onsdag 25 maj 2011

Att slippa prioritera

I familjeplaneringsdilemmat är en god kommunikation en grundförutsättning för att kalendern/relationen inte ska haverera. Både jag och maken har en tendens att vilja hinna med ALLT. Att slippa prioritera.
För hur man än väljer, väljer man ju bort något eller någon. Det känns egoistiskt, särskilt om man väljer det man helst vill själv(om man nu ens vet/vågar tillstå för sig själv vad det är). Och om man alltid väljer bort sig själv/sitt eget är martyrskapet inte långt borta och bitterheten börjar komma krypande.
För det är ju inte så att jobbet kommer att tacka oss gör att vi sålde vår själ. Dock blir man inte långvarig om mina val alltid gynnar enbart mig själv.

Jag tror inte heller att barnen vill ha helt självuppoffrande föräldrar som inte ha egna känslor, önskningar eller viljor.

I många fall måste vi dock prioritera mellan jobbet, barnen och fritiden/relationen. Fullständig flexibilitet jobb- och fritidsmässigt för alla i familjen finns inte. Ju flexiblare en familjemedlem "måste" vara, desto mindre flexibel kan de andra vara. Den balansen kan vara svår att se om man är van att inte behöva säga nej. Full frihet kan man bara ha om man är själv(om ens då).

I min familj är jag inte intresserad av att ha totalansvar hemma och för hämtningar och lämningar. Jag vill också ha ett jobb där jag kan utvecklas och utmanas. Och samtidigt måste vi ta hand om vår familj, och försöka tillgodose allas behov. Detta kan betyda att jag och maken går om varandra litegrann för att barnen och att vi båda vill jobba måste prioriteras. Det kan säkert av en och annan uppfattas egoistiskt eftersom många(i de flesta fall) kvinnor tar ett smidigare deltidsjobb för att hinna styra familjeskeppet. Gillar man det är det väl ok förstås, men jag inbillar mig att det finns ett antal kvinnor som gärna skulle bli erbjudna en mer delad familjeprojektledarroll. Problemet är ofta självförtroendet och kärleken till barnen.

Personligen anser jag att maken faktiskt prioriterar mig när han prioriterar barnens tid. Det betyder att han respekterar min vilja att jobba även när det inkräktar på hans flexibilitet.
Om jag inte skulle kommunicera detta skulle han kanske kunna få för sig att jag föredrar något annat och agera utifrån det. Det är ju inte helt ovanligt att man gör en massa saker och prioriterar efter hur man tror att andra tycker och vill ha det.

Alla familjer är olika, alla individer är olika. Det finns ingen total sanning i frågan mer än att ha en ärlig kommunikation om vad man vill här i livet.

Om jag inte har ngn vilja, ngt mål, hur ska då mina barn lära sig att välja och vilja?

- Posted using BlogPress from my iPhone

2 kommentarer:

Mr 51 sa...

Väl talat min syster! Större/högre sanning är svår att nå! Så lange man är sann mot sig själv och de som berörs och ändå är kapabel att kunna diskutera och acceptera utfallet har man i mina ögon en väl balancerad syn på livet och de relationer man omger sig med. Det betyder dock inte att det är lätt, eller ens möjligt i alla lägen. Snarare tvärtom... Jag tror att jag är ganska lik er när det gäller att prioritera. Jag har däremot hamnat lite i det diket att försaka mig själv, “vem är jag att bestämma åt andra, då kan det ju bli fel“... Något jag är väl medveten om, men borde kanske arbeta lite mer med det... Bra och tänkvärt inlägg! Kram på er och lycka till med projektet “familjen“! ;)

Peo sa...

Bra tankar i både inlägg o kommentar.
Lycka till med era viktiga "projekt".