5 bästa och värsta

5 bästa grejer jag har med mig från min uppväxt:

Thailand specifikt:

- thaigodis!!!

- riktigt härligt dåliga thai-tv-serier(vill man ha högre klass väljer man koreanska serier dubbade till thai!)

- det är jul även om det är varmt och olika människor att fira med!

- att kunna göra mig förstådd på thailändska.

- jag har ett till land att känna hemkänslor i! 

Allmänt om att vara en ATCK:

- att snabbt nå djupa nivåer på samtal med vilt främmande människor! 

- vetskapen om att världen är större än min verklighet 

- kameleont-egenskaper - bra att ha i olika sammanhang

- självständig - jag känner mig inte begränsad av att vara låst i traditioner och släkt-grejer(kan naturligtvis vara ngt man saknar - men man får chansen att skapa nya och egna)

- man lär sig andra språk i verkligheten inte bara i skolan! 

5 värsta

- att bli uttittad och bli betraktad som raritet bland thailändare som liten. Att folk man inte kände tog på mig och drog mig i håret för att färgen var annorlunda.

- att känna sig gigantisk eftersom alla runtomkring var så små. Har fortfarande en bild av mig själv som stor, kan verkligen förstå dem som kämpar med ätstörningar som inte ser sin eg size.

- att som tonåring känna sig som en utomjording i sitt s k hemland, att inte som kunna jargong och TV-program. Att inte ha koll helt enkelt. 

- att inte känna sig självklar i ngt sammanhang, att inte ha en plats. 

- att svara på frågan vart man kommer ifrån.

Vet inte om dessa är vare dig de bästa eller värsta, men det är saker som jag direkt tänker på. Och ja - många är ganska ytliga. Det lär dyka upp annat framöver.

Har fått lite känningar senast under morgonens löptur. Känslor som passar på att knacka på när jag låter tanken fara fritt. Jag är snabb att stänga av märker jag, men jag hinner ändå glänta på min Pandoras ask. 

Jag har även under dagen funderat på om detta bloggande eg hjälper eller stjälper mig - om jag försöker kontrollera min process för mycket. Kommer jag verkligen att tillåta mig själv att utvecklas eller blir jag lurad av mina försvarsmekanismer? Vill jag bara ha uppmärksamhet eller behöver jag publik för att inte förlora mig i ångest och ensamhet?

Några saker vet jag dock. 

- Jag kanske söker eller verkar söka uppmärksamhet - men vill främst bli sedd och accepterad för den jag är(vem nu det är)

- Jag vill inte sticka ut- men vill inte heller vara osynlig.

- Jag har integritet men inte mycket prestige.

- Jag gillar inte att känna mig ensam - men vill inte tvinga mig på folk.

Jag chansar på att jag kommer lite framåt på det här sättet, och jag är grymt tacksam för alla som orkar gå en bit med mig:).

Kram och godnatt!

Hur gör man?

I vilken ände börjar man? Jag liksom många andra TFC's är ju oerhört positiv till min uppväxt och har ofta känt att jag också har haft tur när det gäller tillbakaflytten till Sverige sommaren innan åk 9. Jag vet många som har haft svårare att anpassa sig till ett liv i sitt "passport-country"(bra uttryck från boken i tidigare inlägg). Men personligen fattade jag ett beslut att bli svensk i 15-årsåldern, och jag tror att det mentalt har hjälpt mig.

Jag hade ett val att efter 9:an följa med min familj och fortsätta min skolgång på en amerikansk internatskola (dvs High School) och en del av mig ville gärna göra det. Dock slog mig tanken redan då: " Vem blir jag då???" Hur svensk kommer jag kunna bli? Jag såg mig själv sväva iväg identitetsmässigt med både fler möjligheter men också fler risker. När sedan möjligheten dök upp att jag kunde stanna kvar i Sverige tog jag den, och det är jag ä då glad för idag.

Jag har alltid varit ganska anpassningsbar, jag har inte känt mig överkörd eller tvingad. Vissa perioder har jag genomlidit och accepterat, men jag kan inte minnas att jag har protesterat eller ifrågasatt den situation jag var i. 

Jag har själv inte upplevt att jag har mått direkt dåligt - men jag har känt av utanförskapet både i Sverige och i Thailand. Känslan av att vara fel att inte passa in. Där var internatskolan en fristad, där var vi alla i samma sits. 

Jag har nog heller inte varit lyrisk, jag vill minnas att jag var ganska tillbakadragen som barn. Och mitt självförtroende var lågt.

Jag har alltid sett det som positivt att jag kunde anpassa mig, att jag inte upplevde mig ledsen när jag blev lämnad, att jag klarade separationerna utan någon eg gråt. Insåg nu när jag läste boken att det nog eg inte är normalt för ett barn att tycka att det är ok.

Troligen har jag distanserat mig känslomässigt tidigt från både egna känslor och familjen. Någonstans bestämde jag mig för att jag bara hade mig. Så lilla jag valde att skydda det enda jag säkert visste att jag hade -mig själv. Och det gjorde jag genom att stänga av(så gott det gick) och förneka alla känslor av övergivenhet eller saknad. 

Det låter värre än det känns kan jag försäkra. Det beror säkert på vem du är vilken strategi du(ditt undermedvetna)väljer, och mitt val beror nog på att jag alltid har haft integritet. Den blev bara ännu mer isolerad och isolerande. 

Jag har alltid vetat att jag har haft dålig kontakt med mina känslor och att jag är både krass och lite kall. Har bara sett det som en del av min personlighet. Men det är väl nice om det går att ändra??

Detta är vad jag har att möta och ta tag i framöver.... Tror att både min man, barn, familj och vänner tycker att det är roligare med ett mer känslomässigt närvarande jag, än den de har lärt känna och ser idag. Vem vet förresten, de vet vad de har men inte vad de får! Hahaha!

Men först en snabb genomgång:

Ålder 1-3 född i Örebro, bodde sedan i London, Aneby och Asby.

3-6 Thailand(Bangkok och Songkhla)

7 Örebro

8-10 Thailand( främst internatskola i HuaHin)

11 Tyringe utanför Arboga

12-14 Thailand (internat i HuaHin)

15 Arboga

16-19 Arboga hos släktingar när resten av familjen var i Thailand.

Fortsättning följer!

Vadan detta?

Ja, det är frågan man kan ställa sig, men orsaken är främst denna:

Riktigt bra bok som fick mig att inse följande:

- jag är inte så färdig med ältandet av min barndom som jag trodde.

- jag har känslomässigt låst in mig i en egen värld och typ slängt nyckeln - men kan hantera det mesta annat(känns som en saftig bit jag behöver humor för att kunna ens börja möta).

- jag är inte ensam

- det finns förklaringar till det mesta i mitt liv, nu får jag börja jobba!

Ny start

Bloggen har legat i träda ett tag. Börjar bli dags att skriva igen. Denna omgång kommer främst handla om min inre resa i sökandet efter mig själv med utgångspunkt från att jag nu är en sk ATCK(Adult Third Culture Kid).

Detta är främst för mig själv - men du är välkommen att följa med.

Familjen snart samlad igen!

Efter en ledig dag är jag nu på väg till jobbet. Laddar för en hektisk men bra helg! Är inne i min sommars två tuffaste jobbveckor, och den första har ändå gått över förväntan. Känns helt ok, även om jag gärna hade hunnit ännu mer. Nästa vecka blir hård, men sen väntar 2 veckors ledighet. Tror någonstans att det ändå skall gå vägen:)!

Igår hämtade vi dottern från ett uppenbart härligt ridläger någonstans mellan Norrköping och Linköping. De hade riduppvisning i regn och åska. Väldigt imponerande att dottern bet ihop trots sin rädsla för åska. Jättekul att se den rida i formation och även hoppa över hinder! Man lär sig mycket på en vecka!

Idag tar maken en tur till Hjälmegården(Läppe, Vingåker) och hämtar sonen som varit på Smajl-läger. Vi får se om första lägret på egen hand har gett mersmak:). Han verkar inte ha längtat hem nämnvärt i alla fall. 

Det ska i alla fall bli kul att ha familjen samlad ikväll igen. 

Men först tänkte jag sälja lite möbler!

Läger, midsommar och fotbolls-VM

Så har dottern åkt iväg på ridläger i år igen. Sonen åker på Smajl-lägret på tisdag, första gången som riktig deltagare, och utan ngn förälder. Jag har två monsterveckor framför mig, så det kommer att bli mycket jobb. Stugan vid Dalälven behöver ett kök så maken kommer att dedikera lite tid till det. Känns ändå bra planerat. Det är skönt att kunna jobba lite mer utan dåligt samvete.  Speciellt när det är extra mycket på jobbet den här tiden.

Jag tycker också att det är kul att barnen vågar åka iväg själva. Är inte alls självklart. Det hade varit kul att skicka med en fold kamera då man kan se hur de har det. Men jag gissar att de behöver pröva sina vingar lite. Jag gillar ju att veta vad som händer...

Nyttigt för mig att släppa taget ibland. 

Vi tillbringade midsommardagen traditionsenligt på Gröna Lund tillsammans med ett gäng på ca 30 pers! I år såg vi inte mycket av barnen. De sprang runt i klungor och åkte för glatta livet mellan 11-23... 

Själv åkte jag en hel del, men känner att jag är lite mätt på stället. Ser fram emot Liseberg i sommar. 

Måste erkänna att jag blivit lite mesigare också. Känns ok trots allt. Det är främst berg- och dalbanor jag brinner för. Bara höjd är inget för mig. Pariserhjul skrämmer hjärtat ur mig. Eclipse får klara sig utan mig.

Midsommarafton frös vi vid Farsta Gård med några av våra trevliga grannar. Ingen brände ryggen, näsan eller pannan i år. Har nog sällan varit så kylslaget en midsommar sen vi flyttade till Farsta. Men  det var lugnt och skönt och vi avslutade med grillning med Fam JP.  Och så lite VM-fotboll förstås. Varje dag avslutas ju med fotboll nuförtiden och det lär pågå ett antal veckor framåt. Entusiasmen över detta evenemang är något ojämnt fördelad i familjen även om de flesta av oss gärna följer utvecklingen lite lagom. 

Maken och sonen däremot samlar poäng i ngt slags nätspel som de bekymrar sig över lite nu och då. Att föreslå att vi skulle se en film istället är knappt att tänka på. 

Tur att det finns Netflix. I min värld går det  nämligen att i detta fall titta på två saker samtidigt. 

Just nu går det t ex utmärkt att skriva ett litet blogginlägg samtidigt som försnacket  rullar. Annars är det ju lätt att man inte hinner ngt annat:)

Tankar om tur och tacksamhet

Kanske dags att börja skriva igen, inte för att jag har mer tid just nu, men ändå.

Ibland samlas lite tankar som vill ut.

Lite olika händelser den senaste månaden gör att jag än en gång har funderat på hur skört livet är och hur lite vi vet om vår egen och våra närmastes framtid.

Jag slås ofta av hur mycket i mitt liv jag tar för givet trots att jag försöker göra tacksamhet till min livsfilosofi. Jag slås av hur  galet kort livet kan bli och hur till synes lättvindigt livet kan tvärvända. 

Jag är tacksam för det mesta i mitt liv. Jag är väldigt medveten om att jag har haft oförskämd tur i livet, att jag lika gärna kunde ha fötts till ett liv med en helt annan vardag och verklighet. En verklighet där döden och smärtan är en ständig följeslagare, och där livet handlar om att överleva dagen. 

Livet är vackert, låt oss värna om varandra.

Godnatt