När maken erbjuder sig att ta sonen till simskolan kan man passa på att äta frukost i solen innan jobbet.
Det ser varmt och skönt ut. Men det är det inte. Inte i många sekunder i alla fall.
Det brukar vara lä. Men inte just nu.
Sen kom ett moln som uppenbarligen inte hade något bättre för sig och skymde den redan bleka solen.
Meningslösheten i att det är kallt trots att solen skiner är enorm. Slöseriet ofattbart. Det är det jag tycker att jobbigast med den svenska solen. Alldeles för oförutsägbar - ständigt gäckande. Omöjlig att lita på, ständigt på flykt. Svår att ta på allvar.
Tur att kaffet värmer på insidan.
3 kommentarer:
Nästan lite poetiskt måste jag säga. :o)
Instämmer m föregående ...
Hehe, poesi vet jag inte. Men, men
Skicka en kommentar