Svensk sommar

Den svenska sommaren är tillbaka..... Vi har ju under några år haft en mer pålitlig tropisk variant, vilket jag har välkomnat, men det verkar vara över. Den senaste veckan har det utan förvarning pendlat mellan kjolväder och höstjackeväder på några timmar. Typiskt så jag alltid har kommit ihåg svensk sommar från barndomen. Fullständigt opålitligt väder som gör att man släpar på jackor och paraplyer eftersom man aldrig kan vara säker på om värmen håller i sig. För att inte tala om skuggan och sommarkvällen....

För att inte tala om badvattnet..... Det är ju vansinnigt sällan som vi har tillräckligt varmt för längre bad än dopp, och just nu har jag knappt hopp om att ens blöta ner tårna...

Det var roligt så länge det varade.... Värme jag saknar dig. Men vem vet, semestern har inte börjat än.

Men vad betyder väder eg? Det är ju bara grädde på moset om det är bra. Jag har ju allt annat, kan jag även begära sol och värme?

Ändå vill jag ha det med.
Crazy.

Det jag dock inte verkar ha är vett att gå och lägga mig i tid.... Ska göra ngt åt det genast!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite fredagskänsla denna torsdag!

Är på väg hem efter att ha träffat en god vän! Trevligt att ses och uppdatera sig om vad som pågår i våra liv. Just nu kanske mitt är mer stabilt. Vem vet om rollerna är ombytta en annan gång.

Inventeringen idag gick utmärkt. Så härligt med tanke på att jag ändå var ansvarig för det projektet. Inte ett fel upptäcktes och jag vet inget som inte är korrekt;). Första gången. Lite lycka faktiskt.

Imorrn är jag ledig. Sonen ska äntligen få klippa sig, han har tjatat i en månad.... Vi ska även storhandla, det börjar verkligen se tomt ut i kylen.

Vi är flera på jobbet som har tagit tag i "beach 2011", vem vet om det blir något eg resultat men det är ändå vettigt att begränsa vad man unnar sig.....
Då är det bra att storhandla lite så att det finns lite fler vettiga saker att välja på. Vi motiverar varandra i alla fall! Alltid något!

Annars ser jag fram emot en lugn och ledig fredag innan helgjobb. Ovanligt men välkommet!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Att slippa prioritera

I familjeplaneringsdilemmat är en god kommunikation en grundförutsättning för att kalendern/relationen inte ska haverera. Både jag och maken har en tendens att vilja hinna med ALLT. Att slippa prioritera.
För hur man än väljer, väljer man ju bort något eller någon. Det känns egoistiskt, särskilt om man väljer det man helst vill själv(om man nu ens vet/vågar tillstå för sig själv vad det är). Och om man alltid väljer bort sig själv/sitt eget är martyrskapet inte långt borta och bitterheten börjar komma krypande.
För det är ju inte så att jobbet kommer att tacka oss gör att vi sålde vår själ. Dock blir man inte långvarig om mina val alltid gynnar enbart mig själv.

Jag tror inte heller att barnen vill ha helt självuppoffrande föräldrar som inte ha egna känslor, önskningar eller viljor.

I många fall måste vi dock prioritera mellan jobbet, barnen och fritiden/relationen. Fullständig flexibilitet jobb- och fritidsmässigt för alla i familjen finns inte. Ju flexiblare en familjemedlem "måste" vara, desto mindre flexibel kan de andra vara. Den balansen kan vara svår att se om man är van att inte behöva säga nej. Full frihet kan man bara ha om man är själv(om ens då).

I min familj är jag inte intresserad av att ha totalansvar hemma och för hämtningar och lämningar. Jag vill också ha ett jobb där jag kan utvecklas och utmanas. Och samtidigt måste vi ta hand om vår familj, och försöka tillgodose allas behov. Detta kan betyda att jag och maken går om varandra litegrann för att barnen och att vi båda vill jobba måste prioriteras. Det kan säkert av en och annan uppfattas egoistiskt eftersom många(i de flesta fall) kvinnor tar ett smidigare deltidsjobb för att hinna styra familjeskeppet. Gillar man det är det väl ok förstås, men jag inbillar mig att det finns ett antal kvinnor som gärna skulle bli erbjudna en mer delad familjeprojektledarroll. Problemet är ofta självförtroendet och kärleken till barnen.

Personligen anser jag att maken faktiskt prioriterar mig när han prioriterar barnens tid. Det betyder att han respekterar min vilja att jobba även när det inkräktar på hans flexibilitet.
Om jag inte skulle kommunicera detta skulle han kanske kunna få för sig att jag föredrar något annat och agera utifrån det. Det är ju inte helt ovanligt att man gör en massa saker och prioriterar efter hur man tror att andra tycker och vill ha det.

Alla familjer är olika, alla individer är olika. Det finns ingen total sanning i frågan mer än att ha en ärlig kommunikation om vad man vill här i livet.

Om jag inte har ngn vilja, ngt mål, hur ska då mina barn lära sig att välja och vilja?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Regn/sol, jobb/ledig

Jobb och regn är motsatser till ledig och sol(i viss mån i alla fall). Men det är definitivt inget negativt per automatik. Allt beror på hur man ser det. När jobb och regn kommer i par är det faktiskt ngt positivt, definitivt om man jämför det med jobb och sol, vilket kan kännas lite tristare. Å andra sidan är ledig och regn inte heller så kul, då kan man ju lika gärna jobba. Den bästa kombon är förstås ledig och sol, om nu ledigheten nu är verkligt ledig. Ibland är ledigheten så späckad med behov och måsten att man längtar längtar till jobbet.
Men när man verkligen är ledig i ordets rätta bemärkelse och agendan är tom på sanna måsten OCH det samtidigt är sol då har man fått den ultimata kombinationen som bräcker det mesta.
Detta hände i söndags:). Och det var sååååå sjukt fantastiskt!! Barnen lekte m kompisar i parken, jag läste bok i solen, maken hängde m en dator i solen - ända fram till lunch. Därefter blev vi utmanade på kubb i parken av grannarna J/P och mitt lag vann! Efter kaffe och fruktintag på grannens altan spontanbestämde jag och grannfrun oss för att gå på bio, vilket vi också gjorde.

Och hela dagen sken solen. Hela dagen var en gåva! Tack:) kan leva ett tag på den, så nu tar jag en jobbdag i regn. Helt perfekt!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Premiepensionen - en orsak för otrevliga säljare att ringa och trakassera mig

Just nu känner jag stor brist på tålamod gentemot telefonförsäljare. Enormt stor brist. Inte nog med att de ringer på min hemtelefon heeela tiden, de har nu börjat attackera min mobil också. Jag kan ta säljare om de kan ta ett vänligt nej, då kan jag känna sympati med deras stackars yrkesliv och önska dem lycka till i deras fortsatta ringande.
Dock, finns det några som trampar på mig privat och som känns på gränsen till kränkande och då är inte jag trevlig längre. Tyvärr.
Idag ringde en kvinna för att tala med mig om min premiepension....det är ju några som gör det. Jag vet att jag inte är särskilt aktiv och jag vet att det ev kommer att drabba mig negativt i framtiden, men det betyder inte att jag litar på att en människa vars jobb är att ragga kunder till någon som främst vill tjäna pengar själv, kommer att göra ett bättre jobb. Jag vill framför allt inte höra en nedlåtande och fördömande ton när någon ringer på min privata mobil på min egen tid. Jag vill kunna avbryta svadan vänligt men bestämt utan att bli anklagad för att vara otrevlig. Om jag inte ännu en gång(det är ju som sagt inte första gången)orkar höra vad jag borde gjort, och vad detta godhjärtade företag kan göra för mig måste jag väl ha rätt att stoppa ordbajseriet???

Jag tycker att det är mitt ansvar att ta hand om min pension, alt staten, inte ett företag jag själv inte ens har sökt upp. Det skulle inte falla mig in att ringa upp dem och anklaga dem för bristande intresse.

Dagens säljare blev superotrevlig när jag inte ens ville låta henne förklara, och jag blev otrevlig när hon på ett ganska oproffsigt sätt ville upplysa mig om hur dålig jag var på att ta mitt ansvar. Hon är säljare, inte min förälder eller min ekonomiske rådgivare(och lär ju inte bli det heller).

Jag vill åtminstone i början av säljsamtalet ha möjlighet att säga "tack, men nej tack" utan att bli otrevligt bemött.

Är det för mycket begärt??

- Posted using BlogPress from my iPhone

Filmkväll

Har precis sett filmen "Baksmällan" som gick på Canal+. Sjukt rolig på många sätt, men djupt ångestladdande på andra. Allt detta på ett hyfsat ytligt plan, eftersom den är lite för skruvad för att tas på allvar.
Ingen film som måste ses, men ändå helt ok.

Är sjukt trött nu, så det blir nog sova av rätt snart. Vore säkert bra för mig. Blir ju sällan mer än 6h/natt. Lite lite kanske.

Det finns för lite tid. Eller kanske lite för lite ork. Sover.....

- Posted using BlogPress from my iPhone

Avund, fullständigt degenererande och vilt oattraktivt

Avundsjuka är något jag brottades med när jag var yngre. Kommer över mig ibland även i nutid, men mer som en liten vindpust av ofräsch cigarettrök som skingras ganska snabbt. Avundsjukan har i sin fulaste form ett ganska oattraktivt tryne och skapar ett osunt och orimligt fokus på mig själv.

Detta var förstås inget jag hade insikt om under min tonår/ungdom utan var mer en del av min dåliga självbild, något jag ansåg vara normalt och legitimt i mitt fall. Seriöst frossade jag i ytlig jämförelse där jag fokuserade på att jag aldrig var söt nog(finns alltid en drös som är sötare), aldrig sjöng fint nog(finna alltid en drös som sjunger bättre), aldrig var intressant nog(finns alltid...gissar att ni har fattat galoppen), aldrig smart nog, osv, osv. Komplimanger kastades tillbaka i ansiktet på givaren då jag aldrig kunde ta den på allvar(och om jag i ett obetänksamt ögonblick gjorde det var jag säker på att det snart skulle uppdagas vara ett skämt...).
Jag dolde mycket av min osäkerhet och avundsjuka under en glatt pladdrande och skojfrisk yta, och höll de flesta på avstånd om de försökte komma för nära. Som alltid trodde jag att jag var ensam med min osäkerhet. Jag har alltid haft en stark integritet som på den tiden sa: "Jag må kanske inte vara vare sig smart, snygg eller särskilt intressant, men jag är hellre ensam än blir lurad att göra något jag inte vill eller står för". Gissar att det har räddat mig från många öden...
 Problemet med en den osunda avundsjukan är att det är lätt att få för sig att folk har en agenda emot mig, och resultatet är ensamhet inuti. Det skapar också en ond cirkel som till slut gör att det blir en självuppfyllande profetia - för hur intressant och snygg är en person som vältrar sig i avund och självömkan? Hur lätt är det att bli en medmännika då?

Hur kan vi hjälpa barn och tonåringar idag att gilla sig själva och våga vara den de är? Hur kan vi stärka deras person och tona ner vikten av det yttre? Vad är det barn och ungdomar behöver för att ha hopp för framtiden under en jobbig tonårstid? Vad bygger upp och vad för dem bort från destruktivt tänkande?

Idag är jag hyfsat god vän med mig själv. Det är nu ganska länge sedan mitt största "mirakel" hände och jag plötsligt insåg att jag inte behövde fortsätta min nedåtgående tankesprial. Det var ett uppvaknande som faktiskt sitter i, som jag tackar Gud för. Det betyder inte att jag inte känner av min osäkerhet eller att jag aldrig är avundsjuk längre, men det betyder att det inte äter upp min person och att jag kan gå en för mig och min omgivning mer harmonisk framtid till mötes.

Det som jag ibland ändå avundas människor idag är självklar trygghet i sig själv, i sin person. Personer som gillar sig själva trots sina brister. Jag avundas dem som vågar överlåta sig till andra, som lyckas komma nära sna vänner på djupet, som inte distanserar sig. Samtidigt som är de förebilder för mig inser jag att de troligen har sina hang-ups och andra svårigheter att brottas med. Det skingrar röken:)

Att dela livet med sina vänner, att våga vara rak och ärlig hjälper oss att minska yta och fasader. Vi blir nog aldrig helt hela, men lite balans är ju aldrig fel!

Öppenhet och kommunikation, mina vänner:) Kan aldrig sägas för många gånger.(OK, jag lovar att inte dra den tanken till sin spets).

Tillbaka till verkligheten, jobbdag väntar.

Ledig dag - lite i sportens tecken....

Den ensamma tiden under en ledig dag formligen rusar förbi. Den passerar så fort att jag oftast inte prioriterar att fixa lunch. Det finns ofta en del saker som borde hinnas med och ofta skulle jag vilja bara vara en stund. Well, dagen har i alla fall varit trevlig. Fick en kaffe hos en vabbande granne mitt på dagen. Där hann vi prata en stund om hur sjukt bra vi ändå har det:)! Är så tacksam och glad för den gemenskap vi har med många här i området. Det är en sann gåva. Det bästa är att relationerna är så avslappnade och "på riktigt".

Jag har cyklat flera gånger nu! Känns riktigt bra. Det enda är väl den bristande packmöjligheten.... Men jag cyklar ju inte och shoppar eller så, mest bara vid hämtningar och lämningar och sånt... Men det är ändå lite nice faktiskt. Alltid kan man lura någon att man är sportig:). Haha! Jag är ju i grunden lite halvsportig men det har lite legat i dvala de sista 10 åren, förutom lite simning då och då... Men jag har alltid gillat att spela blandade bollsporter, det har dock inte varit så lätt att realisera/prioritera sen jag fick barn.

På tal om barnen; idag fick jag med mig dem direkt hem i alla fall. Vi började em med att botanisera sommarkläder på nätet. Som vanligt har sonen svårt att hitta något han gillar. Dottern måste begränsas.....

Nu måste de badas, kunde knappt reda ut dotterns hår i morse. Då är det dags.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Måndag

Det tål att sägas igen. Maj är verkligen en späckad månad. Nu börjar inventeringen på jobbet också.... Hoppas att årets blir smidig. Märkligt nog går det aldrig att förutspå.

Kort jobbdag idag. Skönt eftersom jag hinner se barnen lite mer, dock hinner jag sällan det jag vill på jobbet... Svårt att hålla balansen.

Cyklade med barnen till skolan idag:). Liiite läskigt faktiskt, den rullar sjukt fort, så jag får bromsa hela tiden... Den är dock bra i uppförsbackarna, så lätt att det inte är ngt problem att cykla hela vägen. Har faktiskt aldrig tänkt på att cykelns vikt har något m saken att göra! Lite korkat inser jag, men jag får bjuda på det.

Skulle dock behöva fixa lite med växeln, är dock ute på hal is där, bör nog lämna in den. Kanske ska se till att få en stänkskärm bak också...

Well, först får vi se hur mycket det faktiskt cyklas i sommar... Har inget bra trackrecord där... Hehe

Jobbdags:)

- Posted using BlogPress from my iPhone

För första gången på många år är jag lite glatt förväntansfull inför kvällens eg förfärliga schlagerevent. Har nog smittats av barnens entusiasm. Plus att jag ändå tror att årets bidrag har hyfsad chans jämfört med bidrag tidigare år.

Det är ju inte sämre att beskåda spektaklet i goda vänners lag och håna alla outfits och dåliga höjningar. Att värdinnan fyller år sprider också lite extra glans till aftonen;)

Maken får fram till dess sköta kalas- och församlingsdagslogistiken.... Tur att avstånden är minimala.
Imorrn är det jag som får ta den biten..., dvs pytsa ut kidsen till olika familjer innan jag åker till jobbet och sen hämta upp dem. Maken åker på konferens på morgonen....

Nu ska jag dock jobba!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Efter en ledig dag är det dags att åka till jobbet igen. Tur att jag trivs på mitt jobb:).

Helgen är en liten härd av jobb, kalas, kyrkgrejer och vänner. Blandad kompott som kräver sin logistik. Maken får ta det mesta halva helgen i alla fall. Sen åker han på konferens.

Maj är i många familjer en späckad tid, men håll ut! Juni hägrar i horisonten!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Delad föräldrafälla ger mer

Varning för följande inlägg. Kan innehålla felaktiga slutsatser grundade i okunskap och ren förhastad idioti(mina allihop);

Som förälder hamnar man snabbt i ett socialt, politiskt/ekonomiskt och dilemma till vilket man hyfsat snabbt måste hitta ett för egen del hållbart förhållningssätt.

Ur politiskt och samhällsekonomiskt perspektiv uppmuntras föräldrar på ett jämställt och snabbt sätt snabbt komma tillbaka(efter föräldraledigheten) till arbetslivet.
Arbetsgivarna/arbetsplatsen och ofta även föräldern hoppas troligen att arbetet ska kunna flyta på hyfsat obehindrat för eget och samhällets väl.

Från förskolans håll, som ju ändå måste ses som samhällets mest accepterade form av barnomsorg möter man ofta ett annat perspektiv. Där läggs verksamhet och efter industrisamhällets normer med öppettider måndag till fredag mellan 6-18 i bästa fall, samt stängt ibland upp till en månad under "industri-semestern(som det av någon märklig anledning fortfarande kallas).

Samhället i stort har en bredare struktur än så numera. Servicesektorn är mycket större och väldigt många arbeten växlar mycket mer mellan helg- och kvällsjobb.

Som komplicerande faktor har vi sen den sociala aspekten med alla uttalade och outtalade förväntningar, åsikter och rön som en förälder snabbt kan tynga sina axlar med.

Som förälder förväntas du socialt sett inte jobba heltid, men du uppmuntas rent politiskt till det. Förskolan blir en gråzon där verksamheten lever på att vi har våra barn där men man bjuds om till diverse aktiviteter, föräldrafika och annat mitt på blanka eftermiddagen som om vi alla satt hemma hela dagarna.
Det är även lätt att vi föräldrar stressar varandra genom att hämta så tidigt som möjligt. Att jobba heltid är nästintill omöjligt. Vem vill vara den som hämtar sina barn sist varje dag? Hur hinner du hämta före 17 om du ens jobbar klassiska 8-5? Restiden är ju inget jobbet betalar för.

Som förälder vill jag förstås inte missa utvecklingssamtal, redovisningar, föräldramöten, skolavslutningar, inskolningar, soaréer, skolkörkonserter mm, mm. Glöm heller inte alla skolans och förskolans stängda planeringsdagar och kläm-dagar. Man måste ju spara på de stackars semesterdagar man har till en del av sommarlovet...

Som arbetstagare och anställd vill man vara engagerad och flexibel, tillgänglig och oumbärlig. Även om förståelse och undantagande finns så antar jag att det finns gränser för hur oflexibel och oumbärlig man kan vara samtidigt.

Hur går det ihop???

Det gör det inte.

Du har en massa rättigheter som förälder som du av förskola och det sociala sammanhanget förväntas utnyttja och använda.
Men alla föräldrar på en arbetsplats kanske inte KAN ta föräldraledigt v29-30 eller lucia samtidigt. Det hjälper inte att jag har rätt till det, verkligheten kan vara en annan.

Som förälder kan vi antingen hjälpa varandra eller duka under. Dela bördorna eller lassa på fler.
Acceptera att vi alla är olika och inse att det måste vara ok. Uppmuntra och lätta varandras ok måste vara vägen.

Och det börjar med öppenhet och kommunikation.

Barnen då? De mår bra om föräldrarna mår bra. De kan vara med och samtala och diskutera ekvationen.
Kommunikation mina vänner, kommunikation!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det är märkligt hur känslan kring en dag eller en företeelse kan skifta. Hur lätt man låter saker hänga som ok på axlarna fastän man egentligen inte behöver.

Andas, lev i nuet, ta inte ut ngt i förskott, varken positivt eller negativt. Utgå från att de flesta vill dig väl(i den mån de hinner/orkar bry sig), väldigt sällan har någon en agenda emot dig, troligen är det i så fall ett missförstånd.

Jag försöker att inte känna efter eller lita blint på min känsla för mycket. Känslor är oberäkneliga, de styrs av hormoner och blodsocker, gruppdynamiker och allt möjligt. Känslor är bra, men jag inte vara ett offer för dem.

Imorse kändes livet mer stressigt än nu. Både ett och annat har hunnit lösa sig och genast lättar man lite inombords.

Lite förtröstan är inte fel:). Men svårt. Särskilt om man har lite behov av att ha koll på allt. Men det går ju inte. Jag är ju inte Gud precis. Lätt att inbilla mig det omedvetet ibland. Lite förmätet faktiskt. Jag är ju trots allt inte sugen på HELA ansvaret, bara valda delar.

Nu ska jag jobba:)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Freitag!!

Riktig fredagkväll minsann!! Ingen fejkfredag som övergår i jobblördag, imorrn är jag ledig. Dock är det städdag i området, kidsen ska på kalas och en vigsel ska bevistas.... Ja, det kan tyckas mastigt, men det är ändå ledigt:)

Igår var vi på Vapiano med jobbet. Har inte varit där förut så deras lite speciella rutiner överraskade lite, men det var otroligt gott och trevligt. Det får nog bli ngn fler gång minsann. Är dock ute ute på lokal och äter så ofta så vem vet när det kan bli. Blir ju lätt lite snål också när det går att äta så mycket billigare hemma. Mat är ju inte det jag helst spenderar mest pengar på. När jag är snål är det ju främst för att jag hellre lägger pengarna på ngt annat och inte på hög.

Ikväll blir det dock en lugn hemma-kväll! Nice




- Posted using BlogPress from my iPhone

En hake med våren är att det var länge sedan man hade semester. Känner mig ganska oenergisk och orkeslös oftare än vanligt. Det är egentligen väldigt frustrerande när jag är van att vara en hyfsat energifylld människa. Problemet är att jag emellanåt känner igen mig själv, men att steget till degklump verkar vara ovanligt kort just nu.

Dock är det ju mindre än en månad till skolavslutningen, så ledighet är inte långt borta, det gäller att som vanligt angripa livet en dag i taget.

Det är dock jobbigt att känna att man inte räcker till, att man måste prioritera bort saker. Men det är ju så det är.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hämnden

Såg Biers film "Hämnden" igår kväll. Riktigt bra film som verkligen sätter fingret på svårigheten/kluvenheten kring våld och pacifism. Filmen ställer frågorna utan att ge ett klart svar. Den pendlar mellan det på ytan idylliska Danmark och ett flyktingläger i ngn del av Afrika. Världar som kan tyckas långt ifrån varandra, men som ändå visar på likheter oss människor emellan.

Hur reagerar vi på aggression och provokation? Hur långt kan vi sträcka vår övertygelse? När brister det och vilka är vi om det inte gör det? Vilken provokation ska man ta och när är det nog? Vilka konsekvenser är vi beredda att ta?

Mitt i filmen hade jag trots att jag tyckte att filmen var bra en klump i magen. Känslan var att det kunde bli en väldigt mörk film - och det med rätta. Regissören har dock valt att ge tittaren hopp, vilket jag är tacksam över.
Hennes karaktärer är mänskliga som misslyckas med en del delar av sitt liv samtidigt som de verkligen försöker göra vad de anser vara rätt. Men vad händer när det ändå inte fungerar? Hur hanterar vi vanmakten som följer?

Jag tar hennes film på allvar eftersom hon verkar visa på det goda i att sträva efter att vara en idealistisk människa även om det är omöjligt att alltid lyckas fullt ut. Och det behöver heller inte fullständigt vara kört om man misslyckas.
Hopp mina vänner, hopp:)

Se den vid tillfälle!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Hur är det egentligen??

Det är verkligen uppenbart att de flesta av oss skulle må bra om vi alla var lite ärligare om hur våra liv är när vi pratar med varandra. Jagandet efter det perfekta hemmet, den perfekta partnern, barnen, ja allt det där skulle kanske lugna ner sig om vi alla insåg att vi alla har områden som fungerar bättre men även områden vi behöver jobba på. Det perfekta harmoniska livet är svårt att uppnå. Det kräver troligen en utmärkt barndom, realistiska förväntningar, oerhört(på gränsen till outhärdligt för omgivningen) tålamod och osjälvisk kravlös kärlek.... I en relation behöver troligen båda ha detta i bagaget.... Och hur sannolikt är det???

Det är lätt att tro att andras liv och relationer är som på film, och att mitt liv skulle se annorlunda ut bara rätt pusselbitar finns.
Det är lätt att känna sig som ett offer, av födsel och ohejdad vana, särskilt i detta land där vi är vana att inte behöva ta ansvar för vår egen lycka.

Om vi alla kunde visa oss lite mer gissar jag att vi alla skulle få en mer balanserad bild av verkligheten.

Tacksamhet är också underskattat btw;)

Jobbdags!

- Posted using BlogPress from my iPhone