Ja, det har hänt igen!

Jag har sprungit 3 gånger nu, så även om det inte blir så ofta så har galenskapen ändå hållit i sig lite:).

Och igår var ändå den gången det kändes lättast, vilket är skönt. Man vill ju att det ska gå åt rätt håll! Inte vara fullkomligt slutkörd och redo att ge upp inom 1 km! Det är orken jag vill få upp! Konditionen och flåset!

Någon maratonlöpare lär jag dock inte bli, tappar tålamodet lite för lätt. Tror inte att jag kommer att anmäla mig till några lopp heller. Känner mig nöjd med att få igång vardsgstränandet. Jag behöver inga medaljer eller publik. Och jag är ointresserad av att betsla för att springa! Så roligt är det inte!