Jag har väl fått hyfsat tåliga gener som gåva av mina föräldrar och förfäder - som sen har stärkts av ett lagom skitigt liv i Thailand. Jag har härdats och utsatts för lite allt möjligt och tål ganska mycket.
Jag får i princip aldrig magsjuka i någon form, sällan för något jag ätit och aldrig ngn variant av t ex en smittsam vinterkräksjuka.
Förkylningar är oftast bleka feberlösa halsgrejer som inte däckar mig utan mest gör mig lite tröttare och aningens lugnare. Nässpray har jag kanske köpt 3-4 gånger i mitt liv. De flesta av gångerna sista året i oktober - och jag kommer unna mig detta igen om behovet uppstår.
Antibiotika intog jag väl troligen ett par gånger som barn - men aldrig sen jag var 15.
Har jag huvudvärk är det oftast för att jag glömde dricka tillräckligt med kaffe dagen innan. Någon gång för att jag i stress och frustration bitit ihop käkarna för länge och för hårt.
Men jag hinner ibland (innan kaffet hinner ge sin effekt) tänka att det kanske är ngt allvarligt, att det är min tur nu. Och jag tar inte för givet att jag ska klara mig undan allt. Men hittills har det aldrig varit ngt.
Detta gör att jag är väldigt dålig på att uppsöka läkare och vårdinrättningar. Jag vet knappt hur. Vilken ände börjar man i? Kliver man in på en vårdcentral eller ringer man och bokar tid?
Tydligen bokar man tid - är det inte akut så får man en tid 2 månader framåt i tiden. Lärde mig detta då jag äntligen tog tag i att försöka få hjälp med dotterns eksem som plötsligt blossat upp igen.
Och detta är mitt problem:
På grund av ovanstående är min reaktionstid på att uppsöka läkare oerhört långsam. Oftast går symptom över av sig själv.
Min oro är inte att jag ska bli sjuk - oron är att jag ska ignorera ngn svår sjukdom och avfärda symptom tills det är för sent att göra ngt vettigt åt det.
Än större är oron att jag ska ignorera ev symptom hos barnen.
Jag vill ju helst överleva. Jag vill att alla ska överleva. Men vi gör ju inte det i slutänden - inte någon enda utav oss.
Jag har och har haft tur. Jag väljer att vara tacksam för det, men jag hoppas att jag inte tar det för givet. Jag hoppas att jag kan fortsätta vara tacksam eller åtminstone försöker välja att vara det - vad som än händer. Inte för att vara duktig - utan för att jag just nu vet att oavsett vad som händer är jag ändå en av de lyckligt lottade i detta liv. Jag har mer än de flesta - och inget har jag fått för att jag har förtjänat det. Jag vann livets lotteri bara genom att födas i Sverige. Det är ett faktum.
Man kan skönja ett hysteriskt mantra - en vägran att bli besviken, en total gardering - Hahaha, det är både en gåva och ett problem. Men jag får ta små steg, hitta balansen. Tillåta mig att bli besviken - men inte bitter. Tillåta mig att bryta ihop men inte bli nedbruten.
PS detta är mitt mantra - min livsresa, din kan vara en annan - dina utmaningar helt andra. Vi kan vandra med varandra - vi kan dela varandras glädje och smärta, men våra vägval är våra egna.
Nu tar jag ledig lördag och njuter av att jag fortfarande sitter i pyjamas och dricker kaffe! Huvudvärken är borta!
