TCK-profilering

Denna lilla ljudfil på ca 13 min ger en hyfsat klockren analys av vad som kännetecknar en TCK!

https://membercaremedia.com/component/k2/1405

Om du lyssnar på nästa kommer det en analys av den mer utmanande sidan av myntet. Även denna ca 13 min. Rekommenderas om man vill få förklaringar på mina mer svårbegripliga sidor;).

https://membercaremedia.com/component/k2/1404

När jag lyssnar på dessa blir jag så förvånad över att det är så mycket av den jag är och hur jag är som verkar komma av min bakgrund. 

Tydligen är det ganska ovanligt att slå ner bopålarna så djupt som jag och maken nu har gjort. Jag trodde att det var vanligare än så även om jag visste att de rastlösa är fler.

Under många år var MBT(ett läger för missionärsbarn som på min tid samlade ca 500 kids i åldrar 8-20 en vecka varje sommar) årets viktigaste vecka. Så hemma som jag kände mig där gjorde jag nog ingen annanstans under många år. Då förstod man inte riktigt varför - det bara var så. 

Numera har jag lyckats närma mig tillhörighet och hemmakänsla i olika sammanhang. Känns fint!

Några tankar om att komma "hem"

Såg en länk på Facebook från Membercaremedia.com. Jag vet inte mycket om dem, men har idag lyssnat på många korta radiosnuttar från länken nedan. 

Det handlar i just denna länk om TCK's (Third Culture Kids), och jag är ännu en gång redo att utforska denna del av mig.

https://membercaremedia.com/component/k2/content/third-culture-kid?limitstart=0

En TCK är en person som har tillbringat en avgörande del av sina utvecklingsår(0-18) i ett annat land än sina föräldrars hemland och även om en TCK absorberar delar av alla kulturer de vistas i relaterar de närmast till andra med liknande erfarenheter(fritt översatt).

De flesta TCK's verkar erfara att det är mer problematiskt att flytta "hem" till sitt pass-land än att lämna det. Det var ett av ämnena som man kan lyssna på i länken och jag kan inte annat än hålla med!  Så jag tänkte utveckla det lite:

-när man flyttar till ett annat land förväntar sig de flesta att det blir en kulturkrock, dvs, man är beredd. När man flyttar "tillbaka" är förväntningarna från omgivningen att man flyttar "hem". Vilket ofta är korrekt för föräldrarna - men barnen har kanske väldigt begränsade minnen - och om det har gått ett antal år har ordet "hem" inte samma innebörd för dem.

- när man kommer "hem" ser man kanske ut att passa in, men då man inte har varit en del av samhället, gått i skolan på samma sätt osv- så känner man sig ofta annorlunda. Detta kan även vara en överraskning för föräldrarna - och definitivt för släktingar, församlingsmedlemmar eller andra.

- normer och oskrivna regler kan vara svåra att avläsa och kan göra att man gör  bort sig och verkar konstig.

- missionärer är sällan rika och modeintresserade, det gör att man riskerar att framstå som lite töntig och omodern - inte sällan fick vi avlagda kläder som naturligtvis inte var moderna längre. Ytligt må hända - men som barn bland andra barn i skolan kan man vara ganska utsatt - om man inte snabbt finner sig.

Personligen kom jag hem för att stanna sommaren innan jag skulle börja 9:an. Jag har alltid sagt att jag hade tur, jag har hört om många som inte fick mycket hjälp från sin omgivning.  

Några av de saker som hjälpte min anpassning till ett liv i Sverige var:

- under de sista åren innan vi flyttade tillbaka fick vi tonåringar på internatskolan prenumerera på tonårstidningarna Okej och Frida. Jag tror säkert att en och annan förälder var tveksam till detta - men det gav oss en liten inblick i svensk tonårs-kultur, vilka kändisar som var på tapeten, mode, musik och liknande. Som tonåring är man så otroligt känslig och sårbar ändå - så lite info om vad som gäller är till stor hjälp.

- Melodifestivalen spelades in av folk i Sverige och skickades ut till oss på video-band. Vilken höjdpunkt! Jag har missat många barnprogram i Sverige - men kan fortfarande många mello-låtar från 80-talet! En hjälp att känna sig som en del av samhället.

- innan vi skulle åka hem tog en av våra lärare ett snack en och en med oss som skulle lämna. Ett jobbigt samtal eftersom jag inte var van att vara fokus för ett samtal om mig. Men han försökte förbereda mig/oss på hur det kunde bli när vi skulle komma "hem". Bra även om jag främst minns att det kändes lite obekvämt och ovant.

- varje gång vi kom till Sverige möttes vi på flygplatsen av en hel hög med släktingar och vår första måltid var alltid hos pappas bror som bodde nära Arlanda. Det var alltid en positiv start och så även den sista hemkomsten. För ett barn/tonåring är 3 år en ganska lång tid utan att ha pratat med vare sig mormor, morfar el farmor - men dessa första möten gav ändå en slags känsla av initial tillhörighet.

- det fanns en ganska stor tonårs-grupp i kyrkan där vi bodde och en mamma tvingade sina döttrar att ringa oss och bjuda med oss på vad än de hittade på. Det var ovärdeligt. Det gjorde att vi kom in i ett sammanhang mycket snabbare. Jag är tacksam ännu idag att hon förstod vikten av det och såg till att vi kom med.

- även om vi inte hade så mycket pengar försökte mina föräldrar se till att i alla fall några saker var nyare och inte helt omoderna! Jag fick ett par vinterstövlar jag älskade som jag tyckte var oroande jättedyra, och cykeln var inte ny, men ändå fin, ljusrosa med bockstyre. Små saker som gjorde att jag inte kände mig helt väck.

- en annan sak som hjälpte var att jag även fick vara med och bestämma huruvida jag skulle följa med till Thailand igen efter 9:an eller om jag skulle stanna kvar själv och gå gymnasiet. Jag valde att stanna kvar. Jag valde att försöka bli svensk. Eller snarare att jobba på min svenska del - jag kommer alltid vara ganska asiatisk också. Man kan vara både och. 

Denna start gjorde att jag länge trodde att jag hade "klarat" av min anpassning och att den varit hyfsat smärtfri. Och på många plan stämmer det. Men det var när jag fick tag på boken som jag skrev om här för ngt år sedan som jag fick en rejäl aha-upplevelse och flera förklaringar till varför jag är som jag är. Och den resan är ongoing.

Flera gånger under tiden jag har lyssnat idag har jag gråtit igenkännande och fått tänka till över vem det var som som tonåring kom tillbaka till Sverige för 30 år sen. Har jag hittat mer av vem jag är eller famlar jag fortfarande? Ibland vet jag inte. Vem känner helt sig själv? Och hur mycket måste man gräva?

Vi får se.

Ha en fin dag!

Dagen efter

Dagen efter - hur blir det då?

Jag åker till jobbet men tror att det blir mer kaffe och samtal snarare än rena säljsamtal. Jag är tacksam att jag och mina närmaste klarade oss denna gång.

Andra vaknar till en helt förändrad och förkrossande verklighet. Det vi hört om är nu här. Inte en fruktansvärd olycka - tvärtom har en medveten och illvillig handling har utförts mot medmänniskor.

Jag och många med mig tar T-banan mot jobb och andra ärenden - livet fortsätter, men vad kommer denna händelse medföra? Jag ber att den ska föra  oss närmare varandra - inte längre ifrån. Jag ber att det ska ge oss perspektiv på vad som är viktigt istället för att tillåta rädsla och hat ta över.

Dagen efter - det är en ny dag - men mycket känns annorlunda. 

Ta hand om er och varandra.

Råttor

Det ränner råttor i vårt område. Uppskattas inte. Må alla grannars katter få mindre mat ett tag framöver så de ids jaga otygen. Må deras instinkter efter ett bekvämt förortsliv vakna till liv och leda dem till upprensning i min närmiljö.Tack!

De som anser att djur har samma värde som människor kan inte mena att det gäller råttor som vill ta över samhället. Jag förstår de som kämpar mot djurplågeri(som jag anser är ovärdigt och omodernt)och som ser sina husdjur som likvärdiga familjemedlemmar(vilket är känslomässigt och subjektivt grundat men definitivt förståeligt)men ett övergripande och ovillkorligt lika värde har jag väldigt svårt att acceptera argumenten för. Var går gränsen?

Well, jag ser inte råttorna som husdjur som jag behöver mata(folk verkar tro att det är fåglar de matar när de lägger ut bröd och liknande....) eller aktivt uppmunta till fortsatt bekvämt liv. Jag vill inte döda dem - jag vill bara att de håller sig undan.... typ. Och att de är så skygga att de alltid gömmer sig om de lever i folktäta områden.

Nu verkar ju min vilja inte vara något som verkar väga tungt i rått-världen, eller möjligen har mitt budskap inte nått dem, då de dagligen gladeligt spatserar över vår gräsmatta. Om jag visar mig springer de lite fortare - men jag känner inte att de verkar skräckslagna tyvärr. 

Well, ju mer solen kommer fram desto mer kan jag ta tillbaka min trädgård(ok det är mer en större uteplats, men vem bryr sig) och med det utgår jag ifrån att de backar något och hittar andra vägar till sitt mål än just över vår gräsmatta(ok gräsplätt).

Nu tänker jag själv sticka ut och ränna lite, typ 5 km el ngt sånt. 

Vi hörs!

Gränsdragningar

Vilka gränser ska man värna om? Vilka gränser begränsar och vilka skyddar?

När är det tid att blotta och när behöver garden höjas? 

För mig har de senaste 5 åren främst varit mitt yrkesliv som varit skådeplatsen för min inre resa - det är där jag har utmanat mig själv och det är där jag också har lärt känna mycket av mig själv. 

Det har också påverkat mitt privata jag eftersom det för mig som för många andra ibland är svårt att skilja åt. På gott och ont. Men jag har också lärt mig att det många gånger går att skilja åt - det jag gör definierar inte mitt hela värde, har jag en dålig dag betyder det inte att hela mitt väsen är dåligt. Det handlar inte främst om att veta det - det handlar om att tvinga in det i mitt innersta så att jag kan känna det. Att det inte bara gäller andra - utan även mig. Inför mig själv - när jag ser mig i spegeln.

Jag har många gränser - min resa handlar om att luckra upp väldigt många av dem - men också behålla de som verkligen har räddat min själ och som har skyddat mig.

Jag är väldigt tacksam för alla er som ser mig bakom alla murar och ändå gillar mig!

Resan fortgår!

Hjälpmedelns tid

Nu har vi - som de flesta som känner mig mig troligen inte lyckats undgå - lagt till ännu ett hjälpmedel i vårt liv. Städning började vi med för kanske ett par år sedan(tack vare RUT) och nu var det dags att efter år av matpanik och fantasiångest lägga till ännu ett. Efter tips från olika vänner har jag landat i Linas matkasse. Testade Mathem i somras men tyckte inte att det hjälpte. Att handla maten har egentligen aldrig varit problemet och att scrolla igenom miljoner artiklar för att hitta varorna skapade bara nya irritationsmoment. Ångesten och paniken(frustration och uppgivenhet ligger kanske närmare sanningen) ligger främst i att komma på VAD vi ska äta och sen att ha just det hemma. Jag har heller sällan roats av att leta recept, så kokböcker används sällan hos oss. Så nu har jag som sagt insett att en matkasse för 3 middagar i veckan är helt rätt i tiden för oss. Någon annan har tänkt och även plockat ihop det jag behöver och sedan inte att förglömma levererat hela alltet till vår dörr. Jag har tidigare ratat idén och haft ett antal argument emot det(minns dem inte längre) - men just nu lever vi lite i matkasse-eufori! 

Och än bättre- nu man kan shoppa med basvarorna också! Turerna till ICA och Konsum blir väldigt mycket färre, och det sparar tid och energi mer än mycket annat(sorry Mathem.se).

Kidsen är glada över variationen och de kommer uppskatta gamla favoriter mer  när de inte dyker upp varje vecka. Är det dyrt? Well, det är inte billigt att åka till affären i tid och otid heller och så länge vi har mer brist på tid än pengar så funkar det för oss. Tider när det har varit tvärtom har det funnits mer energi att vara kreativ - och då anpassning till rådande situation är något av ett livsmantra för mig väljer jag att just anpassa mig efter vad som fungerar just nu - för oss.

Att detta gör att även maken lagar mer mat än tidigare gör det heller inte sämre. Win-win helt enkelt!

Det är nödvändigt att hitta sätt att få livet och vardagen att fungera när vi båda jobbar heltid med hyfsat ansvarsfulla jobb(jag vet att att vi varken är astronauter, krigskorrespondenter, FBI-agenter el likn, men tid och energi går definitivt åt) och varför inte ta den hjälp man kan få? Att det även skapar jobb åt andra i sin tur är ju bra för alla. Ibland har det känts jobbigt att jag inte kan/orkar/hinner allt själv, men det går ju inte att lägga till sak efter sak utan att något tar stryk. Och jag vägrar tycka att jag är lat - alla har vi ett lager av energi. Det ska räcka - gör jag av med allt utan att det får byggas upp tar det slut snabbt - och att börja om energimässigt tar som många vet enormt mycket tid och kostar mer än vad man eventuellt trodde att man vann när man inte tillät sig lyssna på sig själv. Få människor tackar mig om jag bränner ut mig för att jag tror att jag kan göra allt överallt hela tiden.

Jag älskar mitt liv och är väldigt tacksam över allt jag har - familj, jobb, vänner - ja ni vet. Jag vill ha det under en lång tid - och ibland betyder det att en ledig dag används till att läsa en god bok eller se 6 avsnitt av ngt på Netflix enbart för att det är precis vad jag behöver för att fylla på mina reserver. För någon annan kan det vara att plantera saker i krukor och sånt(vad vet jag).

Nu är det dags för lite jobb! Over and out:)

Issues, integritet och generositet - lätt vidrört.

Att få livet att fungera är inte alltid lätt, men när det gör det och bitar faller på plats är det så skönt. Jag tror på att inte krångla till det för mycket. Att inte bygga för mycket fasader, att vara så avslappnat äkta det går i förhållande till andra. Att utgå ifrån att vi alla gör vårt bästa, att vi alla har våra issues och att alla egentligen vill bli accepterade för vilka vi är. 

Ingen av oss är perfekt, och verkar det så  är det troligen för att vi inte känner den personen särskilt väl och inte vet allt om dennes liv. 

Många människor gör ganska mycket för att verka perfekta - men troligen enbart för att de tror att det förväntas av dem - eller att de tror att de runtomkring dem är  det.

Att bryta ner sådana murar känns ibland som ett livskall för mig. Ingen ska behöva känna att de behöver förställa sig eller vara något annat än sig själv när de umgås med mig. Jag vill att de ska  känna att jag ser dem.

Jag lyckas dock inte alltid - många gånger är det de närmaste som inte blir sedda, som kan uppleva att de blir tagna för givna. 

Min osäkerhet är som störst i de närmaste relationerna - kanske för att jag där har mest att förlora själv. En annan del är att jag värnar mycket om min integritet och mina  försvarsmekanismer är stenhårda när det gäller att skydda mig själv. Dvs den delen är kanske enligt mitt undermedvetna den sista utposten - och att den är intakt är grunden för min existens. Om jag upplever att någon "hotar"(eg för starkt ord) eller "kränker" (även det ett starkt ord) min integritet så sluter jag mig fullständigt. Att bevara mitt inre jag är prio ett.   

Att blotta mig och mitt jag behöver ske på mina villkor och i en för mig trygg miljö. Att skriva om det är på mina villkor, men ett sätt att förklara det som kan verka obegripligt.

Alla har vi ju som sagt våra issues och vi har alla olika gränser. Om vi känner oss själva är det lättare att räta ut missförstånd och möjligheten för att vi ska kunna förstå varandra ökar. 

Det är bara att jobba vidare på att vara oss själva mer, inte bygga murar och vara generösa getemot varandra.

Ok - dags att jobba!