Om att inte lyssna på musik

Jag är oftast inte en musikmänniska. Jag lyssnar med få undantag på musik. Att säga detta i dagens Sverige är nästan en provokation  - lite som att säga att man inte gillar djur. 

Folk hajar till och tittar på mig som om för att kolla om jag skämtar när jag ibland erkänner detta. Men jag skojar inte. Jag lyssnar väldigt sällan på musik. 

Allt är förstås relativt, men när jag utvecklar det för dem som inte tror mig lägger jag fram följande "bevis":

- jag har inget och har aldrig haft ngt Spotify-konto

- jag har heller inte appen

- jag har aldrig loggat in på makens Spotify-konto

- antalet CD jag har köpt efter att jag fyllde 20 kan räknas på om inte ena handen så båda

- jag har aldrig färdigställt en låtlista av något slag

- jag har någon gång blivit lite sugen - men inte hittat motivationen

- jag har aldrig av eget val köpt biljetter till en konsert 

- jag har gått på konserter(även dessa kan räknas på typ en hand), men mest av sociala skäl

- jag sätter oerhört sällan på musik i hemmets Sonos-system - ngn gång i badrummet - men oftast kommer jag på att jag glömde när jag redan står i duschen

- jag lider inte av att den mesta musiken på mitt jobb är samma under många månader

- jag stör mig sällan på musik

- jag minns sällan eller tänker på filmmusik

Ja, listan kan göras längre.

Hatar jag musik? Nej. Men jag vet när musik har berört mig och jag älskar vissa låtar. Och ibland gråter jag av musik och jag blir peppad  och glad av olika låtar. 

Till exempel ser jag gärna "Så mycket bättre". Jag gillar sammanhanget det ger mellan människorna som uttrycker sig genom musik. Det genererar ofta magi för mig och det gör att jag blir berörd. Exempel på detta:

- Miss Li i en av de tidigare säsongerna - hennes själ i en låt(som jag inte minns vilken det var) gjorde att det brast för mig

- Magnus Uggla när han framförde "Min far" eller vad den nu heter.

- Lisa Ekdals fascinerande personlighet -eller egentligen hennes genomgrundade integritet gjorde att jag berördes av det hon gjorde.

Jag lyssnar eg inte på någon av dessa annars - men där och då var det fantastiskt.

Grupper/band jag i vuxen ålder har valt att köpa skivor av alt ladda ner på Apple Music:

- Maroon 5 - älskar deras sound(CD)

- First Aid kit - de är berörande fantastiska och detta trots jag ganska ofta genuint ogillar country.(CD)

- Adele (AM)

- Coldplay - den enda i mitt tycke värda konserten jag varit på. Så sjukt bra!!(AM)

- Pink(AM) - hon har ofta något vettigt att säga 

- Newsboys - återupptäckt sen ungdomsåren(oj så gammal jag låter)(AM)

Ofta faller jag för ett sound - vissa låtar sjunger jag med i med entusiasm för att soundet är underbart och catchigt trots att texten lämnar mycket övrigt att önska eller t o m är helt emot min personlighet och mina åsikter - Hahaha:

- "Händerna i taket med " m Petra Marklund 

- låten som handlar om att det är fredag och jag snart står på dansgolvet(vet ej vem som sjunger eller vad den heter) och att jag inte behöver dollar bills för att ha fun tonight. Alla som känner mig vet att jag aldrig är bekväm på ett dansgolv...

- Miriam Bryants version av Lisa Nilssons låt ni vet(Allt jag behöver nu är att hitta..) - tycker varken att min man är inkomplett eller att jag lätt skulle hitta någon annan - men kan inte värja mig mot hennes sköna version i alla fall!

Texter är tydligen inte lika viktiga som soundet. Märkligt eftersom jag annars tycker att text - och vad det förmedlar - är viktigt.

Jag har uppenbarligen en del åsikter om en del musik - men oftast prioriterar jag en TV-serie eller en bok. Musik blir när jag skriver ett inlägg här eller i bilen.

Så, ett inlägg om musik minsann - kanske en provokation - kanske inte.

Vem vet kanske är vi fler!

Trötter

Just nu är jag ganska trött. Efter en intensiv sommar på jobbet med försök till en paus på 2 veckor nyligen är man redo att få någon slags vardagslunk igen. Men det lär bli början av oktober innan jag kan börja andas normalt igen. Det är ett sånt år. 

Å andra sidan - vad vet jag eg om att vara trött? Jag vet att jag är priviligierad, jag sover om nätterna, jag har jobb(bara lite för mycket vissa tider på året), jag har familj och vänner. Jag har inte ens småbarn, jag är inte jagad eller på flykt.

I många länder jobbar man minst 6 dagar i veckan, många fler timmar per dag ofta - många jonglerar mer än ett jobb. Och semester är ingen ingen som helst självklarhet och definitivt inte så många veckor som jag har.

Vad vet jag egentligen om att vara trött? Jag vet att jag känner mig tröttare när jag känner mig stressad - när det känns som att jag borde hunnit mer och att dygnet inte har tillräckligt med timmar. När jag upplever att jag inte räcker till.

Det är lätt att älta sin trötthet - som om det hjälper(hehe - lite som nu). Ibland blåser den bort och ny energi infinner sig.utan att jag eg vet hur det går till - andra gånger tycker man att man borde ha hämtat sig, men man har snarare blivit tröttare. 

Jag har börjat lära mig att mota bort dåligt samvete när jag väljer att göra något som hjälper mig att koppla av och återhämta mig. Jag har börjat tillåta mig att släppa taget och acceptera att det är ok att inte hinna allt alltid. Förr kände jag mig som en sämre människa om jag inte hann med allt. Det gör jag inte längre.

Det svåra är att fastna i den själsliga tröttheten - den fysiska är minde tärande. Och jag tror att jag har blivit hyfsad på att ladda om mentalt. Jag tittar på TV-serier för att vila både kropp och hjärna. Det kan tyckas vara en onyttig sysselsättning - men för mig är det kanske just därför jag mår bra av det. Det är ju ungefär som att läsa en bok men inte lika accepterat.  Men det håller mig längre ifrån martyrskap och offermentalitet. Jag tillåter mig att vila på ett sätt jag själv vill.

Annars återstår bara kloning! 

Om man kunde stanna tiden

Ibland vill man bara stanna tiden eller bara få ett par extra timmar.

Träffade två SPM-villa-syskon på Gröna Lund i lördags, tack vare Facebook, för att en av dem la ut ett klipp och ett inlägg. Enbart pga detta kunde jag hitta dem och hinna säga hej! Älskar sociala medier - jag kan inte nog säga det!

Det enda jobbiga är att jag hade velat sitta en helkväll och prata - inte 10 min. 

Det är svårt att beskriva relationen med dem jag har delat internatlivet med. Det handlar ju om kvantitativ tid under minst ett år - oftast fler. Det blir en slags syskon-känsla, kanske lite som att sitta i fängelse tillsammans eller göra lumpen (inte helt jämförbart förstås - Hahaha)med skillnaden att vi var barn och tonåringar som hamnat där pga våra föräldrar arbete. Man är sammanlänkade för alltid och beroende på var man befinner sig i livet(mentalt, känslomässigt och även av eget val) avgör hur man känner inför sin historia och även för dem man delar den specifika bakgrunden med.

Jag har förändrats ganska mycket sedan mina internat-år. Eller man ska kanske säga att jag har landat och börjat hitta mig själv och en identitet. Det hade jag inte då - då värnade jag mitt hårda skal och gjorde vad jag kunde för att hålla distans känslomässigt. Om jag verkar gardera mig nu så gjorde jag det än mer då. Att tillåta mig visa mig sårad och ledsen på den tiden hände bara när det till slut rann över. Och så har det varit ganska långt upp i åren. 

Hur jag uppfattades då vet jag inte, men troligen inte supervarm och utgivande. Hahaha, men få tonåringar är väl det.

Återträffen i maj gav mersmak - det känns viktigt att mötas igen. Det känns långt in i själen, och i o m att det inte riktigt finns ord för vad man är för varandra blir det svårt att förklara så att andra förstår. I lördags visste jag bara att jag var tvungen att försöka hitta tjejerna - de var ju där, så nära. Jag bara reste mig från mitt sällskap och gick(nämnde vart jag skulle till maken). Så fantastiskt roligt att se dem.

Gemensamma, omvälvande eller åtminstone livsförändrande erfarenheter skapar kontaktytor som är annorlunda än de du får i det vanliga rullande ekorrhjulet. Och även om vi inte pratade om hur det kändes då i stunden så kan vi kanske prata om det nu. 

För mig kan det inte sopas under mattan.  Jag vill inte glömma, jag bejakar allt det fina jag fick och lär känna mig själv genom de utmaningar jag mött. Jag vill höra era historier. Det ni kände och upplevde. Om vi kände oss ensamma då - betyder det inte att vi måste känna det nu. Det är - för mig - så sant som boktiteln säger:

 "Tillsammans är man mindre ensam". 

Byxor är en viktig del av en komplett garderob

Sovmorgon betyder oftast inte att jag sover jättelänge. Det betyder mer att jag inte måste gå upp. Väldigt skönt.

En ledig torsdag kan tillbringas på många olika sätt - en ledig torsdag precis i anslutning till midsommar har någon förutbestämd ingrediens... - så ja, en del av em kommer att tillbringas i någon mataffär köpandes trevlig mat.

I övrigt tar jag med kidsen till stan. Sonen har i princip 3 par slitna adidas-långbyxor(byxor är eg fel ord, låter inte som det ser ut) och ett par lätt för korta typ jeans/jeansliknande byxor.

 Just det,  han har också ett par vid köpet redan slitna jeansshorts - och några blå fotbollsshorts- men de räknas inte.

Så byxor skall hittas idag. Kanske ngn finare t-shirt el piké. Ngn skjorta som passar i storlek  har han inte heller - det upptäckte vi samma morgon som dotterns konfirmation - lysande timing.

Så idag gäller det. Shopping på agendan. Tyvärr dras sonen oftast bara till T-shirtar och diverse Hood-tröjor... så det behöver han inte. Det hittar han alltid. Byxor får man värka fram, övertala och tvinga till provning. Få byxor ser ju lämpliga ut på galgen. Och entusiasmen har inte varit närvarande. 

Men man behöver mer än t-shirts. Faktiskt. Och ibland behöver man ngt annat än svarta adidas-byxor. Försök söka ett jobb iförd detta plagg och en tveksam t-shirt, eller gå på en fest, eller för den delen fira midsommar. 

Nej, nu skall det ske!

Wish us luck. Nu blir det frukost!

Gahh

Närmsta veckorna lär bli en studie i stresshantering och logistisk förmåga alt fullständigt livspusselshaveri! Det är komiskt hur detta upprepar sig år efter år,  och det verkar inte gå att hindra. Allt ska avslutas och firas - oftast samma dagar....

Om jag verkar missar något jag borde ha gjort påminn mig gärna - jag lovar att inte ta illa upp. Ev bryter jag ihop lite - men jag kommer att repa mig.

Om jag inte svarar på sms, snaps eller mail - tro inte att jag ignorerar dig. Troligen tror jag att jag nyss fick det och att jag strax ska svara. Skicka ett till och ropa "hallå" - så blir jag påmind om att ett roligt snap ger mer energi än ett äpple  - och är med på banan igen.

Om du möter mig i ett zombieliknande tillstånd - tvinga mig att sitta ner och dricka kaffe i 3 min så är jag mig själv igen. För en stund.

Ja, just nu angriper jag veckorna i bästa fall en dag i taget - oftast några timmar i taget. Är jag smart satsar jag på planering och framförhållning - vi får se hur det går med det...

Denna årstid är jobbet ingen direkt hjälp eftersom där har min mest pressade och hektiska tid precis påbörjats. Hur smidigt resten av sommaren fortlöper (jobbmässigt) avgörs till stor del av hur bra vi planerar och förbereder nu. 

Wish me luck! 

Sociala medier ❤️

Vardagen har infunnit sig efter min lilla utflykt i till uppväxtens sammahang och gemenskap - återträffen med några av dem som delade erfarenheten av att för ca 30 år sedan ha befunnit sig tillsammans på en internatskola belägen på en strand i HuaHin i Thailand.

Få av dessa personer delar min vardag i fysisk mening, och i många fall varken ringer vi eller skriver - men via sociala medier kan vi hålla kontakten och faktiskt känna att vi kan finnas i varandras liv även då vi inte bor i närheten.

De moderna sociala medierna är för mig på alla sätt avgörande när det handlar om att inte tappa kontakten med alla de olika vänner som av olika skäl inte delar min vardag längre. Min uppväxt gör att jag lite för snabbt lätt släpper kontakten och går vidare så snart någon flyttar eller försvinner ur mina cirklar, men sociala medier låter mig ha en fot eller ett öga kvar i hens liv. Jag må vara dålig på att ringa och skriva, men jag får ändå en glimt som jag annars inte skulle ha haft. Jag kan skicka en tanke och ett grattis när hen fyller år - vilket jag inte skulle lyckas med annars. 

Sociala medier gör att jag är mindre benägen att känna mig ensam och isolerad och det är så enkelt att gilla en bild eller kommentar för att visa att jag ser er! 

Sociala medier tar inte över och utmanövrerar fysisk social samvaro - de underhåller och upprätthåller olika relationer mellan gångerna vi ses, och för mig är det något otroligt positivt. Tänk om det hade funnits under min uppväxt - hade det förändrat något? På vilket sätt?

När livet stressar som mest och almanackan är full av allehanda aktiviteter(som nu i maj) är sociala medier en möjlighet och räddning! Vissa månader hinner jag inte ens träffa dem som faktiskt är i min närhet och som t o m är grannar, då är det så trevligt att få se en bild på Instagram, läsa ett inlägg på Facebook eller någon blogg! Ett snapchat livar upp och man känner att man inte är bortkopplad!

Jag vet att det finns baksidor och att alla inte upplever det lika positivt - men detta är min bild idag, och det hjälper mig!

Ha en trevlig dag!

Annorlunda helg men ändå helt normal

Det har gått mer än 30 år sedan jag lämnade internatskolan SPM-Villa som låg på stranden utanför HuaHin i Thailand. Jag tillbringade 6 av mina 9 grundskoleår där. Som mest fanns det 27 elever på skolan samtidigt så på något vis blev man som en stor familj - vissa tillbringade jag bara 1-2 år med andra var med fler av mina år. 

I helgen sågs ca 15 utav oss elever tillsammans med några husförädrar, föräldrar och någon lärare på en gård utanför Stockholm. En overklig helg men ändå var det en enorm känsla av normalitet. Så märkligt naturligt.

Vi har skrattat, gråtit och pratat. Utan ansträngning dök vi djupt och vackert i samtalet. Vi bär på mycket som många runtomkring oss i våra vardagsliv inte kan relatera till. Många av oss har inte så många att minnas och känna med - så att få mötas och dela minnen och erfarenheter med andra som var där(oavsett om man gick på skolan samtidigt eller ej) är ovärdeligt.

Våra liv är för evigt kopplade till Thailand, vår kärlek till landet och vår uppväxt där  är komplex - och det är fantastiskt att få prata med andra som förstår det. 

Jag känner mig lyckligt lottad att jag har vänner i min närhet som orkar höra på mig, som välkomnar djupa samtal och analys. Att några orkar peta och riva i mina murar. Min man och hans syskon har ju samma bakgrund om än i ett annat land och utan internat - men beröringspunkterna många och de liknande erfarenheterna mer avgörande än de specifika länderna.

Det viktigaste för mig är att samtalet fortsätter. Mitt skrivande här hjälper mig att sortera mina tankar och dialogen ger mig perspektiv.

Även om vi upplever vår bakgrund olika och vi inte upplever samma smärta kan vi ändå bara vinna på att se och höra varandra. 

Jag minns inte om någon såg mig som barn - de flesta hann bara se ytan. Då vi var många var det inte lätt att bli sedd - och om man lärde sig att gömma sig i gruppen så kunde man undvika att vara särskilt synlig. Jag tror att min främsta försvarsmekanism var att gardera mig från att bli känslomässigt beroende av någon och att jag började med det tidigt.

Då avskeden var många och återkommande valde mitt undermedvetna att det var för osäkert för mig att fästa mig vid någon så valet blev omedvetet att skydda mig från det genom att alltid utgå ifrån att den enda som inte kunde lämna mig var jag själv. Och resultatet blev murar av alla de slag. Även om några säkert försökte blev jag ganska bra på det och lyckades ofta avvärja alla försök. Fortfarande är jag på min vakt och jag släpper sällan eller kanske aldrig garden helt. 

Utmaningen för mig idag är att våga bli sedd, att våga låta mig bli älskad - att släppa in folk och riskera att bli lämnad. Jag kommer troligen få jobba med detta resten av mitt liv. Det påverkar ju främst mina närmaste relationer - övriga världen ser kanske främst integritet. 

Samtalen i helgen hjälper mig en bit på väg - de pekar ut riktningen för mig. Vi får hoppas att jag går framåt mer än jag står still. Jag måste inte fastna - även om det ibland är bekvämare för mig. 

Samtalet fortsätter.