Memory lane

Insåg att jag började blogga redan 2006. Vi hade bott i huset i ca 6 månader och barnen var ganska små. Var tvungen att läsa lite - och det är ju jättekul att läsa eftersom jag har glömt många av de saker jag skriver om. Händelser med barnen och hur jag tänkte. Lite nice att det finns sparat. Vissa år var jag mer aktiv och andra år blev det färre poster. 

Det blir ju någon slags dagbok i offentlig form. 

De mest framträdande känslor som kommer till mig när jag läste är glädje! Det så mycket man missar när livet rullar på, här finns mycket ändå bevarat. 

Något som gör mig glad är att det ger mig lite sammanhängande historia i det här huset med min familj. Det är så lätt att glömma olika vardagliga saker, och att ha skrivit lite om det ger lite kött på mitt livsben. 

Det är så fantastiskt att kunna ge våra barn en barndom där de kan känna sig lite rotade. Ett barndomshem och ett sammanhang där de ändå är lite mer självklara. 

Det slår mig att fördelen med att bo i ett område där många är inflyttade är att vi alla har börjat om, vi delar minnen och sammanhang sedan snart 10 år:). Så sjukt härligt. Vi bär alla med oss vår bakgrund och kappsäckarna är olika tunga - men det är vi själva som formar framtiden. Ensamma eller tillsammans. 

Vill man kan man såklart leva parallella liv där beröringspunkterna inte är fler än att man hälsar.

Men det är också möjligt att dela livet med varandra och se varandra genom livets olika skeden. 

Jag är så tacksam för alla jag känner och känner igen här i Farsta och i resten av Stockholm. Det gör att jag kan kalla det hemma! 

Vilse i känslolandet

Om man blockerar en del av sina känslor - hur blir det då när man gläntar på dörren? Orkar man det?

Under helgen har vi varit bortresta och jag har inte hunnit skriva, men lite tankar har ändå passerat. Och jag har vid ett par tillfällen gläntat högst tillfällighet på några smärtsamheter och första känslan är att jag inte orkar känna detta eller vara i känslan någon längre stund. 

Ibland känns det så mörkt om man känner efter om så bara lite. Livet och världen är i mångt och mycket så orättvis, och jag är i allra högsta grad på de tursammas sida. Och maktlösheten jag kan känna om jag känner efter är överväldigande och skulden är betungande, men inte lika tung som skammen över att skulden är för lätt att skaka av sig. Så den enda rimliga vägen att gå är tacksamhetens väg. Men även det kan kännas som en flykt delvis. 

Även i detta lyckans land omges jag människor som har det långt tuffare än jag och även det gör ont. Hur kan man lätta bördor i hela världen när jag inte ens kan fixa det närmaste? Måste man inte stänga av ibland? Det känns som att man går under annars.

Men vem blir hjälpt av att jag överväldigas av smärta - hur ädel än känslan är? Vad hjälper det någon att jag bryter ihop för deras skull? Måste vi inte många gånger faktiskt vara starka för andras skull? Frågan är om jag låter någon se mig och låter någon hjälpa mig? Jag har lärt mig be om hjälp när det gäller ytligare ting och praktikaliteter, men när lät jag senast någon vara mitt stöd när jag inte orkade hålla mig uppe? 

Jag tycker inte att det är helt lätt att reda ut begreppen. Jag vill känna och bejaka mina känslor - men jag vill inte att mitt liv och mina beslut skall styras av dem. 

Jag vill känna med människor - men om jag ska kunna bidra är det bra om jag kan hålla känslorna i schack.

Jag har heller ingen lust att bryta ihop i tid och otid för att jag ger efter - jag vill helst styra när det ska ske. Då jag har tid och att det timar..., jag hör ju själv hur dumt det låter... 

Så vad är det jag vill uppnå med min inre resa?

Kanske främst att förstå. Förstå mig själv och förstå på vilket sätt min bakgrund påverkar hur jag hanterar livet idag. Kanske kan jag då börja gå en annan väg. Kanske kan jag bryta en del av de mönster jag så lätt fastnar i. 

Att jag ska våga känna smärtan när den kommer men också våga be om stöd när jag behöver det. 

Jag tror någonstans att jag kommer att ha närmare till glädjen om jag möter smärtan. 

Godnatt!

After-run

En löprunda sätter alltid igång en del tankar. Därför känns det lite livsnödvändigt att springa just nu. Win, win helt enkelt.

Min första tanke i morse var att kroppen kändes seg och att orken inte var där, jag kom på ett antal orsaker till att kanske inte springa just idag. När jag då trots det satte på mig löparkläderna kom jag att tänka på att det ibland är en fördel att inte lyssna för mycket på känslor. Kroppen ljuger ibland och det gick utmärkt att springa idag.

Min svårighet är väl att sortera vilka känslor som är värda att lyssna på och vilka jag ska ignorera. 

Jag tror att den största känslan jag försöker hålla stången är besvikelse och förödmjukelse.

När det gäller besvikelser har jag troligen sedan länge valt(ganska omedvetet) att ha låga förväntningar. Om man inte förväntar dig något blir man sällan besviken men om man däremot har höga  förväntningar är tidken större att livet kanske inte svarar helt mot dem och drt kanske är lättare att bli besviken och bitter. Problemet är att låga förväntningar kanske heller inte hjälper mig att nå min fulla potential. Jag siktar sällan högre än jag vet att jag når. Oftast har jag siktat lägre. Jag har alltid gillat att vara underdog - att kunna prestera mer än vad förväntningarna på mig är.

Det var mitt dilemma när jag hade valet  att ta klivet och bli butikschef. Hur skulle jag klara de högre kraven? Det var ju eg skönare att vara en riktigt kompetent och duktig anställd istället för att riskera att bli en i bästa fall ordinär butikschef. 

Jag är idag glad att jag ändå tog steget och vågade utmana mig själv att kliva ur min trygghetszon. Jag har framför allt tillåtit mig själv att växa - främst i mina ögon. Andra kan eg tycka vad de vill, jag måste tro det själv, annars funkar det inte.

Ang förödmjukelse gissar jag att det är något flesta försöker undvika. Även här är det ju främst inför mig själv. Jag har under många år skämts för mig själv, hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag är. Ja eg allt. Inte hela tiden och alltid, men det ligger där i botten som ett lömskt träsk som är redo att sluka mig. Orsaken till detta tror jag är en olycklig kombination av min grundläggande osäkerhet och brist på förebilder att spegla mig mot, och som kunde hjälpa mig att hitta mig själv. Det fanns av naturliga skäl inga beständiga sådana, och mina skyddsmurar byggde jag upp ganska tidigt. Det finns absolut dem som genom åren både har sett och ruckat lite på mitt pansar men i mångt och mycket har jag gömt mig bakom mina murar. 

Vad jag gömmer vet jag inte, och vem jag är innerst inne vet jag knappt själv. Sophia Morton, här citerad i boken "Third Culture Kids"; beskriver förvirringen ganska bra:

En del kan nog ibland tycka att jag vänder kappan efter vinden, och det gör jag ju på sätt och vis, vänder vinden anpassar jag mig, skiner solen solar jag, börjat det regna skaffar jag ett paraply. Det är inte så att mina grundvärderingar ändras - men ändras en situation ändrar jag mig för att hantera den. Jag har oftast ingen egen agenda, jag följer med så brukar det lösa sig.

Detta skall inte förväxlas med att ha åsikter, för det har jag. Ganska många, och ganska starka. Men det är en annan historia!

Lunch-paus

Reflektionerna tryter när det blir för mycket jobb och annat på agendan. När allt samlar ihop sig och det är svårt att hinna och orka.

Tror dock att mycket lägger sig på plats om man låter tanken vila, så vem vet vilka slutsater som kommer kunna konstateras framöver:).

Ett par gånger har jag hunnit bli trött på mig själv och känt: "Orka älta - kan det inte bara få vara som det är?"

Och i grunden är jag för att gå vidare och inte hänga kvar o gamla sorger. Och målet med min resa är eg inte att jaga gamla sår och inre skador och frossa i dem, uran främst lära känna mig själv och våga vara lite mer mig själv än vad jag kan idag. 

Jag vill inte sitta fast i gamla mönster där jag väljer bort att känna till förmån för att bita ihop och förneka bara för att jag tror att jag skyddar mig själv. 

Jag vill kunna stanna upp och verkligen leva i nuet, vara glad eller ledsen eller vad jag nu än är. 

Ok, gissar att lunchen är slut.

Tillsammans är man mindre ensam

Orsaken till att jag väljer att dela mina reflektioner på det här sättet är just det; "tillsammans är man mindre ensam". Vi är alla människor och delar det faktum att vi formas och blir de vi blir dels genom vilket temperament vi föds med och dels vad vi går igenom. 

Jag växer genom andras erfarenheter och om någon får något av min resa så är det bara bra!

Sedan jag började välja min väg mer själv har jag alltid valt att gå där möjlighet till gemenskap finns. Att kasta mig ut utan någon förankring har sällan varit ett alternativ. Jag valde hellre det lokala gymnasiet än ännu en gång flytta. Att känna någon form av tillhörighet har trumfat eventuell personlig utveckling. Jag valde det lokala gymnasiet hellre än en variant med estetisk inriktning i en annan stad. Jag siktade in mig på ett område i Stockholm där folk jag känner bor, och där den sociala statusen är på samma nivå typ som jag själv - dvs oviktig och förhållandevis kravlös.

Jag vill vara en del av samhället och vara någon i min omgivning. Att känna att jag finns. När man flyttar fram och tillbaka hela tiden hinner man ju glömmas bort lite, och är jag borta i några år går ju livet ändå vidare för alla runtomkring och ännu tydligare är det bland barn. För dem är ju ett år en mindre evighet. Inte konstigt att jämnåriga bekanta och släktingar i Arboga inte inte kände igen mig när vi dök upp igen efter 3 år.

Ur det perspektivet är det inte så märkligt att jag är inne på mitt 14:de år på samma jobb. Äntligen har man funnits ett tag på samma ställe! Jag känner att jag faktiskt finns!

Jag har numera vänner kom jag känt och träffat på regelbunden basis i mer än 10 år i streck, bara en sån sak. 

Byter inte bort det för allt smör i Småland!

Känslor var det ja....

Att bli överfallen av känslor både positiva och negativa är något jag försöker gardera mig emot. Föredrar att kunna förutse och parera så att jag kan behålla kontrollen. Troligen inte det mest hälsosamma eller sunda, men det är min grundläggande strategi.

 Jag gillar alltså sällan överraskningar, eller rättare sagt jag gillar inte att inte veta vad överraskningen är. Att inte veta skapar en del stress, och stress utlöser känslor. Me not like.

Jag minns särskilt några tillfällen under min uppväxt då oförutsedda händelser fick mig ur balans,

- ngn gång i mellanstadieåldern kom pappa på ett oannonserat besök på internat-skolan. Jag tror att han hade varit i BKK på ngt ärende och stannade då till i HuaHin (där skolan lång) på hemvägen. Detta var naturligtvis en glad överraskning, men jag minns att jag var så oförberedd att jag hade svårt att hålla tårarna borta. Att pappa kom var roligt, men att inte ha kontroll över känslorna var jobbigt.

- en annan gång var när jag gick i 6:an (fortfarande på internatet) och där killarna på en fest skulle välja vem de ville sitta bredvid. Ett mardrömsscenario för mig som hade både dåligt självförtroende och kontrollbehov.... 

Att då bli vald först av den trevligaste  och coolaste killen var rent chockartat. Inte heller helt lätt att hantera med värdighet. Vilket skälet än var till valet - så kommer jag alltid minnas känslan. Sen kan jag tycka att det var konstigt att festen var upplagd så. Inget vi var vana vid och risken för många besvikelser var ju uppenbar. 

- att vid hemkomst hantera alla släktingar och vänner till familjen var också en utmaning. De vet såklart vem man är(förutom att jag och min syster ständigt förväxlades), men själv har man fullt sjå att hålla reda på vilka alla är och vilken approach som är lämplig. Ska man kramas eller inte? Ingen bekväm situation. Vid många tillfällen ville man bara gå och gömma sig. Upprepades ju ständigt vart man än dök upp de första månaderna.

När jag ser tillbaka kan jag se det förvirrade osäkra kaos som virvlade inom mig. Tog många år innan jag började få ihop bitarna. Och sen är det bara att fortsätta pusslandet.

Godnatt

Vardagsval och livsval

Lång dag på jobbet idag, lite tankar ligger och gror.

Jag har märkt att både jag och maken har svårt att bestämma en agenda eller en plan för dels hur vi vill lägga upp själva livet men också när det gäller huset - att ta tag i renoveringar och sätta upp tavlor. Dock är känslan främst knuten till vad vi ska göra eller hur en helg skall tillbringas.

Är det gör att vi eg inte är vana att få styra helt själva? Vi är ofta ombytliga och kan haka på olika saker som dyker upp trots att vi kanske skulle behövs fokusera på lite saker hemma. Om någon hör av sig är det sällan vi säger nej(bara om vi redan är bokade såklart), och har vi många olika saker vänder vi gärna ut och in på oss för att få med allt. 

Som om vi är rädda att missa ngt. 

Men man vet ju aldrig hur länge man är kvar..... Tycks vi tänka. 

Varför hittar vi så sällan tid till att fundera på vad vi vill? 

Jag har märkt att jag inte är van att fundera på vad jag vill. Jag har ofta känt mig som en del av ett kollektiv. Att jag inte vill bestämma, att jag vill det alla andra vill. Har nog att göra med internatskolan och att valen har varit begränsade. 

Min svägerska frågade mig för några år sedan vad jag drömmer om om jag fick drömma fritt; och jag hade svårt att komma med ett svar. Och när jag väl kom på något handlade det om helt rimliga förväntningar - och jag insåg att jag anpassar mina drömmar efter vad jag tror är möjligt. Fördelen med det är förstås att risken att bli besviken är mindre. Har funkat fint för mig - men jag har märkt att folk i min omgivning kan finna det frustrerande.

Men hur kan det bli annat när min uppväxt inte erbjöd några egentliga alternativa valmöjligheter och min personlighet gör att jag valde att anpassa mig och gilla läget?? Då är det kanske inte så konstigt att jag verkar vänta på att någon annan ska sätta inriktningen, säga åt mig vad jag ska göra och att jag vill ha med alla andra? Att välja en helt egen väg skrämmer mig lite. Kollektivet ger ändå trygghet. Farsta vore ointressant om inte människorna jag har i min närhet fanns. Det är de som gör hemkänslan, de utgör ankaret så jag inte driver fritt. 

När det gäller småsaker - oväsentligheter har jag vågat mig vidare. Jag övar mig på ytligheter och sådant som eg inte spelar ngn roll.

Vi får väl se om jag kan ta det ett steg längre?