Memory lane

Insåg att jag började blogga redan 2006. Vi hade bott i huset i ca 6 månader och barnen var ganska små. Var tvungen att läsa lite - och det är ju jättekul att läsa eftersom jag har glömt många av de saker jag skriver om. Händelser med barnen och hur jag tänkte. Lite nice att det finns sparat. Vissa år var jag mer aktiv och andra år blev det färre poster. 

Det blir ju någon slags dagbok i offentlig form. 

De mest framträdande känslor som kommer till mig när jag läste är glädje! Det så mycket man missar när livet rullar på, här finns mycket ändå bevarat. 

Något som gör mig glad är att det ger mig lite sammanhängande historia i det här huset med min familj. Det är så lätt att glömma olika vardagliga saker, och att ha skrivit lite om det ger lite kött på mitt livsben. 

Det är så fantastiskt att kunna ge våra barn en barndom där de kan känna sig lite rotade. Ett barndomshem och ett sammanhang där de ändå är lite mer självklara. 

Det slår mig att fördelen med att bo i ett område där många är inflyttade är att vi alla har börjat om, vi delar minnen och sammanhang sedan snart 10 år:). Så sjukt härligt. Vi bär alla med oss vår bakgrund och kappsäckarna är olika tunga - men det är vi själva som formar framtiden. Ensamma eller tillsammans. 

Vill man kan man såklart leva parallella liv där beröringspunkterna inte är fler än att man hälsar.

Men det är också möjligt att dela livet med varandra och se varandra genom livets olika skeden. 

Jag är så tacksam för alla jag känner och känner igen här i Farsta och i resten av Stockholm. Det gör att jag kan kalla det hemma!