tisdag 13 april 2010

Yeeeeay

Jag fattade definitivt rätt beslut igår ang däckbytet. Idag gick det på en halvtimme och inga seriekrockar;) Helt fantastiskt! Jag som var beredd på att sitta och vänta i flera timmar.

Nu har jag en lite softare dag framför mig, inte illa. Tvätt och byte av lakan är gjort, lite städning vore bra också, vi ska se om jag kan övertala mig själv till en session med dammsugaren! Kan bli svårt, städning är verkligen det tråkigaste som finns. Som tur är brukar maken tycka att det är roligare. Men han har lite för lite tid i nuläget.

Hur ofta tänker man igenom hur man vill att livet ska vara? Hur mycket är rimligt att man bestämmer själv och hur mycket ska andra få påverka? Det är lätt att säga att det är ett eget val, men ibland är det lättare att försöka göra "alla andra"(vilka nu de är mer exakt förtäljer sällan historien) glada. Det intressanta är förstås att sådant tänk oftast resulterar i att ingen blir glad.... Vi funderar en del på detta i vår lilla familj, och ibland brottas man med frågan när det är ok att välja sig själv. Vi är båda uppvuxna i familjer som har fokuserat mycket på att hjälpa andra mer än att ha en egen agenda, och vilka val vi än gör kan de lätt kännas ytliga och egoistiska. Samtidigt måste ju vi hitta vårt sätt att leva i det sammanhang vi finns i.

Det svåraste av allt är nog att legitimera beslut för mig själv, att bejaka den jag är och det jag vill. Jag vill förstås att alla ska vara glada.....vilket är komiskt eftersom sanningen är att jag inte KAN göra alla glada och ibland är det nog så att alla inte an vara glada samtidigt......
Så senaste åren har jag börjat revoltera lite mot allt detta, så det är förklaringen om jag säger nej och verkar lite mer bitchig:). Ledsen för det, men det är nog nödvändigt för min mentala hälsa!

Nej, nu har jag ältat klart för idag. Lunchdags!

2 kommentarer:

Anonymous sa...

Låter klokt! Det är inte fel att tänka på sig själv och sina, det gör att man kan finnas till för andra mer helhjärtat och med glädje, när man väl gör det!
Kram Gunilla

Tina sa...

Sunt. Förstår helt vad du menar, eftersom mina föräldrar är lika era där. Mina föräldrar har aldrig tänkt på sig själva, vilket kan vara beundransvärt, men just nu tycker jag inte det. När de ska fortsätta leva för andra fast de inte orkar, men de kan inte njuta av att bara vara tyvärr. Jag tycker det är otroligt sorgligt att se. Så fortsätt att säga nej, det har jag också lärt mig... ;-). Kramen