Såg en länk på Facebook från Membercaremedia.com. Jag vet inte mycket om dem, men har idag lyssnat på många korta radiosnuttar från länken nedan.
Det handlar i just denna länk om TCK's (Third Culture Kids), och jag är ännu en gång redo att utforska denna del av mig.
En TCK är en person som har tillbringat en avgörande del av sina utvecklingsår(0-18) i ett annat land än sina föräldrars hemland och även om en TCK absorberar delar av alla kulturer de vistas i relaterar de närmast till andra med liknande erfarenheter(fritt översatt).
De flesta TCK's verkar erfara att det är mer problematiskt att flytta "hem" till sitt pass-land än att lämna det. Det var ett av ämnena som man kan lyssna på i länken och jag kan inte annat än hålla med! Så jag tänkte utveckla det lite:
-när man flyttar till ett annat land förväntar sig de flesta att det blir en kulturkrock, dvs, man är beredd. När man flyttar "tillbaka" är förväntningarna från omgivningen att man flyttar "hem". Vilket ofta är korrekt för föräldrarna - men barnen har kanske väldigt begränsade minnen - och om det har gått ett antal år har ordet "hem" inte samma innebörd för dem.
- när man kommer "hem" ser man kanske ut att passa in, men då man inte har varit en del av samhället, gått i skolan på samma sätt osv- så känner man sig ofta annorlunda. Detta kan även vara en överraskning för föräldrarna - och definitivt för släktingar, församlingsmedlemmar eller andra.
- normer och oskrivna regler kan vara svåra att avläsa och kan göra att man gör bort sig och verkar konstig.
- missionärer är sällan rika och modeintresserade, det gör att man riskerar att framstå som lite töntig och omodern - inte sällan fick vi avlagda kläder som naturligtvis inte var moderna längre. Ytligt må hända - men som barn bland andra barn i skolan kan man vara ganska utsatt - om man inte snabbt finner sig.
Personligen kom jag hem för att stanna sommaren innan jag skulle börja 9:an. Jag har alltid sagt att jag hade tur, jag har hört om många som inte fick mycket hjälp från sin omgivning.
Några av de saker som hjälpte min anpassning till ett liv i Sverige var:
- under de sista åren innan vi flyttade tillbaka fick vi tonåringar på internatskolan prenumerera på tonårstidningarna Okej och Frida. Jag tror säkert att en och annan förälder var tveksam till detta - men det gav oss en liten inblick i svensk tonårs-kultur, vilka kändisar som var på tapeten, mode, musik och liknande. Som tonåring är man så otroligt känslig och sårbar ändå - så lite info om vad som gäller är till stor hjälp.
- Melodifestivalen spelades in av folk i Sverige och skickades ut till oss på video-band. Vilken höjdpunkt! Jag har missat många barnprogram i Sverige - men kan fortfarande många mello-låtar från 80-talet! En hjälp att känna sig som en del av samhället.
- innan vi skulle åka hem tog en av våra lärare ett snack en och en med oss som skulle lämna. Ett jobbigt samtal eftersom jag inte var van att vara fokus för ett samtal om mig. Men han försökte förbereda mig/oss på hur det kunde bli när vi skulle komma "hem". Bra även om jag främst minns att det kändes lite obekvämt och ovant.
- varje gång vi kom till Sverige möttes vi på flygplatsen av en hel hög med släktingar och vår första måltid var alltid hos pappas bror som bodde nära Arlanda. Det var alltid en positiv start och så även den sista hemkomsten. För ett barn/tonåring är 3 år en ganska lång tid utan att ha pratat med vare sig mormor, morfar el farmor - men dessa första möten gav ändå en slags känsla av initial tillhörighet.
- det fanns en ganska stor tonårs-grupp i kyrkan där vi bodde och en mamma tvingade sina döttrar att ringa oss och bjuda med oss på vad än de hittade på. Det var ovärdeligt. Det gjorde att vi kom in i ett sammanhang mycket snabbare. Jag är tacksam ännu idag att hon förstod vikten av det och såg till att vi kom med.
- även om vi inte hade så mycket pengar försökte mina föräldrar se till att i alla fall några saker var nyare och inte helt omoderna! Jag fick ett par vinterstövlar jag älskade som jag tyckte var oroande jättedyra, och cykeln var inte ny, men ändå fin, ljusrosa med bockstyre. Små saker som gjorde att jag inte kände mig helt väck.
- en annan sak som hjälpte var att jag även fick vara med och bestämma huruvida jag skulle följa med till Thailand igen efter 9:an eller om jag skulle stanna kvar själv och gå gymnasiet. Jag valde att stanna kvar. Jag valde att försöka bli svensk. Eller snarare att jobba på min svenska del - jag kommer alltid vara ganska asiatisk också. Man kan vara både och.
Denna start gjorde att jag länge trodde att jag hade "klarat" av min anpassning och att den varit hyfsat smärtfri. Och på många plan stämmer det. Men det var när jag fick tag på boken som jag skrev om här för ngt år sedan som jag fick en rejäl aha-upplevelse och flera förklaringar till varför jag är som jag är. Och den resan är ongoing.
Flera gånger under tiden jag har lyssnat idag har jag gråtit igenkännande och fått tänka till över vem det var som som tonåring kom tillbaka till Sverige för 30 år sen. Har jag hittat mer av vem jag är eller famlar jag fortfarande? Ibland vet jag inte. Vem känner helt sig själv? Och hur mycket måste man gräva?
Vi får se.
Ha en fin dag!
1 kommentar:
Du hade verkligen en bra start att komma "hem" som tonåring. Fint att det fanns människor som förstod att räcka dig en hand då. Jag bearbetar mina erfarenheter fortfarande. Jag skrev en bok om tonårstiden som missionärsbarn för sju år sedan som jag kan sända om du är intresserad, Pärlor i kristallskålen. En ung och klok läsare sa att jag hade hoppat över en stor del frågetecken i boken som jag nu försöker jobba med på engelska. Jag bad henne ställa de frågor som hon upplevde saknade svar. (Hon är missionärsbarnbarn.) Många frågor är ännu obesvarade.
Hälsningar,
Lisa
Skicka en kommentar