Mormors-minnen

En av de saker som jag sörjer lite(i den mån jag känner efter) när det gäller min splittrade uppväxt är att vi fick så lite tid med våra mor- och farföräldrar. Av de 5 år jag som barn tillbringade i Sverige var 3 av dem så tidigt att jag inte har så många minnen. När jag väl flyttade hem för gott i 15-årsåldern var jag ju i princip redan på väg ut i livet. 

Detta var inte något jag tänkte på som barn, utan det är mer nu, att jag känner mig lite bortkopplad från min historia. Oftast känner jag inte ens det, men jag kan ibland drabbas av en saknad efter dem som har lämnat oss. Och tyvärr främst den jag hann komma närmast. 

Min mormor Siv var nog den som jag ändå hann få mest tid med som barn. Det berodde nog också på att hon hade en förmåga att vara närvarande och engagerad. Hon hade heller inte så många barnbarn så de åren vi var i Sverige fick vi nog allt hennes barnbarns-fokus. Deras lilla hus utanför Esklistuna var något av en konstant i mitt liv, något som alltid funnits. Det var härligt att komma dit efter 3 år och känna igen doften, alla små prydnadssaker, plocka smultron längs järnvägen, blåsa såpbubblor och dricka te ur glas-tekopparna i finrummet. Ofta var hängmattan på plats och vi kämpade om att komma dit först.

Jag älskade att titta i alla de gamla fotoalbumen som sträckte sig ända från deras ungdom. Bilder på dem som nyförlovade på tältsemester, mormor i långt mörkt hår. Bilder på mamma och hennes syster fyller flera album, och hela deras uppväxt är för tiden väldokumenterad. Gissar att fotona gav mig sammanhang och förankring.

Mormor och morfars hus var fullt att spännande skrymslen och smarta lösningar. Morfar var lite av en uppfinnar-Jocke och höll alltid på med ngt projekt. Han byggde ett mini-film-rum i källaren där projektorn alltid stod uppe så vi kunde se alla filmer han filmat på familjen genom åren. Mormor hade sin syhörna med massor av roliga tyger och skinnbitar. Förutom dockkläder sydde hon genom åren ca 300 nallar som hon gav bort.

När jag var i 6-årsåldern kom mormor, morfar och moster med make och hälsade på oss i Thailand. Då var det inte alls särskilt vanligt med svenska turister där så det var ganska modigt ändå! Jag minns inte hur länge de stannade - men det var härligt att de kom, även om jag var väldigt blyg för dem. De hade med sig presenter - morfar hade med sig egendesignade(gissar jag) docksängar som var i typ 5 delar som gick att bara kila i varandra till mig och min syster och mormor hade sytt en hel garderob till våra dockor. De var väldigt måna om oss och ville skämma bort oss lite då de kunde. Det var vi nog inte så vana vid. 

Mormor var ganska rakt på sak och var inte riktigt som andra vuxna jag kände. Det uppskattade jag som tonåring. Hennes egen uppväxt var allt annat än lätt och i många lägen verkar det som att hon ganska tidigt fick ta mer ansvar och även styra själv över sitt liv. Jag tror att det var därför jag inte upplevde henne så svartvit, hon visste var hon stod och vad andra tyckte var inte så noga. Jag tyckte även att hon var ovanligt befriad från att sätta upp fasader och masker. Jag vet eg inte om det stämmer helt, men jag upplevde henne så. 

Hon är nu borta sen några år tillbaka efter ett långt och fullt liv. 

Jag saknar henne.