Vår lyckliga svenska bubbla sprack nog litegrann igår kväll.
En människa spränger sig till döds i centrala Stockholm och tänker sig att fler ska dras med. Som tur(eller vad man ska kalla det) är misslyckas sprängningen och bara en del utlöses. Mannen själv dör men ingen annan.
Jag blir upprörd över dem som har lurat den här mannen att det här är ett bra sätt att möta och ge döden. Att det skulle finnas ett högre och rätt syfte. Jag är upprörd över att han låter sig övertygas och försakar sitt liv i hat.
Det är naturligtvis många mekanismer som leder fram till en sån här händelse, och det är nog bara den första i raden hos oss. Dialog hade förstås varit bättre. Frågan är dock: vill vi lyssna och vill de berätta? Troligen tror vi alla att vi redan vet. Lite sanning och många fördomar blockerar oss och försvårar möten mellan människor. Vi gömmer oss lätt bakom fasader och isolerar oss med likasinnade. Vi undviker verkliga möten om vi riskerar att krocka. Det kanske är dags att tänka och agera annorlunda. Räck ut en hand oftare kanske.
Vem vet om jag i ett annat liv med andra förutsättningar hade varit han?
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar