Avundsjuka är något jag brottades med när jag var yngre. Kommer över mig ibland även i nutid, men mer som en liten vindpust av ofräsch cigarettrök som skingras ganska snabbt. Avundsjukan har i sin fulaste form ett ganska oattraktivt tryne och skapar ett osunt och orimligt fokus på mig själv.
Detta var förstås inget jag hade insikt om under min tonår/ungdom utan var mer en del av min dåliga självbild, något jag ansåg vara normalt och legitimt i mitt fall. Seriöst frossade jag i ytlig jämförelse där jag fokuserade på att jag aldrig var söt nog(finns alltid en drös som är sötare), aldrig sjöng fint nog(finna alltid en drös som sjunger bättre), aldrig var intressant nog(finns alltid...gissar att ni har fattat galoppen), aldrig smart nog, osv, osv. Komplimanger kastades tillbaka i ansiktet på givaren då jag aldrig kunde ta den på allvar(och om jag i ett obetänksamt ögonblick gjorde det var jag säker på att det snart skulle uppdagas vara ett skämt...).
Jag dolde mycket av min osäkerhet och avundsjuka under en glatt pladdrande och skojfrisk yta, och höll de flesta på avstånd om de försökte komma för nära. Som alltid trodde jag att jag var ensam med min osäkerhet. Jag har alltid haft en stark integritet som på den tiden sa: "Jag må kanske inte vara vare sig smart, snygg eller särskilt intressant, men jag är hellre ensam än blir lurad att göra något jag inte vill eller står för". Gissar att det har räddat mig från många öden...
Problemet med en den osunda avundsjukan är att det är lätt att få för sig att folk har en agenda emot mig, och resultatet är ensamhet inuti. Det skapar också en ond cirkel som till slut gör att det blir en självuppfyllande profetia - för hur intressant och snygg är en person som vältrar sig i avund och självömkan? Hur lätt är det att bli en medmännika då?
Hur kan vi hjälpa barn och tonåringar idag att gilla sig själva och våga vara den de är? Hur kan vi stärka deras person och tona ner vikten av det yttre? Vad är det barn och ungdomar behöver för att ha hopp för framtiden under en jobbig tonårstid? Vad bygger upp och vad för dem bort från destruktivt tänkande?
Idag är jag hyfsat god vän med mig själv. Det är nu ganska länge sedan mitt största "mirakel" hände och jag plötsligt insåg att jag inte behövde fortsätta min nedåtgående tankesprial. Det var ett uppvaknande som faktiskt sitter i, som jag tackar Gud för. Det betyder inte att jag inte känner av min osäkerhet eller att jag aldrig är avundsjuk längre, men det betyder att det inte äter upp min person och att jag kan gå en för mig och min omgivning mer harmonisk framtid till mötes.
Det som jag ibland ändå avundas människor idag är självklar trygghet i sig själv, i sin person. Personer som gillar sig själva trots sina brister. Jag avundas dem som vågar överlåta sig till andra, som lyckas komma nära sna vänner på djupet, som inte distanserar sig. Samtidigt som är de förebilder för mig inser jag att de troligen har sina hang-ups och andra svårigheter att brottas med. Det skingrar röken:)
Att dela livet med sina vänner, att våga vara rak och ärlig hjälper oss att minska yta och fasader. Vi blir nog aldrig helt hela, men lite balans är ju aldrig fel!
Öppenhet och kommunikation, mina vänner:) Kan aldrig sägas för många gånger.(OK, jag lovar att inte dra den tanken till sin spets).
Tillbaka till verkligheten, jobbdag väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar