Jag växer genom andras erfarenheter och om någon får något av min resa så är det bara bra!
Sedan jag började välja min väg mer själv har jag alltid valt att gå där möjlighet till gemenskap finns. Att kasta mig ut utan någon förankring har sällan varit ett alternativ. Jag valde hellre det lokala gymnasiet än ännu en gång flytta. Att känna någon form av tillhörighet har trumfat eventuell personlig utveckling. Jag valde det lokala gymnasiet hellre än en variant med estetisk inriktning i en annan stad. Jag siktade in mig på ett område i Stockholm där folk jag känner bor, och där den sociala statusen är på samma nivå typ som jag själv - dvs oviktig och förhållandevis kravlös.
Jag vill vara en del av samhället och vara någon i min omgivning. Att känna att jag finns. När man flyttar fram och tillbaka hela tiden hinner man ju glömmas bort lite, och är jag borta i några år går ju livet ändå vidare för alla runtomkring och ännu tydligare är det bland barn. För dem är ju ett år en mindre evighet. Inte konstigt att jämnåriga bekanta och släktingar i Arboga inte inte kände igen mig när vi dök upp igen efter 3 år.
Ur det perspektivet är det inte så märkligt att jag är inne på mitt 14:de år på samma jobb. Äntligen har man funnits ett tag på samma ställe! Jag känner att jag faktiskt finns!
Jag har numera vänner kom jag känt och träffat på regelbunden basis i mer än 10 år i streck, bara en sån sak.
Byter inte bort det för allt smör i Småland!
2 kommentarer:
Härligt att läsa din blogg om detta! Själv har jag en stor del av den där trygghetsnarkomanen i mig, men samtidigt orkar jag inte med samma stad, samma liv, längre än några år. Sen behövs nästa "kick", förändring. En lös röd tråd är nödvändig, men annars är kaosteorin ledstjärnan för mig.
Och jag har valt att frenetiskt rota mig! Alla sätt som fungerar är bra. Vi måste väl alla hitta vår väg:). Skönt att veta att man inte är ensam i alla fall!
Skicka en kommentar