Det har varit mycket på agendan och hag har inte hunnit reflektera så mycket.
Å andra sidan tycker jag ändå att jag har mått väldigt bra de senaste veckorna även om jag har varit trött. Kanske har jag fått bort några av de stenar jag gått och släpat på.
De tankar och känslor som ändå dröjer sig kvar är de som handlar om närhet kontra ensamhet.
Ensamhet och kanske ibland ännu mer känslan av ensamhet är något jag tror de flesta brottas med i olika skeden i livet.
Jag har nog främst känt mig ensam som barn och tonåring. Ensamhet för mig har varit att känna mig isolerad, osynlig och icke självklar.
Med isolerad menar jag nog att jag har känt mig bortkopplad från inre närhet till andra människor - även min familj. Jag hade isolerat mig själv känslomässigt på grund av alla uppbrott och avsked, och jag jobbade väl hårt på att klara mig själv - känslomässigt. Jag var heller inte förmögen att räcka ut en hand och ta hand om mina syskon som fanns på internatskolan med mig. Den isoleringen är inte lika stark idag även om känslan ibland såklart kan komma tillbaka.
Att känna mig osynlig kommer nog av att jag har undvikit att bli sedd - jag har duckat när vuxna har försökt, och folk försöker inte hur länge som helst. Jag både vill och inte vill synas. Jag har nog föredragit att styra vad som ska ses med resultat att jag oftast känner mig osynlig eftersom det som syns främst är det skal jag väljer att visa upp.
När jag blev äldre har jag parerat det med att synas och höras mer än nödvändigt, och att jag kände mig blyg som barn är inget folk numera tror på. Att förekomma hellre än att förekommas. Då syns jag utan att eg behöva blotta mig - och den strategin håller mig flytande i många situationer än idag.
Men mina närmaste vänner vet ju att det finns annat under ytan men att det inte är helt lättåtkomligt. Och ibland sitter man hela nätter och pratar! Det är sånt som minskar både isolering och osynlighet.
Att inte känna sig självklar är troligen något alla känner nu och då. Att bli bortglömd kan hända alla - och är sällan medvetet. Det är en sann lycka att vara en del av en gemenskap där folk räknar dig som en självklar del. Att man får vara med och man tappar inte platsen om man ibland inte kan haka på. Under många år hängde man i med näbbar och klor - allt för att inte missa ngt.
När vi flyttade fram och tillbaka mellan Sverige och Thailand hela tiden under min uppväxt blev jag någon som lätt glömdes bort och var allt annat än självklar. Om man inte existerar i folks liv under några år får man ju lite börja om hela tiden. Man satsar ju inte och investerar i någon som snart ska åka igen. Folk har sina vänner och sina kretsar, och i bästa fall blir du ett trevligt tillfälligt inslag men absolut inte självklar.
Man vill inte vara "Ove"(Från Solsidan, om ngn missat det), man vill inte tära och som bäst vara tolererad(främst p g a konflikträdsla - hahaha). Men hur blir man viktig i människors liv??
Hur blir man självklar?
Andra kanske ser mig som mer självklar än jag ofta känner mig. Balansen kommer nog med åren:)!
Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på den frågan lika mycket som jag. De har ju alltid funnits i den "värld" som vi befinner oss i. Jag hoppas att det ger dem lite mer grundtrygghet i vilka de är och vart de kommer ifrån!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar