Under helgen har vi varit bortresta och jag har inte hunnit skriva, men lite tankar har ändå passerat. Och jag har vid ett par tillfällen gläntat högst tillfällighet på några smärtsamheter och första känslan är att jag inte orkar känna detta eller vara i känslan någon längre stund.
Ibland känns det så mörkt om man känner efter om så bara lite. Livet och världen är i mångt och mycket så orättvis, och jag är i allra högsta grad på de tursammas sida. Och maktlösheten jag kan känna om jag känner efter är överväldigande och skulden är betungande, men inte lika tung som skammen över att skulden är för lätt att skaka av sig. Så den enda rimliga vägen att gå är tacksamhetens väg. Men även det kan kännas som en flykt delvis.
Även i detta lyckans land omges jag människor som har det långt tuffare än jag och även det gör ont. Hur kan man lätta bördor i hela världen när jag inte ens kan fixa det närmaste? Måste man inte stänga av ibland? Det känns som att man går under annars.
Men vem blir hjälpt av att jag överväldigas av smärta - hur ädel än känslan är? Vad hjälper det någon att jag bryter ihop för deras skull? Måste vi inte många gånger faktiskt vara starka för andras skull? Frågan är om jag låter någon se mig och låter någon hjälpa mig? Jag har lärt mig be om hjälp när det gäller ytligare ting och praktikaliteter, men när lät jag senast någon vara mitt stöd när jag inte orkade hålla mig uppe?
Jag tycker inte att det är helt lätt att reda ut begreppen. Jag vill känna och bejaka mina känslor - men jag vill inte att mitt liv och mina beslut skall styras av dem.
Jag vill känna med människor - men om jag ska kunna bidra är det bra om jag kan hålla känslorna i schack.
Jag har heller ingen lust att bryta ihop i tid och otid för att jag ger efter - jag vill helst styra när det ska ske. Då jag har tid och att det timar..., jag hör ju själv hur dumt det låter...
Så vad är det jag vill uppnå med min inre resa?
Kanske främst att förstå. Förstå mig själv och förstå på vilket sätt min bakgrund påverkar hur jag hanterar livet idag. Kanske kan jag då börja gå en annan väg. Kanske kan jag bryta en del av de mönster jag så lätt fastnar i.
Att jag ska våga känna smärtan när den kommer men också våga be om stöd när jag behöver det.
Jag tror någonstans att jag kommer att ha närmare till glädjen om jag möter smärtan.
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar