Liten gest - stor skillnad

Det bjöds på kaffe vid T-banan idag! Så trevligt! 

Lättade upp en annars seg morgon. Många gånger tackar man bara nej , men ibland är det bättre att ta den energi man kan få i alla former de ges! Embrace! Yolo, ja ni vet. Trevliga var de också, och det gör så stor skillnad. 

Ska skicka vidare den känslan så mycket jag kan idag. 

Gav inte den känslan så mycket till kidsen i morse. Kände mig uppgiven på alla drällande kläder och prylar överallt. Blir lätt provocerad när något av barnen hävdar att de "inte har tid" att plocka upp. "VEM HAR TID ???" känner jag då för att teatraliskt vråla. Men har jag inte PMS låter jag oftast bli, utan muttrar mest surt något bittert - gärna lätt martyrdränkt(charmigt - jag vet). Och sen låter jag sakerna ligga kvar för att se om det är bortplockat när jag kommer hem - så som det intygades...

Well, undrens tid är kanske inte förbi. 

En sann optimist minsann!

Ha en bra dag!

Besvikelse går inte alltid att undvika...

Normalt sett försöker jag undvika att bli besviken. Jag brukar ha hyfsat låga förväntningar och i de flesta fall - ja nästan jämt överträffas mina förväntningar. Hyfsat smidig strategi som tjänar mig väl.

Det jobbiga är då när jag ändå inte har lyckats lägga mina förväntningar på rätt nivå, när jag trots allt hoppats gör mycket... Då måste jag ta tag i det jobbiga att erkänna att jag är besviken. För mig upplevs det i sig som ett nederlag - att jag gjorde en felaktig bedömning. 

Men jag gissar att jag ska bejaka min känsla, inte trycka bort den. Jag ska erkänna den och inte skämmas över att jag vågade hoppas, inte skämmas över att jag inte garderade mig bättre. Se det som ett framsteg att jag tillåter mig att känna. Även om jag inte gillar det. 

Jag får inte ta ledigt så mycket som jag önskade runt jul och nyår, och det suger. Verkligen. Men det är som det är. 

Men jag är besviken. På flera plan.

Jag tror jag tröstar mig med lite romrussin-glass. Det kan jag behöva.

God afton.

Advent med en dos frustration

Advent - jag 0-1!! Fantastiskt skönt att ha avklarat lite advent-stök så här ett par dagar före helgen. 

Japp, jag lever. Men det har inte märkts på bloggen. Efter sommarens hårda jobb har jag behövt hösten för att landa igen. 

På ledig tid har jag främst plöjt serier, det har varit min avkoppling. Sista veckorna har jag börjat känns att jag börjar få tillbaka en del energi. 

Jag hoppas att mitt inre har grott under denna tid och att jag är en mer hel människa nu än i våras. Upptäcktsresan i mig själv som jag påbörjade då har verkligen varit fylld av aha-upplevelser och jag upplever att jag börjar på lite mer struktur på mig själv. Tydligare konturer och lite mer tyngd i mitt självförtroende. 

Man skulle kunna tro att jag har varit på flykt sen jag skrev sist - men jag tror snarare att mitt inre jag har bearbetat och processat, och nu är jag redo att gå vidare några steg till. Hoppas jag....

Vi får se vad mitt bloggande leder i denna vända. Det brukar bli lite vad det blir. I den mån det är möjligt brukar det spegla det som är aktuellt i mitt liv.

Idag är jag sjukt frustrerad över det sorgliga i vad rädsla ofta gör mer människor. Läste och delade(på Facebook) en killes frustrerande möten med rasism - främst sprungen ur rädsla. En kille som själv såg sig förskonad tidigare men som nu blir utsatt på ett helt nytt sätt. Tanter som med flit upprepade gånger kör på honom med kundvagnen, män som kommenterar eller skriker på honom på gatan och tunnelbanan. 

Och detta p g a rädsla för terror, IS och allt vad det kan vara. Bara för att han kommer från Mellanöstern. 

Vi som har haft turen att födas till svenskar har varit löjligt skyddade från eg allt. Vi har sällan behövt frukta för våra liv, vi svälter inte, vi har i modern tid inte behövt lämna vårt land för att antingen fly från förtryck eller för att försöka skapa en dräglig tillvaro för våra barn. 

Om vi bara kunde inse att vi har haft tur - vi har inte gjort oss förtjänta av det. Istället tar vi det oftast för givet och vill inte ens dela med oss till de som inte haft samma lyckosamma lott.

Jag skäms för det och önskar att vi alla aktivt skulle välja att stå upp för dem som utsätts runtomkring oss. Att vi ställer oss emellan vår medmänniska och tanter som krockar m kundvagnar. Att vi säger ifrån när någon blir verbalt attackerad el förnedrad. Att vi ser människor - precis sådana so vi själva. 

Det finns idioter i alla grupper, samhällen och länder. Men det finns väldigt många fler bara vanliga människor som du och jag. De allra flesta flyr för att komma bort från terror, för att skydda sina barn, för att få leva sitt liv.

Jag skäms för den inskränkthet och brist på perspektiv många svenskar uppvisar. 

Ändå vet jag att det finns massor av svenskar som brinner för motsatsen! 

Jag vill inte se fler manifestationer och fackeltåg egentligen. Jag vill att vi visar vanligt hyfs och medmänsklighet i vår vardag - mot alla människor! Hela tiden! Le oftare, hjälp till om du kan, var generös och trevlig i ditt bemötande varje dag mot dem du möter. Det räcker väldigt långt. 

Ja det var dagens frustration.

Nu tänder jag lite mer ljus och äter en lussebulle!

När livet stannar upp

De senaste två dagarna har jag känt mig lite låg - med rätta tycker jag - eftersom den ovälkomna cancern har återvänt i en kär väns liv. Önskade i morse att det bara varit en dröm - hur mycket känns det inte då för henne? Mina vardagsbekymmer förvandlas omedelbart till petitesser och mina glädjeämnen får en vemodig ton. Det är en sån fin och av så många älskad tjej som drabbats och jag kan bara be, hoppas och tro att hon ska kunna övervinna detta ännu en gång.

Livet stannar upp och än en gång måste jag låta tacksamheten ta över. Jag är inte garanterad något - men har fått så mycket. Än så länge är jag och min familj friska - om hur det är imorgon eller nästa år vet jag inget. 

Allt vi kan göra är att se de människor vi möter varje dag och försöka göra skillnad. 

Skänk en bön eller tanke för min vän och hennes familj. Tillsammans är vi mindre ensamma i alla skeden i livet.

Kram

Acceptans och rädsla

Jobbet tar ut det mesta av min energi just nu. Vilket för tiden på året varken är förvånande eller upprörande. Det är mycket som ska falla på plats och det är lätt att något strular eller faller emellan. 

I det läget får mycket pausa i min hjärna. Att söka fler vinklar i min personliga resa får ske spontant eller med tryck utifrån om det ska ske, jag forcerar inget medvetet. 

Det är som det är och det blir som det blir - finns det de dom säger. Och det är en acceptans av omständigheter som jag ofta kan skriva under på. Att anpassa sig och hitta förnöjsamhet i rådande situation är en gåva som min personlighet/mitt temperament och min uppväxt-situation har gett mig - och det är inget jag ser negativt på. Det jag behöver jobba på är att avgöra när samma acceptans går för långt - när det är dags att stå upp för sig själv eller någon annan och säga ifrån. Att flytta min gräns - inte i alla lägen, men en del. Jag har definitivt förändrats här - till det bättre. Ofta har det handlat om handlar om att hantera skuldkänslan över att ha valt något som gagnar mig eller de mina. Att säga nej till något eller någon och att inte ställa upp. 

Det bästa med att säga nej ibland är att det blir så mycket roligare att säga ja!

Min största utmaning de närmsta åren är nog att klara att hjälpa mina barn att växa upp och må bra med sig själva och med andra. Då underlättar det om jag är medveten om mina egna sår och fallgropar. Att jag inte helt är ett offer för mig själv. Vilket stöd är jag då?

Det är inte lätt att växa upp, idag tror jag det på många sätt både lättare och svårare. Det finns många väldigt bra förebilder och väldigt många destruktiva - och förmågan att välja vad som är bra för sig själv är inte enkelt. Vad som är verkligt och eftersträvansvärt är klurigt för oss alla  att avgöra - och då inte minst för de yngre.

Om det är något som gör mig illa till mods och orolig i hjärtat så är det rädslan över att mina barn inte ska klara den resan. Att jag inte ska räcka till som förälder. Att inte ha kontroll.

Titta där - där blottades en sann känsla. 

Därför måste den delas. Jag vet att jag inte är ensam.

Nu kallar jobbet! Ha en bra dag!

 

Paus i paniken!

När det är hårda veckor på jobbet är det ödsligt på bloggen. Är aningens(verkligen aningens) mindre stressad nu när jag har blivit klar med budgeten. Den hade en konkret deadline(imorgon) och i och med att jag skjutit upp att börja med den tills idag var jag lite nervös att tiden inte skulle räcka till. Dock börjar jag känna att jag har gjort den några gånger nu, och det underlättar verkligen.

Puh, så nu är det bara resten kvar. Men får jag styr på mycket och lyckas planera bra den här veckan har vi igen det rejält resten av sommaren.

Imorrn har jag veckans lediga dag, och då är det skolavslutningar på agendan. Fördelen med mitt jobb är att det ofta går att styra om schemat om det dyker upp sådana saker:)! Fördelen med att ha verksamhet 7 dagar i veckan.

Ridskolan avslutades för terminen idag, fotbollen kör på någon vecka till, sen är det lugnt på aktivitetsfronten för barnen, och så även för föräldrars taxi-verksamhet. 

Om bara sommaren ville komma lite mer ordentligt, lite mer stabilt. Värmen är inte i närheten av vad man önskar och prognoserna allt annat än förtroendeingivande. Ska det bli en skitsommar??? Det är den frågan som tornar upp sig när man ska somna på kvällen efter en löjligt kylig dag i juni. Jag använde skinnjackan senast idag, även om det blev riktigt skönt på em!

Det jobbigaste är nog att man aldrig kan lita på svensk sommar. Det handlar mer om tur och otur. Stressande.

Imorrn ska det tydligen bli fint! Bäst ändå att gardera sig med paraply och koftor. Då är det större chans att prognosen håller!

Idag

Just när övar jag på att hantera den stress som verkar ha som mission att förlama mig. Det är som jag nämnt väldigt mycket som ska falla på plats de närmsta veckorna, för att resten av sommaren ska bli hanterlig. Var nära att åka in tidigare till jobbet igår, men valde att börja dagen med 6 km löpning istället.  Tror att det är bra även om jag kände mig seg länge efter. Kan bero på bristande näringsintag då jag har en tendens att tappa aptiten vid alla former av stress. 

Jag har svårast med kombinationen av massor på jobbet och massor hemma. Känslan att varken räcka till för familjen eller på jobbet är en av de saker jag har svårt att hantera eftersom jag är dålig på att blockera känslan av att jag sviker andra människor. Ser det dom denna sommars utmaning att möta detta utan att ge efter - otillräcklighet och bristande tro på min egen förmåga är nämligen just de känslor som jag brukar låta flöda fritt inom mig. Och det är just de känslorna som skälper mer än hjälper i de flesta situationer. Och det är just de känslorna som skall få minimal plats i mitt liv. De har sin plats vid en del tillfällen, men hos mig har de ofta tagit oproportionerligt stort utrymme. Sällan särskilt charmigt, hahaha!

Så idag fortsätter kampen in the real world! 

Ha en bra dag!