14 år sedan

Min syster påminde mig idag om att det är 14 år sedan hennes, och 4 andra(även inkl. en bror)personers liv förändrades genom en bilolycka. En sådan händelse påverkar så klart inte bara dem utan även alla oss runtomkring. Det berör även många som eg inte känner de drabbade, men de känner oss anhöriga och på så sätt bär även de med sig händelsen.

Personligen minns jag framför allt beskedet, ett besked som kom sent eftersom vi var bortresta och mina föräldrar visste inte var, och mobiltelefonen hade ännu inte blivit en del av mitt liv.
Jag minns känslan av overklighet och det jobbiga känslan av att inte ha kontroll. Vi(jag och maken) satte oss på tåget till Örebro, en resa som givetvis kändes oändlig. Frågorna var många och oron stor för vad som skulle hinna hända innan vi hann fram. Det första beskedet om att alla hade överlevt kändes skört, ett par av dem däribland min syster var allvarligare skadad än de andra tre.

Jag upptäckte att jag lättare hanterade situationen när jag var på plats. Det var skönt att vara där, det var skönt att få direkt information om läget. Det var skönt att träffa mina syskon och se dem.

Det var dock frustrerande att inse att läkarna och kirurgerna inte alls hade läget under kontroll. De kunde inte alls ge klara besked om hur det skulle gå eller om alla ens skulle överleva. Jag hade nog trott att de skulle veta mer, men det visade sig att de var tvungna att pröva sig fram för att se vilken behandling patienterna svarade på.

De varnade också för att den fysiska resan skulle bli lång för de två värst drabbade, bakslag var definitivt att vänta.

Vi var ett helt gäng som hängde i anhörigrummet på IVA dagarna som följde. De övriga tre fick komma hem. Men det skulle bli en lång sjukhusvistelse för min syster.

Ett år blev hon kvar. Jag var där så ofta jag kunde, främst för min egen skull, det kändes alltid bättre att få förstahandsinformation och se vad som hände.

Läkarna hade rätt, det blev bakslag, två allvarliga kriser då vi faktiskt höll på att förlora henne kom. Den första inom 2 veckor(om jag minns rätt) den andra under advent, flera månader senare.

Det är jobbigt att stå bredvid och se familjemedlemmar lida och må dåligt. Vore det möjligt att byta plats skulle de flesta göra det. Men det går inte.

Min syster skulle ha blivit kvar längre på sjukhuset om hon inte hade sagt ifrån. Och det blev ett par återbesök, men idag är hon friskare än någon gav oss hopp om efter den första krisen. En rullstol är idag hennes ben, men det skymmer inte att hon är en vacker, talangfull och humoristisk tjej i sina bästa år!

En bilolycka som denna, eller någon annan traumatisk händelse påverkar oss och gör saker med oss. På gott och ont.

Jag skaffade en mobiltelefon i samband med kris nr 2, har väldigt svårt med att inte kunna bli nådd.
Jag tar inte så mycket för givet, är tacksam för ganska mycket.
Jag känner mycket för drabbade människor. Tycker ibland att det är jobbigt att personligen vara förskonad. Tar inte heller det för givet.

Min syster funderade lite provocerande att fira med icecream-soda. Gillar ändå tankegången, att hon inte gräver ner sig. Livet går vidare vare sig vi vill eller ej. Jag är stolt över att hon väljer att haka på.

Det ger hopp:)
Kram



- Posted using BlogPress from my iPhone