5 bästa och värsta

5 bästa grejer jag har med mig från min uppväxt:

Thailand specifikt:

- thaigodis!!!

- riktigt härligt dåliga thai-tv-serier(vill man ha högre klass väljer man koreanska serier dubbade till thai!)

- det är jul även om det är varmt och olika människor att fira med!

- att kunna göra mig förstådd på thailändska.

- jag har ett till land att känna hemkänslor i! 

Allmänt om att vara en ATCK:

- att snabbt nå djupa nivåer på samtal med vilt främmande människor! 

- vetskapen om att världen är större än min verklighet 

- kameleont-egenskaper - bra att ha i olika sammanhang

- självständig - jag känner mig inte begränsad av att vara låst i traditioner och släkt-grejer(kan naturligtvis vara ngt man saknar - men man får chansen att skapa nya och egna)

- man lär sig andra språk i verkligheten inte bara i skolan! 

5 värsta

- att bli uttittad och bli betraktad som raritet bland thailändare som liten. Att folk man inte kände tog på mig och drog mig i håret för att färgen var annorlunda.

- att känna sig gigantisk eftersom alla runtomkring var så små. Har fortfarande en bild av mig själv som stor, kan verkligen förstå dem som kämpar med ätstörningar som inte ser sin eg size.

- att som tonåring känna sig som en utomjording i sitt s k hemland, att inte som kunna jargong och TV-program. Att inte ha koll helt enkelt. 

- att inte känna sig självklar i ngt sammanhang, att inte ha en plats. 

- att svara på frågan vart man kommer ifrån.

Vet inte om dessa är vare dig de bästa eller värsta, men det är saker som jag direkt tänker på. Och ja - många är ganska ytliga. Det lär dyka upp annat framöver.

Har fått lite känningar senast under morgonens löptur. Känslor som passar på att knacka på när jag låter tanken fara fritt. Jag är snabb att stänga av märker jag, men jag hinner ändå glänta på min Pandoras ask. 

Jag har även under dagen funderat på om detta bloggande eg hjälper eller stjälper mig - om jag försöker kontrollera min process för mycket. Kommer jag verkligen att tillåta mig själv att utvecklas eller blir jag lurad av mina försvarsmekanismer? Vill jag bara ha uppmärksamhet eller behöver jag publik för att inte förlora mig i ångest och ensamhet?

Några saker vet jag dock. 

- Jag kanske söker eller verkar söka uppmärksamhet - men vill främst bli sedd och accepterad för den jag är(vem nu det är)

- Jag vill inte sticka ut- men vill inte heller vara osynlig.

- Jag har integritet men inte mycket prestige.

- Jag gillar inte att känna mig ensam - men vill inte tvinga mig på folk.

Jag chansar på att jag kommer lite framåt på det här sättet, och jag är grymt tacksam för alla som orkar gå en bit med mig:).

Kram och godnatt!