. 

Numera är jag hyfsat trygg i vem jag är, och jag trivs med att få vara kvar någonstans. Att få stanna. Saker händer - människor kommer och går - men jag kan välja att stanna. Snart ska jag sortera mina tankar om vad det är som gör att jag stannar. Men nu är det dags att sova! Godnatt!

Uppdatering och utmattning

Sendan mitt inlägg om musik måste jag erkänna att jag lyssnar mer på musik plötsligt...

Kan bero på lurarna jag fick när jag fyllde år. Trådlösa. Det är definitivt grejen, så smidigt och okomplicerat. Inga sladdar som glappar och går sönder (heeeela tiden).

En annan orsak är att jag upptäckte Apple Musics chill mix. För mig är det perfekt, någon annan har gjort en lista som jag troligen gillar! Säkert oacceptabelt för en del - men perfekt för mig!

Men det är eg inte det som snurrar i mitt huvud just nu.

Det pratas en del om utmattning och sjukskrivningar relaterade till detta numera. Jag vet eg väldigt lite om vad det eg är och beror på. Jag har bekanta/vänner som har drabbats och jag läser om alarmerande sjukskrivningssiffror - men hur det upplevs eller vad som eg händer i kroppen vet jag väldigt lite om. Än så länge.

Det är nog lätt för oss alla att tro att vi har koll, att vi inte är i riskzonen. Att det händer de där andra, och att det beror på ett och annat. Om det är något jag är övertygad om så är det att allt som kan drabba andra kan även drabba mig. 

Jag är inte och har ingen idé om att jag borde vara skonad mer än någon annan. Det andra kan råka göra eller säga kan även bli jag. Jag vet inte vem jag blir om jag pressas tillräckligt. Jag kan försöka vara medveten om vad jag väljer och arbeta aktivt för att vara så trygg och grundad som möjligt så jag kan möta livet som det är. Men mitt liv som det är idag är inte garanterat. 

Vi måste börja lyssna på dem som vet och varnar. Vi behöver prata om utmattning - bryta tabut, ta bort udden av skammen som många känner. Vi måste försöka börja leva lite mer, leva lite mer i nuet. Lyssna mer på oss själva och börja sålla. Sålla bort det som dödar vår energi utan att ge något. Det behöver knappt sägas att det inte alltid är samma saker för alla. 

 Att vara trött i huvud och kropp är normalt efter en körig period. Men om vi inte lyssnar på den äkta delen av oss själva mer än på omgivningens inbilllade eller faktiska förväntningar, samhällets orimliga ideal eller t o m kraven från vår egen dåliga självbild riskerar vi att bli utmattade på riktigt. Om vi ständigt tär på våra reserver utan att vi får fulla på dem igen tar marginalerna slut och det är en lång resa för att bygga upp dem igen och komma tillbaka.

Vi måste hjälpa varandra att skapa en tillåtande kultur. Att det ör ok att ha stökigt. Att äta uselt ibland, att vara lite mindre perfekt. Be om hjälp, tacka nej, välja bort osv. 

Vi kan dock hjälpa varandra hur mycket vi vill - men om vi inte hjälper oss själva och börjar lyssna inåt på riktigt, spelar det ingen roll. Vi behöver värna om både vår själsliga och fysiska hälsa. 

Hur lyckas vi med detta??? Jag vet inget annat än att prata om det. Men det är ju jag.... 

För att balansera mitt allvar bjuder jag på en liten snapchat! 

Vuxen - vad och varför?

Vad innebär det egentligen? Är det inte ett fejk-ord när man tänker på det. Mer en juridisk benämning. Dvs att en person vid en viss ålder är ansvarig inför lagen gällande det ena eller andra. 

I dagens Sverige(och kanske ännu tydligare i Stockholm) är det ganska många år emellan när vi enligt lag är vuxna och när vi känner oss dom det. Vi vill ha privilegierna men inte alltid ansvaret. Vi vill ha rättigheterna men vill se ut som om vi inte har dem. Vi vill vara fria att välja, men inte behöva betala för det.

Detta är den lite pinsamma sidan av myntet. 

Vi har även den lite mer sorgliga; i många fall känner vi oss som osäkra barn inuti, även om vi inte alltid ens kan se och erkänna det själva. Det kommer fram när vi blir besvikna, tagna på sängen, rädda, blir orättvist bemötta eller i vårt tycke drabbade.

Vad är det vi vill lära våra barn om vuxenlivet? Hur är vi vuxna idag jämfört med generationerna före mig? Kände man sig så här då också - men var det finare att vara vuxen då så att man mer spelade rollen? "Fake it til you make it". Normer, regler och förväntningar var annorlunda - det kanske gjorde det enklare - men en och annan kan också ha känt sig fången i mallen. Idag finns det ingen generell mall - vi blir lite som vi umgås och det är mer livet eller specifika händelser som för oss eller tvingar oss att mogna. Barn har i många fall den effekten. Ekonomi är en annan sak som tvingar oss att växa. Räkningar som behöver betalas kräver en inkomst, oftast i form av ett jobb, vilket i din tur förutsätter ansvarstagande och förmåga att utföra ett specifikt arbete. Ett atbete som inte alltid kan bli det man drömde om som barn eller idealistisk tonåring. 

Är det bättre än idag? Jag är inte säker på det. Vi är alla olika - vi har olika erfarenheter. Vuxenhet betyder olika saker i olika delar av världen, men också i olika samhällsgrupper och "klickar".  Reglerna är tydligare eller mer diffusa. I Sverige idag (och i hela västvärlden för den delen)känns de väldigt diffusa. Det finns en utbredd aversion mot att vara för "vuxen".

Det gör att det inte är helt enkelt eftersom det ofta inte finns en tydlig koppling mellan en persons yttre mognad och den inre. Hur vi väljer att presentera oss själva ger andra en bild som inte alltid är vad de tror. En del friserar medvetet, nästan maniskt sitt yttre,  medan andra nästan provokativt väljer att inte frisera alls. 

Många följer vad man tänker sig är strömmen men ängslas ständigt över att vara "rätt" och att duga. Ibland får det yttre ett sådant fokus att vi vilseleds att tro att mognad och ett utvecklat inre inte är viktigt eller behövs.

Vi dömer lätt varandra efter det yttre fast vi borde veta att vi alla är mer än vad som syns.

Det är komplext att vara människa och vuxen - ofta är vi ganska obalanserade. Ibland pressar vi in oss i mallar för att vi tror att vi måste, för att vi tror att det förväntas av oss. Ibland klarar vi inte av att vara vuxen en situation fast vi borde.

Jag vill främst vara människa - ansvarstagande, ja,  men inte för mogen. Jag vill vara en klippa för mina barn, men mänsklig.

 Jag vill bli sedd som en person - oavsett vem jag möter. Jag vill inte bli placerad i ett fack, tant, mamma, kristen, svensk, butikschef, missionärsbarn, vuxen, omogen, snacksalig. Jag är allt detta och mer. Inte bara det ena eller andra. 

Men vuxen - jag vet inte - jag är kluven. Orka. 😜

Om att inte lyssna på musik

Jag är oftast inte en musikmänniska. Jag lyssnar med få undantag på musik. Att säga detta i dagens Sverige är nästan en provokation  - lite som att säga att man inte gillar djur. 

Folk hajar till och tittar på mig som om för att kolla om jag skämtar när jag ibland erkänner detta. Men jag skojar inte. Jag lyssnar väldigt sällan på musik. 

Allt är förstås relativt, men när jag utvecklar det för dem som inte tror mig lägger jag fram följande "bevis":

- jag har inget och har aldrig haft ngt Spotify-konto

- jag har heller inte appen

- jag har aldrig loggat in på makens Spotify-konto

- antalet CD jag har köpt efter att jag fyllde 20 kan räknas på om inte ena handen så båda

- jag har aldrig färdigställt en låtlista av något slag

- jag har någon gång blivit lite sugen - men inte hittat motivationen

- jag har aldrig av eget val köpt biljetter till en konsert 

- jag har gått på konserter(även dessa kan räknas på typ en hand), men mest av sociala skäl

- jag sätter oerhört sällan på musik i hemmets Sonos-system - ngn gång i badrummet - men oftast kommer jag på att jag glömde när jag redan står i duschen

- jag lider inte av att den mesta musiken på mitt jobb är samma under många månader

- jag stör mig sällan på musik

- jag minns sällan eller tänker på filmmusik

Ja, listan kan göras längre.

Hatar jag musik? Nej. Men jag vet när musik har berört mig och jag älskar vissa låtar. Och ibland gråter jag av musik och jag blir peppad  och glad av olika låtar. 

Till exempel ser jag gärna "Så mycket bättre". Jag gillar sammanhanget det ger mellan människorna som uttrycker sig genom musik. Det genererar ofta magi för mig och det gör att jag blir berörd. Exempel på detta:

- Miss Li i en av de tidigare säsongerna - hennes själ i en låt(som jag inte minns vilken det var) gjorde att det brast för mig

- Magnus Uggla när han framförde "Min far" eller vad den nu heter.

- Lisa Ekdals fascinerande personlighet -eller egentligen hennes genomgrundade integritet gjorde att jag berördes av det hon gjorde.

Jag lyssnar eg inte på någon av dessa annars - men där och då var det fantastiskt.

Grupper/band jag i vuxen ålder har valt att köpa skivor av alt ladda ner på Apple Music:

- Maroon 5 - älskar deras sound(CD)

- First Aid kit - de är berörande fantastiska och detta trots jag ganska ofta genuint ogillar country.(CD)

- Adele (AM)

- Coldplay - den enda i mitt tycke värda konserten jag varit på. Så sjukt bra!!(AM)

- Pink(AM) - hon har ofta något vettigt att säga 

- Newsboys - återupptäckt sen ungdomsåren(oj så gammal jag låter)(AM)

Ofta faller jag för ett sound - vissa låtar sjunger jag med i med entusiasm för att soundet är underbart och catchigt trots att texten lämnar mycket övrigt att önska eller t o m är helt emot min personlighet och mina åsikter - Hahaha:

- "Händerna i taket med " m Petra Marklund 

- låten som handlar om att det är fredag och jag snart står på dansgolvet(vet ej vem som sjunger eller vad den heter) och att jag inte behöver dollar bills för att ha fun tonight. Alla som känner mig vet att jag aldrig är bekväm på ett dansgolv...

- Miriam Bryants version av Lisa Nilssons låt ni vet(Allt jag behöver nu är att hitta..) - tycker varken att min man är inkomplett eller att jag lätt skulle hitta någon annan - men kan inte värja mig mot hennes sköna version i alla fall!

Texter är tydligen inte lika viktiga som soundet. Märkligt eftersom jag annars tycker att text - och vad det förmedlar - är viktigt.

Jag har uppenbarligen en del åsikter om en del musik - men oftast prioriterar jag en TV-serie eller en bok. Musik blir när jag skriver ett inlägg här eller i bilen.

Så, ett inlägg om musik minsann - kanske en provokation - kanske inte.

Vem vet kanske är vi fler!

Trötter

Just nu är jag ganska trött. Efter en intensiv sommar på jobbet med försök till en paus på 2 veckor nyligen är man redo att få någon slags vardagslunk igen. Men det lär bli början av oktober innan jag kan börja andas normalt igen. Det är ett sånt år. 

Å andra sidan - vad vet jag eg om att vara trött? Jag vet att jag är priviligierad, jag sover om nätterna, jag har jobb(bara lite för mycket vissa tider på året), jag har familj och vänner. Jag har inte ens småbarn, jag är inte jagad eller på flykt.

I många länder jobbar man minst 6 dagar i veckan, många fler timmar per dag ofta - många jonglerar mer än ett jobb. Och semester är ingen ingen som helst självklarhet och definitivt inte så många veckor som jag har.

Vad vet jag egentligen om att vara trött? Jag vet att jag känner mig tröttare när jag känner mig stressad - när det känns som att jag borde hunnit mer och att dygnet inte har tillräckligt med timmar. När jag upplever att jag inte räcker till.

Det är lätt att älta sin trötthet - som om det hjälper(hehe - lite som nu). Ibland blåser den bort och ny energi infinner sig.utan att jag eg vet hur det går till - andra gånger tycker man att man borde ha hämtat sig, men man har snarare blivit tröttare. 

Jag har börjat lära mig att mota bort dåligt samvete när jag väljer att göra något som hjälper mig att koppla av och återhämta mig. Jag har börjat tillåta mig att släppa taget och acceptera att det är ok att inte hinna allt alltid. Förr kände jag mig som en sämre människa om jag inte hann med allt. Det gör jag inte längre.

Det svåra är att fastna i den själsliga tröttheten - den fysiska är minde tärande. Och jag tror att jag har blivit hyfsad på att ladda om mentalt. Jag tittar på TV-serier för att vila både kropp och hjärna. Det kan tyckas vara en onyttig sysselsättning - men för mig är det kanske just därför jag mår bra av det. Det är ju ungefär som att läsa en bok men inte lika accepterat.  Men det håller mig längre ifrån martyrskap och offermentalitet. Jag tillåter mig att vila på ett sätt jag själv vill.

Annars återstår bara kloning! 

Om man kunde stanna tiden

Ibland vill man bara stanna tiden eller bara få ett par extra timmar.

Träffade två SPM-villa-syskon på Gröna Lund i lördags, tack vare Facebook, för att en av dem la ut ett klipp och ett inlägg. Enbart pga detta kunde jag hitta dem och hinna säga hej! Älskar sociala medier - jag kan inte nog säga det!

Det enda jobbiga är att jag hade velat sitta en helkväll och prata - inte 10 min. 

Det är svårt att beskriva relationen med dem jag har delat internatlivet med. Det handlar ju om kvantitativ tid under minst ett år - oftast fler. Det blir en slags syskon-känsla, kanske lite som att sitta i fängelse tillsammans eller göra lumpen (inte helt jämförbart förstås - Hahaha)med skillnaden att vi var barn och tonåringar som hamnat där pga våra föräldrar arbete. Man är sammanlänkade för alltid och beroende på var man befinner sig i livet(mentalt, känslomässigt och även av eget val) avgör hur man känner inför sin historia och även för dem man delar den specifika bakgrunden med.

Jag har förändrats ganska mycket sedan mina internat-år. Eller man ska kanske säga att jag har landat och börjat hitta mig själv och en identitet. Det hade jag inte då - då värnade jag mitt hårda skal och gjorde vad jag kunde för att hålla distans känslomässigt. Om jag verkar gardera mig nu så gjorde jag det än mer då. Att tillåta mig visa mig sårad och ledsen på den tiden hände bara när det till slut rann över. Och så har det varit ganska långt upp i åren. 

Hur jag uppfattades då vet jag inte, men troligen inte supervarm och utgivande. Hahaha, men få tonåringar är väl det.

Återträffen i maj gav mersmak - det känns viktigt att mötas igen. Det känns långt in i själen, och i o m att det inte riktigt finns ord för vad man är för varandra blir det svårt att förklara så att andra förstår. I lördags visste jag bara att jag var tvungen att försöka hitta tjejerna - de var ju där, så nära. Jag bara reste mig från mitt sällskap och gick(nämnde vart jag skulle till maken). Så fantastiskt roligt att se dem.

Gemensamma, omvälvande eller åtminstone livsförändrande erfarenheter skapar kontaktytor som är annorlunda än de du får i det vanliga rullande ekorrhjulet. Och även om vi inte pratade om hur det kändes då i stunden så kan vi kanske prata om det nu. 

För mig kan det inte sopas under mattan.  Jag vill inte glömma, jag bejakar allt det fina jag fick och lär känna mig själv genom de utmaningar jag mött. Jag vill höra era historier. Det ni kände och upplevde. Om vi kände oss ensamma då - betyder det inte att vi måste känna det nu. Det är - för mig - så sant som boktiteln säger:

 "Tillsammans är man mindre ensam". 

Byxor är en viktig del av en komplett garderob

Sovmorgon betyder oftast inte att jag sover jättelänge. Det betyder mer att jag inte måste gå upp. Väldigt skönt.

En ledig torsdag kan tillbringas på många olika sätt - en ledig torsdag precis i anslutning till midsommar har någon förutbestämd ingrediens... - så ja, en del av em kommer att tillbringas i någon mataffär köpandes trevlig mat.

I övrigt tar jag med kidsen till stan. Sonen har i princip 3 par slitna adidas-långbyxor(byxor är eg fel ord, låter inte som det ser ut) och ett par lätt för korta typ jeans/jeansliknande byxor.

 Just det,  han har också ett par vid köpet redan slitna jeansshorts - och några blå fotbollsshorts- men de räknas inte.

Så byxor skall hittas idag. Kanske ngn finare t-shirt el piké. Ngn skjorta som passar i storlek  har han inte heller - det upptäckte vi samma morgon som dotterns konfirmation - lysande timing.

Så idag gäller det. Shopping på agendan. Tyvärr dras sonen oftast bara till T-shirtar och diverse Hood-tröjor... så det behöver han inte. Det hittar han alltid. Byxor får man värka fram, övertala och tvinga till provning. Få byxor ser ju lämpliga ut på galgen. Och entusiasmen har inte varit närvarande. 

Men man behöver mer än t-shirts. Faktiskt. Och ibland behöver man ngt annat än svarta adidas-byxor. Försök söka ett jobb iförd detta plagg och en tveksam t-shirt, eller gå på en fest, eller för den delen fira midsommar. 

Nej, nu skall det ske!

Wish us luck. Nu blir det frukost!