Jullov

Då har mitt lilla jullov börjat! Passade på att slå in klapparna - mest för att sonen mycket villigt gick och lade sig för att jag skulle kunna göra det... Hahaha, han har tjatat på mig att han tycker vi redan nu ska lägga ut dem. Problemet har varit att jag hittills inte har hunnit/prioriterat att slå in dem.  Nu ska det väl klämmas lite ett par dagar, innan de får öppnas. Som tur är är jag hyfsad på paketkamoflage!

Pratade med maken om julmaten... Han tyckte att det lika gärna kunde bli pizza och Cola på julafton - tragiskt traditions-lös. Tror lite att det är ett klurigt sätt att få mig att ta hand om det hela.... Jag tycker ju ändå att någon liten tradition är trevligt gör barnen att se tillbaka på!

Även jag gillar traditioner, särskilt de som är våra egna. Det är sånt fom skapar stämning:).

Imorrn inleder vi julen med en mindre fotbolls-cup för sonen. Varför softa när man är ledig ? Det är för veklingar! Jajemän!

Nej, nu är det sovdags så hag orkar gå upp imorgon!

Orka vara trevlig

Att vara snäll och trevlig kräver vissa dagar mer energi än andra. En del människor har lättare att ge det lilla extra pch en del får anstränga sig lite mer. Några strävar efter att vara det och bli bättre på det medan andra bryr sig mindre. 

De flesta av oss uppskattar dock när folk är trevliga och ännu mer om det upplevs genuint.

Av olika orsaker har vi alla olika approach till livet och människorna omkring oss. Våra gener, vår uppväxt, vår miljö och även vår egen intention avgör hur viktigt vi tycker att det är att vara trevlig eller att åtminstone uppfattas som trevlig. 

Jag försöker vara trevlig, jag föredrar om människor omkring mig trivs och känner sig avslappnade. Jag tog först även med "glada" men kände att det inte stämmer helt. Jag föredrar om folk är ärliga och bekväma. Jag gillar generellt att ge det lilla extra, särskilt när det inte förväntas eller tas för givet. Kan jag bidra till att glädja andra gör jag gärna det. 

Jag är som en del vet delvis uppvuxen i Thailand. Där är det väldigt viktigt att vara trevlig och tillmötesgående, egna känslor är underordnade familjen och normerna. Förutom mitt egna arv tror jag att jag har påverkats en del av det. Jag är inte centrum i universum och ibland är andras väl viktigare än jag och mitt. 

Ytterligheten av detta är förstås att aldrig sätta sitt eget välmående först. Att ständigt vända ut och in på sig själv för att vara andra till lags. 

Den andra ytterligheten blir då att enbart utgå ifrån min egen värld och ta vad jag vill ha och vad jag tycker att jag förtjänar. Att då enbart vara trevlig när det gynnar min agenda.

Jag är övertygad om att vi kan påverka vår omgivning och vara med och skapa det klimat vi vill ha runt omkring oss. Stämningen i ett rum påverkas av vad du och jag säger och gör. Den påverkas också av vad vi inte säger.

Att möta en genuint trevlig främling som bjuder till kan vända din dag! Det kan vara en positiv busschaufför som glatt hälsar dig välkommen, någon som håller upp dörren i T-banan fast du eg är liiite för långt bort eller någon som snabbt hjälper en mamma upp med en barnvagn för trappan i T-banan när rulltrappan står still. Det kostar så lite men ger många gånger mer.

Vissa tillfällen tar det emot att vara trevlig, som när folk tar mig för given, när jag är för trött och inte minst i PMS-tider! 

Jag orkar mer om jag inte är för hård mot mig själv och om jag lyssnar inåt och säger nej då och då. 

Jag är definitivt mycket trevligare i min yrkesroll än vad jag är privat. Svårt att säga varför, men delvis så ingår det i mitt jobb att vara trevlig. Och hur trevlig och engagerad jag än är som säljare och butikschef skulle det nog bli lite för mycket för min familj att möta den sidan av mig 24/7.  

På jobbet är det lätt att ge det lilla extra, just för att det lilla extra inte förväntas och det kostar mig eg inget alls. Jag kan vara engagerad och personlig utan att för den delen bli privat. Min privata gräns må vara på en annan nivå och plats än en del andras men min privata sfär har mycket höga murar. 

Privat är jag mer osäker och blyg - där är jag mindre säker i min roll och har svårt att veta om jag har en plats och var den är i så fall - och då blir jag ju per automatik mindre trevlig, hahaha!

Samtidigt försöker jag utgå ifrån att de flesta människor har samma behov av tillhörighet och delaktighet och då kah just trevlighet vara ett första steg att få en människa att känna sig sedda. Där kan vi alla börja!

Så låt oss orka vara trevliga, det kan ge mer än vi tror!

Ovälkomna inkräktare

Ja då kan man säkert känna sig ibland och ibland lägger man det epitetet på andra. Men idag var det blodigt allvar. Små svårdödade kryp hade nästlat sig in i några av familjens medlemmars hår...,

Så sjukt otrevligt och så hemskt att se dem kräla omkring på vårt vita köksbord. När vi försökte "taga dem av daga"(ok mörda) valde de ändå att vifta vilt med benen och vägrade typ att dö.

Imponerande livskraftiga små kräk. Men nu är samtliga i familjen sanerade och förhoppningsvis inte i stånda att dela med sig.

Som barn hade hag mig veterligen aldrig löss, men nu härjar de vilt i stadens alla skolor. Why?? Med tanke på hur dyrt medel( 2-300/flaska, räcker ej särskilt långt om håren ör långa....)och bra luskam(377 SEK - definitivt värt det) kan man ju börja fundera på om de små liven planteras ut för att öka försäljningen...,

Konspirationsteorier har alltid varit populära!

Annars tänkte jag påminna om att julhelgen kommer redan nästa vecka. Gick inte tiden lite väl snabbt nu?? Vintern har väl knappt börjat, hur kan det då redan vara jul?

Vi åt visserligen julbord med jobbet i söndags och det brukar vanligtvis ske i samband med att julen är på ingång. Det var väldigt trevligt hur som helst! Alltid kul att träffa den andra Stockholms-butiken och se alla samlade samtidigt. Blir ju inte så ofta. Som vanligt har jag svårt att hålla låg profil - är ju smått pratsam av naturen. 

God natt och God jul om jag inte hinner säga det sen!

Fånga julen

Man ska fånga stämningen när den infinner sig. Sonen önskade ta in granen ikväll - och eftersom jag är ledig idag finns tiden. Så varför inte - granen kom in och vi bestämde gemensamt att vi enbart dkulle välja vitt silver och glas i granen i år. De röda och lila kulorna fick stanna i jullådan. 

Jag gillar att få julstämningen på plats lite tidigare än brukligt. Risken finns annars att julen kommer utan att jag hinner njuta av den.

I år kommer jag fånga julfriden och lugnet och verkligen ta vara på den. Ljus, brasor, lussekatter och julens budskap - kan det bli bättre? 

Lite snö är välkommet - mest bara för att vi ska få lite ljus. Mjukare konturer och frostiga träd är ju ändå väldigt vackert. 

Vi får se om det hinner komma någon på denna sidan nyår. Jag är ju eg en sommarmänniska men måste vi ha vinter i det här landet föredrar jag en vacker sådan!

Till helgen blir det julbord med jobbet! Ska bli väldigt trevligt. Det finns ibland krafter som vi styra oss bort från julbord och ta ngt annat istället - men jag får för få riktiga julbord för att förhandla bort detta! Janson, lax och sill, ostkaka och marmelader.... Åh så trevligt!! 

Det är också väldigt trevligt att ha en kväll med sina kollegor utanför jobbet. Något att se fram emot alltså:)!

Nu skall vi tydligen ha fredagsmys mitt i veckan p g a en fotbollsmatch - håhå jaja!

Spänningen i Retail-branschen

Att jobba i butik är alltid spännande! Varje dag är ett hyfsat oskrivet blad om man bortser från bas-uppgifter som att öppna i tid, hålla butiken snygg, fylla på varor och kataloger och liknande. Vem som helst kan komma in och besöka oss och ev bli kund. Jag har en vän som för några år sedan bloggade på ett om delar av caféyrket och gav små tips och trix på vad man kan tänka på som kund. Att han sen är väldigt rolig gjorde ju det hela ännu skojigare. Det blir inte samma sak här och nu, men ibland skulle man ju vilja belysa lite saker som är förekommande när man jobbar i servicebranschen:)!

Alla besökare kommer in med olika förväntningar och önskemål. Här är några  av de mer utmanande varianterna:

- De omåttfulla - vilka visar en spännvidd alltifrån en önskan att få strosa fritt och förse sig obegränsat av det som bjuds(kaffe, godis och gratis-kort) till att förvänta sig fullt engagemang i deras inredning utan att de köper en endaste ljuslykta.(inte så vanligt förekommande )

- De specifika - de letar efter en produkt med väldigt specifika mått i ett väldigt ovanligt material till ett väldigt lågt pris.(lite för ofta)

- de ospecifika - som inte vet vad de vill ha förrän de ser det. Omöjliga att hjälpa få de inte kan säga något om produkten de vill köpa...(händer för ofta)

- de optimistiska - de som tror att deras hem är större än vad det är samt att våra möbler är mindre än vad de är. Tyvärr har de oftast inga mått med sig på rummet de vill möblera, vilket försvårar. Det blir hemläxa på det:)(Väldigt vanligt förekommande)

- de svårlästa - de dom vill att vi ska visa dem rätt produkt utan att de vill/kan ge någon hint om vad de letar efter. Börjar ofta konversationen med: "Visa mig ett snyggt soffbord(t ex)!". Ofta säger de när man då börjar med ett random soffbord: " Nej!!! Jag sa att jag ville se ett snyggt bord" och det kan fortfarande inte tala om vad det är i seras ögon. Denna besökare är besläktad ned dem som "vet när de de ser det".(händer då och då)

Sen har vi dem som förgyller vår dag oftast utan att veta om det själva:

- de ultimata - de kommer in och pekar ut varor som de beställer och betalar för utan att blinka.(sällan förekommande men ibland minsann)

- de supertrevliga - de kommer in och vill gärna ha hjälp och inom 4 sek har vi bondat och det känns som att vi har varit vänner 4-ever. Spelar mindre roll om de handlar eller ej - det är bara väldigt trevligt! (Händer titt som tätt)

- de hörsamma - de vill ha vår hjälp och uppskattar verkligen och tar till sig de råd vi ger. De gillar även förslagen på merförsäljning och köper även kuddar och annat smått och gott! (Ganska ofta) 

Och så har vi alla de mer vanliga mötena där det flyter på och som är litegrann basen för verksamheten.

Jag älskar verkligen att jobba i butik och möta kunder varje dag, inser att jag har gjort det i mer än 15 år varav snart 14 år just här. 

Välkommen in!

Milstolpar

Året som snart går till ända innehåller flera skeenden som jag nästan ser som milstolpar. Saker som faktiskt har förändrat saker i mig och i vår familj. Bra saker! 

I januari tog maken steget och startade ett eget bolag tillsammans med fyra andra - ett stort steg som jag tidigare varit skeptisk till, men som jag ändå kände ett lugn i. Det har gått väldigt bra och trots alla utmaningar har det blivit en väldigt positiv utveckling för honom. Det ansvar han alltid tagit för  och i tidigare arbetssituationer får mer rätta proportioner när det är i eget regi. 

Under året har jag också känt mig mer hemma i min butikschefs-roll, jag har fått ett bättre självförtroende och jag har landat lite mer i mig själv. Detta beror mycket på TCK-boken och de aha-upplevelser den gav mig. Jag kan tydligare se mina egna konturer och Länna mig bekväm i att vara jag. Lite nice ändå.

Maken fick i somras göra resan till Argentina med sin pappa och sina bröder och det betydde mycket för honom. Den resan hade inte varit densamma utan just det sällskapet. Fantastiskt att det blev av. 

Vissa drömmar är mer viktiga att förverkliga än andra!

Det känns dom att det har varit ett bra  år. Nu har vi glömt golv-kaoset i köket, vi njuter av golvvärmen. Det var verkligen värt att lägga in den. Så skönt, vilken skillnad.

Det känns bra att livet inte alltid bara rullar på, att man då och då tar nya steg eller byter riktning. 

Känns bra. Ha en fin dag därute!

December countdown

Så är 1:a december här, nedräkning i olika former så som choklad, TV och stearinljus. 

När det gäller stearinljus är det en ständig kamp att inte bränna ner för mycket eller gör lite på sifferljuset. Vi misslyckas för det mesta men fortsätter att försöka. 

Annars är målet i år att njuta av den här tiden så mycket som möjligt och inte acceptera att stressen slår rot och förstör  det roliga och mysiga. 

Min julledighet är omförhandlad och är på en bra nivå. Skönt. Det ger hopp om lite julefrid trots allt.

På jobbet har vi lugnare tider - massorna dras till leksaksaffärer och elektronikkedjor. Vi hinner med de kunder vi har - väldigt skönt. Sen drar det igång igen efter jul. Då är man redo att göra om hemma igen! 

Så, 1:a december är välkommet - ännu är inte paniken här. 

Liten gest - stor skillnad

Det bjöds på kaffe vid T-banan idag! Så trevligt! 

Lättade upp en annars seg morgon. Många gånger tackar man bara nej , men ibland är det bättre att ta den energi man kan få i alla former de ges! Embrace! Yolo, ja ni vet. Trevliga var de också, och det gör så stor skillnad. 

Ska skicka vidare den känslan så mycket jag kan idag. 

Gav inte den känslan så mycket till kidsen i morse. Kände mig uppgiven på alla drällande kläder och prylar överallt. Blir lätt provocerad när något av barnen hävdar att de "inte har tid" att plocka upp. "VEM HAR TID ???" känner jag då för att teatraliskt vråla. Men har jag inte PMS låter jag oftast bli, utan muttrar mest surt något bittert - gärna lätt martyrdränkt(charmigt - jag vet). Och sen låter jag sakerna ligga kvar för att se om det är bortplockat när jag kommer hem - så som det intygades...

Well, undrens tid är kanske inte förbi. 

En sann optimist minsann!

Ha en bra dag!

Besvikelse går inte alltid att undvika...

Normalt sett försöker jag undvika att bli besviken. Jag brukar ha hyfsat låga förväntningar och i de flesta fall - ja nästan jämt överträffas mina förväntningar. Hyfsat smidig strategi som tjänar mig väl.

Det jobbiga är då när jag ändå inte har lyckats lägga mina förväntningar på rätt nivå, när jag trots allt hoppats gör mycket... Då måste jag ta tag i det jobbiga att erkänna att jag är besviken. För mig upplevs det i sig som ett nederlag - att jag gjorde en felaktig bedömning. 

Men jag gissar att jag ska bejaka min känsla, inte trycka bort den. Jag ska erkänna den och inte skämmas över att jag vågade hoppas, inte skämmas över att jag inte garderade mig bättre. Se det som ett framsteg att jag tillåter mig att känna. Även om jag inte gillar det. 

Jag får inte ta ledigt så mycket som jag önskade runt jul och nyår, och det suger. Verkligen. Men det är som det är. 

Men jag är besviken. På flera plan.

Jag tror jag tröstar mig med lite romrussin-glass. Det kan jag behöva.

God afton.

Advent med en dos frustration

Advent - jag 0-1!! Fantastiskt skönt att ha avklarat lite advent-stök så här ett par dagar före helgen. 

Japp, jag lever. Men det har inte märkts på bloggen. Efter sommarens hårda jobb har jag behövt hösten för att landa igen. 

På ledig tid har jag främst plöjt serier, det har varit min avkoppling. Sista veckorna har jag börjat känns att jag börjar få tillbaka en del energi. 

Jag hoppas att mitt inre har grott under denna tid och att jag är en mer hel människa nu än i våras. Upptäcktsresan i mig själv som jag påbörjade då har verkligen varit fylld av aha-upplevelser och jag upplever att jag börjar på lite mer struktur på mig själv. Tydligare konturer och lite mer tyngd i mitt självförtroende. 

Man skulle kunna tro att jag har varit på flykt sen jag skrev sist - men jag tror snarare att mitt inre jag har bearbetat och processat, och nu är jag redo att gå vidare några steg till. Hoppas jag....

Vi får se vad mitt bloggande leder i denna vända. Det brukar bli lite vad det blir. I den mån det är möjligt brukar det spegla det som är aktuellt i mitt liv.

Idag är jag sjukt frustrerad över det sorgliga i vad rädsla ofta gör mer människor. Läste och delade(på Facebook) en killes frustrerande möten med rasism - främst sprungen ur rädsla. En kille som själv såg sig förskonad tidigare men som nu blir utsatt på ett helt nytt sätt. Tanter som med flit upprepade gånger kör på honom med kundvagnen, män som kommenterar eller skriker på honom på gatan och tunnelbanan. 

Och detta p g a rädsla för terror, IS och allt vad det kan vara. Bara för att han kommer från Mellanöstern. 

Vi som har haft turen att födas till svenskar har varit löjligt skyddade från eg allt. Vi har sällan behövt frukta för våra liv, vi svälter inte, vi har i modern tid inte behövt lämna vårt land för att antingen fly från förtryck eller för att försöka skapa en dräglig tillvaro för våra barn. 

Om vi bara kunde inse att vi har haft tur - vi har inte gjort oss förtjänta av det. Istället tar vi det oftast för givet och vill inte ens dela med oss till de som inte haft samma lyckosamma lott.

Jag skäms för det och önskar att vi alla aktivt skulle välja att stå upp för dem som utsätts runtomkring oss. Att vi ställer oss emellan vår medmänniska och tanter som krockar m kundvagnar. Att vi säger ifrån när någon blir verbalt attackerad el förnedrad. Att vi ser människor - precis sådana so vi själva. 

Det finns idioter i alla grupper, samhällen och länder. Men det finns väldigt många fler bara vanliga människor som du och jag. De allra flesta flyr för att komma bort från terror, för att skydda sina barn, för att få leva sitt liv.

Jag skäms för den inskränkthet och brist på perspektiv många svenskar uppvisar. 

Ändå vet jag att det finns massor av svenskar som brinner för motsatsen! 

Jag vill inte se fler manifestationer och fackeltåg egentligen. Jag vill att vi visar vanligt hyfs och medmänsklighet i vår vardag - mot alla människor! Hela tiden! Le oftare, hjälp till om du kan, var generös och trevlig i ditt bemötande varje dag mot dem du möter. Det räcker väldigt långt. 

Ja det var dagens frustration.

Nu tänder jag lite mer ljus och äter en lussebulle!

När livet stannar upp

De senaste två dagarna har jag känt mig lite låg - med rätta tycker jag - eftersom den ovälkomna cancern har återvänt i en kär väns liv. Önskade i morse att det bara varit en dröm - hur mycket känns det inte då för henne? Mina vardagsbekymmer förvandlas omedelbart till petitesser och mina glädjeämnen får en vemodig ton. Det är en sån fin och av så många älskad tjej som drabbats och jag kan bara be, hoppas och tro att hon ska kunna övervinna detta ännu en gång.

Livet stannar upp och än en gång måste jag låta tacksamheten ta över. Jag är inte garanterad något - men har fått så mycket. Än så länge är jag och min familj friska - om hur det är imorgon eller nästa år vet jag inget. 

Allt vi kan göra är att se de människor vi möter varje dag och försöka göra skillnad. 

Skänk en bön eller tanke för min vän och hennes familj. Tillsammans är vi mindre ensamma i alla skeden i livet.

Kram

Acceptans och rädsla

Jobbet tar ut det mesta av min energi just nu. Vilket för tiden på året varken är förvånande eller upprörande. Det är mycket som ska falla på plats och det är lätt att något strular eller faller emellan. 

I det läget får mycket pausa i min hjärna. Att söka fler vinklar i min personliga resa får ske spontant eller med tryck utifrån om det ska ske, jag forcerar inget medvetet. 

Det är som det är och det blir som det blir - finns det de dom säger. Och det är en acceptans av omständigheter som jag ofta kan skriva under på. Att anpassa sig och hitta förnöjsamhet i rådande situation är en gåva som min personlighet/mitt temperament och min uppväxt-situation har gett mig - och det är inget jag ser negativt på. Det jag behöver jobba på är att avgöra när samma acceptans går för långt - när det är dags att stå upp för sig själv eller någon annan och säga ifrån. Att flytta min gräns - inte i alla lägen, men en del. Jag har definitivt förändrats här - till det bättre. Ofta har det handlat om handlar om att hantera skuldkänslan över att ha valt något som gagnar mig eller de mina. Att säga nej till något eller någon och att inte ställa upp. 

Det bästa med att säga nej ibland är att det blir så mycket roligare att säga ja!

Min största utmaning de närmsta åren är nog att klara att hjälpa mina barn att växa upp och må bra med sig själva och med andra. Då underlättar det om jag är medveten om mina egna sår och fallgropar. Att jag inte helt är ett offer för mig själv. Vilket stöd är jag då?

Det är inte lätt att växa upp, idag tror jag det på många sätt både lättare och svårare. Det finns många väldigt bra förebilder och väldigt många destruktiva - och förmågan att välja vad som är bra för sig själv är inte enkelt. Vad som är verkligt och eftersträvansvärt är klurigt för oss alla  att avgöra - och då inte minst för de yngre.

Om det är något som gör mig illa till mods och orolig i hjärtat så är det rädslan över att mina barn inte ska klara den resan. Att jag inte ska räcka till som förälder. Att inte ha kontroll.

Titta där - där blottades en sann känsla. 

Därför måste den delas. Jag vet att jag inte är ensam.

Nu kallar jobbet! Ha en bra dag!

 

Paus i paniken!

När det är hårda veckor på jobbet är det ödsligt på bloggen. Är aningens(verkligen aningens) mindre stressad nu när jag har blivit klar med budgeten. Den hade en konkret deadline(imorgon) och i och med att jag skjutit upp att börja med den tills idag var jag lite nervös att tiden inte skulle räcka till. Dock börjar jag känna att jag har gjort den några gånger nu, och det underlättar verkligen.

Puh, så nu är det bara resten kvar. Men får jag styr på mycket och lyckas planera bra den här veckan har vi igen det rejält resten av sommaren.

Imorrn har jag veckans lediga dag, och då är det skolavslutningar på agendan. Fördelen med mitt jobb är att det ofta går att styra om schemat om det dyker upp sådana saker:)! Fördelen med att ha verksamhet 7 dagar i veckan.

Ridskolan avslutades för terminen idag, fotbollen kör på någon vecka till, sen är det lugnt på aktivitetsfronten för barnen, och så även för föräldrars taxi-verksamhet. 

Om bara sommaren ville komma lite mer ordentligt, lite mer stabilt. Värmen är inte i närheten av vad man önskar och prognoserna allt annat än förtroendeingivande. Ska det bli en skitsommar??? Det är den frågan som tornar upp sig när man ska somna på kvällen efter en löjligt kylig dag i juni. Jag använde skinnjackan senast idag, även om det blev riktigt skönt på em!

Det jobbigaste är nog att man aldrig kan lita på svensk sommar. Det handlar mer om tur och otur. Stressande.

Imorrn ska det tydligen bli fint! Bäst ändå att gardera sig med paraply och koftor. Då är det större chans att prognosen håller!

Idag

Just när övar jag på att hantera den stress som verkar ha som mission att förlama mig. Det är som jag nämnt väldigt mycket som ska falla på plats de närmsta veckorna, för att resten av sommaren ska bli hanterlig. Var nära att åka in tidigare till jobbet igår, men valde att börja dagen med 6 km löpning istället.  Tror att det är bra även om jag kände mig seg länge efter. Kan bero på bristande näringsintag då jag har en tendens att tappa aptiten vid alla former av stress. 

Jag har svårast med kombinationen av massor på jobbet och massor hemma. Känslan att varken räcka till för familjen eller på jobbet är en av de saker jag har svårt att hantera eftersom jag är dålig på att blockera känslan av att jag sviker andra människor. Ser det dom denna sommars utmaning att möta detta utan att ge efter - otillräcklighet och bristande tro på min egen förmåga är nämligen just de känslor som jag brukar låta flöda fritt inom mig. Och det är just de känslorna som skälper mer än hjälper i de flesta situationer. Och det är just de känslorna som skall få minimal plats i mitt liv. De har sin plats vid en del tillfällen, men hos mig har de ofta tagit oproportionerligt stort utrymme. Sällan särskilt charmigt, hahaha!

Så idag fortsätter kampen in the real world! 

Ha en bra dag!

Lugn före storm

Det är svårt att samla några som helst vettiga tankar under dessa veckor när massor av saker ska hända. 

Nästa vecka är det något inbokat varje kväll, och hela veckan känns som ett pussel där man hoppas att bitarna till slut skall passa. Jag hoppas på att min hjärna  håller sig på plats och att jag ska kunna kanalisera ev stress till ett positivt flow så att jag kan vara effektiv. Jag har en butiksplanering att få struktur på innan torsdag, sedan skulle jag behöva fundera lite på budget. Att ha en hjärna i spinn då är inte till hjälp. 

Men idag försöker jag vila huvudet, tänka på annat - kidsen spelar match så det är en bra distraktion. Dock går matcherna lite omlott så jag missade sonens. 

Man kan tycka att det tar mycket tid att ha fotbollsspelande barn, men det finns något underbart med att få vara med i ett lag, träna och utvecklas tillsammans. Och inte minst vara med i ett sammanhang och en gemenskap i samhället. Det är något jag aldrig kunde delta i som barn och då har jag svårt att neka mina barn det. 

Det är en sann glädje att se dem inkluderade. Utanförskap gör ont i mig och oönskad ensamhet svider. Speciellt om eller när det drabbar mina barn.

Nu tänker jag ta mig en lugn kväll innan veckan attackerar!

Mormors-minnen

En av de saker som jag sörjer lite(i den mån jag känner efter) när det gäller min splittrade uppväxt är att vi fick så lite tid med våra mor- och farföräldrar. Av de 5 år jag som barn tillbringade i Sverige var 3 av dem så tidigt att jag inte har så många minnen. När jag väl flyttade hem för gott i 15-årsåldern var jag ju i princip redan på väg ut i livet. 

Detta var inte något jag tänkte på som barn, utan det är mer nu, att jag känner mig lite bortkopplad från min historia. Oftast känner jag inte ens det, men jag kan ibland drabbas av en saknad efter dem som har lämnat oss. Och tyvärr främst den jag hann komma närmast. 

Min mormor Siv var nog den som jag ändå hann få mest tid med som barn. Det berodde nog också på att hon hade en förmåga att vara närvarande och engagerad. Hon hade heller inte så många barnbarn så de åren vi var i Sverige fick vi nog allt hennes barnbarns-fokus. Deras lilla hus utanför Esklistuna var något av en konstant i mitt liv, något som alltid funnits. Det var härligt att komma dit efter 3 år och känna igen doften, alla små prydnadssaker, plocka smultron längs järnvägen, blåsa såpbubblor och dricka te ur glas-tekopparna i finrummet. Ofta var hängmattan på plats och vi kämpade om att komma dit först.

Jag älskade att titta i alla de gamla fotoalbumen som sträckte sig ända från deras ungdom. Bilder på dem som nyförlovade på tältsemester, mormor i långt mörkt hår. Bilder på mamma och hennes syster fyller flera album, och hela deras uppväxt är för tiden väldokumenterad. Gissar att fotona gav mig sammanhang och förankring.

Mormor och morfars hus var fullt att spännande skrymslen och smarta lösningar. Morfar var lite av en uppfinnar-Jocke och höll alltid på med ngt projekt. Han byggde ett mini-film-rum i källaren där projektorn alltid stod uppe så vi kunde se alla filmer han filmat på familjen genom åren. Mormor hade sin syhörna med massor av roliga tyger och skinnbitar. Förutom dockkläder sydde hon genom åren ca 300 nallar som hon gav bort.

När jag var i 6-årsåldern kom mormor, morfar och moster med make och hälsade på oss i Thailand. Då var det inte alls särskilt vanligt med svenska turister där så det var ganska modigt ändå! Jag minns inte hur länge de stannade - men det var härligt att de kom, även om jag var väldigt blyg för dem. De hade med sig presenter - morfar hade med sig egendesignade(gissar jag) docksängar som var i typ 5 delar som gick att bara kila i varandra till mig och min syster och mormor hade sytt en hel garderob till våra dockor. De var väldigt måna om oss och ville skämma bort oss lite då de kunde. Det var vi nog inte så vana vid. 

Mormor var ganska rakt på sak och var inte riktigt som andra vuxna jag kände. Det uppskattade jag som tonåring. Hennes egen uppväxt var allt annat än lätt och i många lägen verkar det som att hon ganska tidigt fick ta mer ansvar och även styra själv över sitt liv. Jag tror att det var därför jag inte upplevde henne så svartvit, hon visste var hon stod och vad andra tyckte var inte så noga. Jag tyckte även att hon var ovanligt befriad från att sätta upp fasader och masker. Jag vet eg inte om det stämmer helt, men jag upplevde henne så. 

Hon är nu borta sen några år tillbaka efter ett långt och fullt liv. 

Jag saknar henne.

Funderingar kring vår, sommar och melodifestivaler

Nu är det maj - det är en av årets galnaste månader.... Det verkar som om allt skall hända just i maj och början av juni.

Lite som december, även då gäller det att hitta ett sätt att hålla huvudet över vattenytan. 

När alla avslutningar är avklarade infinner sig lugnet och även om jobbet är kvar är fritiden mer fri. Vi har även en 40-åring som snart skall firas och en svåger som skall gifta sig - allt före midsommar!

Denna sommar är min plan att slappa så ofta det går och ta det lite som det kommer. Jag ska njuta av lediga stunder, av härliga böcker och underhållande TV-serier. För när jag jobbar kommer det att vara hektiskt! Och några veckor är maken på utflykt till barndomsland med far och bröder så sommaren blir aningens splittrad - men jag känner någonstans att det blir en bra sommar!

Jag kommer att fortsätta min inre resa och se om jag kan hitta lite mer av mig själv. Jag känner mig väldigt glad över det jag hittills funnit, att jag ser lite klarare nu än tidigare. 

Kom att tänka på min mormor när jag var ute och sprang idag, blir nog någonliten tribute till henne här framöver! Hon är inte kvar ibland oss men så värd att minnas! 

Det är mycket som kommer upp när man springer. Är väl lite stress som rensas bort och då kan viktigare saker komma fram!

Ikväll tittar vi på delfinalen i Eurovision, för att se om Sverige går vidare. Kidsen borde sova, men är det viktigt så är det....

Jag minns att vi fick diverse inspelade Melodifestivaler utskickade till internatet i Thailand! Då var det fest. Har dock tappat kärleken till fenomenet - men det är ändå något vi som familj ändå kan se och störa oss på tillsammans, så något värde har det. Även om jag blir hjärtligt trött på hur utdraget det hela har blivit!

Men om finalen ska bli dräglig på lördag är det bäst att "Mr Semmelröv" går vidare!

Godnatt

När man inte längre står ut med eländet!!

Idag infann sig energin att ta tag i kylskåpssnusket! Det drabbar säkerligen inte er andra men här var det dags att rensa och torka ur. 

De som känner oss vet att vi av fri vilja inte har ett överdimensionerat kylskåp - men vi lyckas ändå få plats med gaaaanska mycket.

Här är en del av det som gömde sig....

Och vad säger man - delar av detta visar lite vad vi tror att vi äter!

T ex lever någon i familjen i tron om att vi äter mängder av följande:

Vitlöksklyftor i olja - tre burkar, soltorkade tomater 2 burkar - jalapeños  och oliver - vi köper men äter uppenbarligen inte upp det.

För något halvår sedan tänkte vi äta gräddfil - det gjorde vi inte....

Sill köper bi för mycket av typ 2 ggr om året. Hittade 3 burkar... Kände inte för att äta dem till midsommar. 

Well, jag slängde en hel del och svabbade bort några ännu oupptäckta livsformer...

Får se hur länge det varar. Det var grymt skönt att finna den energin - har stört mig på kylskåpets kondition ett tag, men varken funnit tid el ork. 

Orkade även klippa gräset, det var också dags. Grannarna set nog lite snett på oss. Vår halva av häcken är något mer spretig - får se hur länge den får vars det. Vi sätter en ära i att inte vara perfekta - åh nej det är ingen efterhandskonstruktion, Hehehe.

Perfekta människor skrämmer mig lite. Om man aldrig får se en skavank blir man ju sjukt stressad. Måste vara jobbigt att se sig själv osminkad eller bli påmind om sina kroppsfunktioner. Får en perfekt stylad människa diarré? Hur hanterar de det?

Ikväll hade vi lite sköna gäster i vårt lite operfekta hem. Väldigt trevligt, det kändes bra även om vi har uppsågat golv och lite öppna skåp. Båda närvarande hushåll har hål i sina tak. Vi kände att vi var bland vänner:). 

Nice!!

Ensamhet och självklarheter

Min process har tappat fart. Kanske beror det på att den har gått in i en annan fas eller så har min hjärna pausat. 

Det har varit mycket på agendan och hag har inte hunnit reflektera så mycket. 

Å andra sidan tycker jag ändå att jag har mått väldigt bra de senaste veckorna även om jag har varit trött. Kanske har jag fått bort några av de stenar jag gått och släpat på. 

De tankar och känslor som ändå dröjer sig kvar är de som handlar om närhet kontra ensamhet. 

Ensamhet och kanske ibland ännu mer känslan av ensamhet är något jag tror de flesta brottas med i olika skeden i livet. 

Jag har nog främst känt mig ensam som barn och tonåring. Ensamhet för mig har varit att känna mig isolerad, osynlig och icke självklar. 

Med isolerad menar jag nog att jag har känt mig bortkopplad från inre närhet till andra människor - även min familj. Jag hade isolerat mig själv känslomässigt på grund av alla uppbrott och avsked, och jag jobbade väl hårt på att klara mig själv - känslomässigt. Jag var heller inte förmögen att räcka ut en hand och ta hand om mina syskon som fanns på internatskolan med mig. Den isoleringen är inte lika stark idag även om känslan ibland såklart kan komma tillbaka.

Att känna mig osynlig kommer nog av att jag har undvikit att bli sedd - jag har duckat när vuxna har försökt, och folk försöker inte hur länge som helst. Jag både vill och inte vill synas. Jag har nog föredragit att styra vad som ska ses med resultat att jag oftast känner mig osynlig eftersom det som syns främst är det skal jag väljer att visa upp. 

När jag blev äldre har jag parerat det med att synas och höras mer än nödvändigt, och att jag kände mig blyg som barn är inget folk numera tror på. Att förekomma hellre än att förekommas. Då syns jag utan att eg behöva blotta mig - och den strategin håller mig flytande i många situationer än idag. 

Men mina närmaste vänner vet ju att det finns annat under ytan men att det inte är helt lättåtkomligt. Och ibland sitter man hela nätter och pratar! Det är sånt som minskar både isolering och osynlighet. 

Att inte känna sig självklar är troligen något alla känner nu och då. Att bli bortglömd kan hända alla - och är sällan medvetet. Det är en sann lycka att vara en del av en gemenskap där folk räknar dig som en självklar del. Att man får vara med och man tappar inte platsen om man ibland inte kan haka på. Under många år hängde man i med näbbar och klor - allt för att inte missa ngt. 

När vi flyttade fram och tillbaka mellan Sverige och Thailand hela tiden under min uppväxt blev jag någon som lätt glömdes bort och var allt annat än självklar. Om man inte existerar i folks liv under några år får man ju lite börja om hela tiden. Man satsar ju inte och investerar i någon som snart ska åka igen. Folk har sina vänner och sina kretsar, och i bästa fall blir du ett trevligt tillfälligt inslag men absolut inte självklar.

Man vill inte vara "Ove"(Från Solsidan, om ngn missat det), man vill inte tära och som bäst vara tolererad(främst p g a konflikträdsla - hahaha). Men hur blir man viktig i människors liv?? 

Hur blir man självklar?

Andra kanske ser mig som mer självklar än jag ofta känner mig. Balansen kommer nog med åren:)! 

Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på den frågan lika mycket som jag. De har ju alltid funnits i den "värld" som vi befinner oss i. Jag hoppas att det ger dem lite mer grundtrygghet i vilka de är och vart de kommer ifrån!

Kameleont-egenskaper

Att läsa Barack Obamas memoarer är fascinerande. Mycket eftersom den skrevs innan han var i närheten av att bli president, vilket gör att den troligen är mer äkta och mer ocensurerad än vad den skulle ha varit om den hade skrivits nu.

Jag blev sugen på att läsa den eftersom han flera gånger tas som exempel i boken "Third Culture Kids" och jag på något sätt då bättre fick ihop bilden jag har av honom.

Att vara en TCK kan resultera i att du blir en kameleont. Eller att du utvecklar de sidorna som en ren överlevnadsstrategi. För att passa in och vara delaktig behöver du anpassa dig till omgivningen. Flyttar du ofta och även byter världar kan spelreglerna vara vitt skilda, och att hitta och undvika de värsta fallgroparna blir en ren försvarsmekanism. Det lär dig dock att det finns olika sätt att vara och leva och det är inte självklart att alla normer och outtalade regler och förväntade beteenden är vedertagna i alla kretsar och kulturer. Det lär dig också att det sällan är illvilja eller ett avfärdande mot dig som får folk att bete sig annorlunda jämfört med dina förväntningar. Tvärtom kan detta göra att du med tiden kan utveckla en större lyhördhet inför olika missförstånd som kan uppstå i sammanhang där kulturer kan krocka. 

Detta ka göra att folk uppfattar dig som falsk eller som någon med dold agenda eftersom det är svårt att boxa in dig. Att se världen och sammanhang från många olika vinklar gör att du snarare kan ha svårt att se allt i svart eller vitt. Det kan vara svårt att ens skaffa sig en tydlig agenda. Allt beror på på...:)

Sen kan du förstås i perioder bli trött på att alltid behöva passa in att du istället medvetet väljer att inte anpassa dig. Även det är naturligtvis störande för omgivningen och kontraproduktivt om du i djupet ändå söker gemenskap och tillhörighet.

Min största insikt och djupaste källa till lugn är ändå att vi människor i grunden är lika, vi bryr oss om ungefär damma saker och de flesta har nog med sitt eget för att ha en uttalad agenda emot mig. Väldigt lite handlar om mig (förutom i min egen värld förstås), och om jag gör något konstigt som du reagerar på så handlar det troligen inte om dig:)!

Memory lane

Insåg att jag började blogga redan 2006. Vi hade bott i huset i ca 6 månader och barnen var ganska små. Var tvungen att läsa lite - och det är ju jättekul att läsa eftersom jag har glömt många av de saker jag skriver om. Händelser med barnen och hur jag tänkte. Lite nice att det finns sparat. Vissa år var jag mer aktiv och andra år blev det färre poster. 

Det blir ju någon slags dagbok i offentlig form. 

De mest framträdande känslor som kommer till mig när jag läste är glädje! Det så mycket man missar när livet rullar på, här finns mycket ändå bevarat. 

Något som gör mig glad är att det ger mig lite sammanhängande historia i det här huset med min familj. Det är så lätt att glömma olika vardagliga saker, och att ha skrivit lite om det ger lite kött på mitt livsben. 

Det är så fantastiskt att kunna ge våra barn en barndom där de kan känna sig lite rotade. Ett barndomshem och ett sammanhang där de ändå är lite mer självklara. 

Det slår mig att fördelen med att bo i ett område där många är inflyttade är att vi alla har börjat om, vi delar minnen och sammanhang sedan snart 10 år:). Så sjukt härligt. Vi bär alla med oss vår bakgrund och kappsäckarna är olika tunga - men det är vi själva som formar framtiden. Ensamma eller tillsammans. 

Vill man kan man såklart leva parallella liv där beröringspunkterna inte är fler än att man hälsar.

Men det är också möjligt att dela livet med varandra och se varandra genom livets olika skeden. 

Jag är så tacksam för alla jag känner och känner igen här i Farsta och i resten av Stockholm. Det gör att jag kan kalla det hemma! 

Vilse i känslolandet

Om man blockerar en del av sina känslor - hur blir det då när man gläntar på dörren? Orkar man det?

Under helgen har vi varit bortresta och jag har inte hunnit skriva, men lite tankar har ändå passerat. Och jag har vid ett par tillfällen gläntat högst tillfällighet på några smärtsamheter och första känslan är att jag inte orkar känna detta eller vara i känslan någon längre stund. 

Ibland känns det så mörkt om man känner efter om så bara lite. Livet och världen är i mångt och mycket så orättvis, och jag är i allra högsta grad på de tursammas sida. Och maktlösheten jag kan känna om jag känner efter är överväldigande och skulden är betungande, men inte lika tung som skammen över att skulden är för lätt att skaka av sig. Så den enda rimliga vägen att gå är tacksamhetens väg. Men även det kan kännas som en flykt delvis. 

Även i detta lyckans land omges jag människor som har det långt tuffare än jag och även det gör ont. Hur kan man lätta bördor i hela världen när jag inte ens kan fixa det närmaste? Måste man inte stänga av ibland? Det känns som att man går under annars.

Men vem blir hjälpt av att jag överväldigas av smärta - hur ädel än känslan är? Vad hjälper det någon att jag bryter ihop för deras skull? Måste vi inte många gånger faktiskt vara starka för andras skull? Frågan är om jag låter någon se mig och låter någon hjälpa mig? Jag har lärt mig be om hjälp när det gäller ytligare ting och praktikaliteter, men när lät jag senast någon vara mitt stöd när jag inte orkade hålla mig uppe? 

Jag tycker inte att det är helt lätt att reda ut begreppen. Jag vill känna och bejaka mina känslor - men jag vill inte att mitt liv och mina beslut skall styras av dem. 

Jag vill känna med människor - men om jag ska kunna bidra är det bra om jag kan hålla känslorna i schack.

Jag har heller ingen lust att bryta ihop i tid och otid för att jag ger efter - jag vill helst styra när det ska ske. Då jag har tid och att det timar..., jag hör ju själv hur dumt det låter... 

Så vad är det jag vill uppnå med min inre resa?

Kanske främst att förstå. Förstå mig själv och förstå på vilket sätt min bakgrund påverkar hur jag hanterar livet idag. Kanske kan jag då börja gå en annan väg. Kanske kan jag bryta en del av de mönster jag så lätt fastnar i. 

Att jag ska våga känna smärtan när den kommer men också våga be om stöd när jag behöver det. 

Jag tror någonstans att jag kommer att ha närmare till glädjen om jag möter smärtan. 

Godnatt!

After-run

En löprunda sätter alltid igång en del tankar. Därför känns det lite livsnödvändigt att springa just nu. Win, win helt enkelt.

Min första tanke i morse var att kroppen kändes seg och att orken inte var där, jag kom på ett antal orsaker till att kanske inte springa just idag. När jag då trots det satte på mig löparkläderna kom jag att tänka på att det ibland är en fördel att inte lyssna för mycket på känslor. Kroppen ljuger ibland och det gick utmärkt att springa idag.

Min svårighet är väl att sortera vilka känslor som är värda att lyssna på och vilka jag ska ignorera. 

Jag tror att den största känslan jag försöker hålla stången är besvikelse och förödmjukelse.

När det gäller besvikelser har jag troligen sedan länge valt(ganska omedvetet) att ha låga förväntningar. Om man inte förväntar dig något blir man sällan besviken men om man däremot har höga  förväntningar är tidken större att livet kanske inte svarar helt mot dem och drt kanske är lättare att bli besviken och bitter. Problemet är att låga förväntningar kanske heller inte hjälper mig att nå min fulla potential. Jag siktar sällan högre än jag vet att jag når. Oftast har jag siktat lägre. Jag har alltid gillat att vara underdog - att kunna prestera mer än vad förväntningarna på mig är.

Det var mitt dilemma när jag hade valet  att ta klivet och bli butikschef. Hur skulle jag klara de högre kraven? Det var ju eg skönare att vara en riktigt kompetent och duktig anställd istället för att riskera att bli en i bästa fall ordinär butikschef. 

Jag är idag glad att jag ändå tog steget och vågade utmana mig själv att kliva ur min trygghetszon. Jag har framför allt tillåtit mig själv att växa - främst i mina ögon. Andra kan eg tycka vad de vill, jag måste tro det själv, annars funkar det inte.

Ang förödmjukelse gissar jag att det är något flesta försöker undvika. Även här är det ju främst inför mig själv. Jag har under många år skämts för mig själv, hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag är. Ja eg allt. Inte hela tiden och alltid, men det ligger där i botten som ett lömskt träsk som är redo att sluka mig. Orsaken till detta tror jag är en olycklig kombination av min grundläggande osäkerhet och brist på förebilder att spegla mig mot, och som kunde hjälpa mig att hitta mig själv. Det fanns av naturliga skäl inga beständiga sådana, och mina skyddsmurar byggde jag upp ganska tidigt. Det finns absolut dem som genom åren både har sett och ruckat lite på mitt pansar men i mångt och mycket har jag gömt mig bakom mina murar. 

Vad jag gömmer vet jag inte, och vem jag är innerst inne vet jag knappt själv. Sophia Morton, här citerad i boken "Third Culture Kids"; beskriver förvirringen ganska bra:

En del kan nog ibland tycka att jag vänder kappan efter vinden, och det gör jag ju på sätt och vis, vänder vinden anpassar jag mig, skiner solen solar jag, börjat det regna skaffar jag ett paraply. Det är inte så att mina grundvärderingar ändras - men ändras en situation ändrar jag mig för att hantera den. Jag har oftast ingen egen agenda, jag följer med så brukar det lösa sig.

Detta skall inte förväxlas med att ha åsikter, för det har jag. Ganska många, och ganska starka. Men det är en annan historia!

Lunch-paus

Reflektionerna tryter när det blir för mycket jobb och annat på agendan. När allt samlar ihop sig och det är svårt att hinna och orka.

Tror dock att mycket lägger sig på plats om man låter tanken vila, så vem vet vilka slutsater som kommer kunna konstateras framöver:).

Ett par gånger har jag hunnit bli trött på mig själv och känt: "Orka älta - kan det inte bara få vara som det är?"

Och i grunden är jag för att gå vidare och inte hänga kvar o gamla sorger. Och målet med min resa är eg inte att jaga gamla sår och inre skador och frossa i dem, uran främst lära känna mig själv och våga vara lite mer mig själv än vad jag kan idag. 

Jag vill inte sitta fast i gamla mönster där jag väljer bort att känna till förmån för att bita ihop och förneka bara för att jag tror att jag skyddar mig själv. 

Jag vill kunna stanna upp och verkligen leva i nuet, vara glad eller ledsen eller vad jag nu än är. 

Ok, gissar att lunchen är slut.

Tillsammans är man mindre ensam

Orsaken till att jag väljer att dela mina reflektioner på det här sättet är just det; "tillsammans är man mindre ensam". Vi är alla människor och delar det faktum att vi formas och blir de vi blir dels genom vilket temperament vi föds med och dels vad vi går igenom. 

Jag växer genom andras erfarenheter och om någon får något av min resa så är det bara bra!

Sedan jag började välja min väg mer själv har jag alltid valt att gå där möjlighet till gemenskap finns. Att kasta mig ut utan någon förankring har sällan varit ett alternativ. Jag valde hellre det lokala gymnasiet än ännu en gång flytta. Att känna någon form av tillhörighet har trumfat eventuell personlig utveckling. Jag valde det lokala gymnasiet hellre än en variant med estetisk inriktning i en annan stad. Jag siktade in mig på ett område i Stockholm där folk jag känner bor, och där den sociala statusen är på samma nivå typ som jag själv - dvs oviktig och förhållandevis kravlös.

Jag vill vara en del av samhället och vara någon i min omgivning. Att känna att jag finns. När man flyttar fram och tillbaka hela tiden hinner man ju glömmas bort lite, och är jag borta i några år går ju livet ändå vidare för alla runtomkring och ännu tydligare är det bland barn. För dem är ju ett år en mindre evighet. Inte konstigt att jämnåriga bekanta och släktingar i Arboga inte inte kände igen mig när vi dök upp igen efter 3 år.

Ur det perspektivet är det inte så märkligt att jag är inne på mitt 14:de år på samma jobb. Äntligen har man funnits ett tag på samma ställe! Jag känner att jag faktiskt finns!

Jag har numera vänner kom jag känt och träffat på regelbunden basis i mer än 10 år i streck, bara en sån sak. 

Byter inte bort det för allt smör i Småland!

Känslor var det ja....

Att bli överfallen av känslor både positiva och negativa är något jag försöker gardera mig emot. Föredrar att kunna förutse och parera så att jag kan behålla kontrollen. Troligen inte det mest hälsosamma eller sunda, men det är min grundläggande strategi.

 Jag gillar alltså sällan överraskningar, eller rättare sagt jag gillar inte att inte veta vad överraskningen är. Att inte veta skapar en del stress, och stress utlöser känslor. Me not like.

Jag minns särskilt några tillfällen under min uppväxt då oförutsedda händelser fick mig ur balans,

- ngn gång i mellanstadieåldern kom pappa på ett oannonserat besök på internat-skolan. Jag tror att han hade varit i BKK på ngt ärende och stannade då till i HuaHin (där skolan lång) på hemvägen. Detta var naturligtvis en glad överraskning, men jag minns att jag var så oförberedd att jag hade svårt att hålla tårarna borta. Att pappa kom var roligt, men att inte ha kontroll över känslorna var jobbigt.

- en annan gång var när jag gick i 6:an (fortfarande på internatet) och där killarna på en fest skulle välja vem de ville sitta bredvid. Ett mardrömsscenario för mig som hade både dåligt självförtroende och kontrollbehov.... 

Att då bli vald först av den trevligaste  och coolaste killen var rent chockartat. Inte heller helt lätt att hantera med värdighet. Vilket skälet än var till valet - så kommer jag alltid minnas känslan. Sen kan jag tycka att det var konstigt att festen var upplagd så. Inget vi var vana vid och risken för många besvikelser var ju uppenbar. 

- att vid hemkomst hantera alla släktingar och vänner till familjen var också en utmaning. De vet såklart vem man är(förutom att jag och min syster ständigt förväxlades), men själv har man fullt sjå att hålla reda på vilka alla är och vilken approach som är lämplig. Ska man kramas eller inte? Ingen bekväm situation. Vid många tillfällen ville man bara gå och gömma sig. Upprepades ju ständigt vart man än dök upp de första månaderna.

När jag ser tillbaka kan jag se det förvirrade osäkra kaos som virvlade inom mig. Tog många år innan jag började få ihop bitarna. Och sen är det bara att fortsätta pusslandet.

Godnatt

Vardagsval och livsval

Lång dag på jobbet idag, lite tankar ligger och gror.

Jag har märkt att både jag och maken har svårt att bestämma en agenda eller en plan för dels hur vi vill lägga upp själva livet men också när det gäller huset - att ta tag i renoveringar och sätta upp tavlor. Dock är känslan främst knuten till vad vi ska göra eller hur en helg skall tillbringas.

Är det gör att vi eg inte är vana att få styra helt själva? Vi är ofta ombytliga och kan haka på olika saker som dyker upp trots att vi kanske skulle behövs fokusera på lite saker hemma. Om någon hör av sig är det sällan vi säger nej(bara om vi redan är bokade såklart), och har vi många olika saker vänder vi gärna ut och in på oss för att få med allt. 

Som om vi är rädda att missa ngt. 

Men man vet ju aldrig hur länge man är kvar..... Tycks vi tänka. 

Varför hittar vi så sällan tid till att fundera på vad vi vill? 

Jag har märkt att jag inte är van att fundera på vad jag vill. Jag har ofta känt mig som en del av ett kollektiv. Att jag inte vill bestämma, att jag vill det alla andra vill. Har nog att göra med internatskolan och att valen har varit begränsade. 

Min svägerska frågade mig för några år sedan vad jag drömmer om om jag fick drömma fritt; och jag hade svårt att komma med ett svar. Och när jag väl kom på något handlade det om helt rimliga förväntningar - och jag insåg att jag anpassar mina drömmar efter vad jag tror är möjligt. Fördelen med det är förstås att risken att bli besviken är mindre. Har funkat fint för mig - men jag har märkt att folk i min omgivning kan finna det frustrerande.

Men hur kan det bli annat när min uppväxt inte erbjöd några egentliga alternativa valmöjligheter och min personlighet gör att jag valde att anpassa mig och gilla läget?? Då är det kanske inte så konstigt att jag verkar vänta på att någon annan ska sätta inriktningen, säga åt mig vad jag ska göra och att jag vill ha med alla andra? Att välja en helt egen väg skrämmer mig lite. Kollektivet ger ändå trygghet. Farsta vore ointressant om inte människorna jag har i min närhet fanns. Det är de som gör hemkänslan, de utgör ankaret så jag inte driver fritt. 

När det gäller småsaker - oväsentligheter har jag vågat mig vidare. Jag övar mig på ytligheter och sådant som eg inte spelar ngn roll.

Vi får väl se om jag kan ta det ett steg längre? 

5 bästa och värsta

5 bästa grejer jag har med mig från min uppväxt:

Thailand specifikt:

- thaigodis!!!

- riktigt härligt dåliga thai-tv-serier(vill man ha högre klass väljer man koreanska serier dubbade till thai!)

- det är jul även om det är varmt och olika människor att fira med!

- att kunna göra mig förstådd på thailändska.

- jag har ett till land att känna hemkänslor i! 

Allmänt om att vara en ATCK:

- att snabbt nå djupa nivåer på samtal med vilt främmande människor! 

- vetskapen om att världen är större än min verklighet 

- kameleont-egenskaper - bra att ha i olika sammanhang

- självständig - jag känner mig inte begränsad av att vara låst i traditioner och släkt-grejer(kan naturligtvis vara ngt man saknar - men man får chansen att skapa nya och egna)

- man lär sig andra språk i verkligheten inte bara i skolan! 

5 värsta

- att bli uttittad och bli betraktad som raritet bland thailändare som liten. Att folk man inte kände tog på mig och drog mig i håret för att färgen var annorlunda.

- att känna sig gigantisk eftersom alla runtomkring var så små. Har fortfarande en bild av mig själv som stor, kan verkligen förstå dem som kämpar med ätstörningar som inte ser sin eg size.

- att som tonåring känna sig som en utomjording i sitt s k hemland, att inte som kunna jargong och TV-program. Att inte ha koll helt enkelt. 

- att inte känna sig självklar i ngt sammanhang, att inte ha en plats. 

- att svara på frågan vart man kommer ifrån.

Vet inte om dessa är vare dig de bästa eller värsta, men det är saker som jag direkt tänker på. Och ja - många är ganska ytliga. Det lär dyka upp annat framöver.

Har fått lite känningar senast under morgonens löptur. Känslor som passar på att knacka på när jag låter tanken fara fritt. Jag är snabb att stänga av märker jag, men jag hinner ändå glänta på min Pandoras ask. 

Jag har även under dagen funderat på om detta bloggande eg hjälper eller stjälper mig - om jag försöker kontrollera min process för mycket. Kommer jag verkligen att tillåta mig själv att utvecklas eller blir jag lurad av mina försvarsmekanismer? Vill jag bara ha uppmärksamhet eller behöver jag publik för att inte förlora mig i ångest och ensamhet?

Några saker vet jag dock. 

- Jag kanske söker eller verkar söka uppmärksamhet - men vill främst bli sedd och accepterad för den jag är(vem nu det är)

- Jag vill inte sticka ut- men vill inte heller vara osynlig.

- Jag har integritet men inte mycket prestige.

- Jag gillar inte att känna mig ensam - men vill inte tvinga mig på folk.

Jag chansar på att jag kommer lite framåt på det här sättet, och jag är grymt tacksam för alla som orkar gå en bit med mig:).

Kram och godnatt!

Hur gör man?

I vilken ände börjar man? Jag liksom många andra TFC's är ju oerhört positiv till min uppväxt och har ofta känt att jag också har haft tur när det gäller tillbakaflytten till Sverige sommaren innan åk 9. Jag vet många som har haft svårare att anpassa sig till ett liv i sitt "passport-country"(bra uttryck från boken i tidigare inlägg). Men personligen fattade jag ett beslut att bli svensk i 15-årsåldern, och jag tror att det mentalt har hjälpt mig.

Jag hade ett val att efter 9:an följa med min familj och fortsätta min skolgång på en amerikansk internatskola (dvs High School) och en del av mig ville gärna göra det. Dock slog mig tanken redan då: " Vem blir jag då???" Hur svensk kommer jag kunna bli? Jag såg mig själv sväva iväg identitetsmässigt med både fler möjligheter men också fler risker. När sedan möjligheten dök upp att jag kunde stanna kvar i Sverige tog jag den, och det är jag ä då glad för idag.

Jag har alltid varit ganska anpassningsbar, jag har inte känt mig överkörd eller tvingad. Vissa perioder har jag genomlidit och accepterat, men jag kan inte minnas att jag har protesterat eller ifrågasatt den situation jag var i. 

Jag har själv inte upplevt att jag har mått direkt dåligt - men jag har känt av utanförskapet både i Sverige och i Thailand. Känslan av att vara fel att inte passa in. Där var internatskolan en fristad, där var vi alla i samma sits. 

Jag har nog heller inte varit lyrisk, jag vill minnas att jag var ganska tillbakadragen som barn. Och mitt självförtroende var lågt.

Jag har alltid sett det som positivt att jag kunde anpassa mig, att jag inte upplevde mig ledsen när jag blev lämnad, att jag klarade separationerna utan någon eg gråt. Insåg nu när jag läste boken att det nog eg inte är normalt för ett barn att tycka att det är ok.

Troligen har jag distanserat mig känslomässigt tidigt från både egna känslor och familjen. Någonstans bestämde jag mig för att jag bara hade mig. Så lilla jag valde att skydda det enda jag säkert visste att jag hade -mig själv. Och det gjorde jag genom att stänga av(så gott det gick) och förneka alla känslor av övergivenhet eller saknad. 

Det låter värre än det känns kan jag försäkra. Det beror säkert på vem du är vilken strategi du(ditt undermedvetna)väljer, och mitt val beror nog på att jag alltid har haft integritet. Den blev bara ännu mer isolerad och isolerande. 

Jag har alltid vetat att jag har haft dålig kontakt med mina känslor och att jag är både krass och lite kall. Har bara sett det som en del av min personlighet. Men det är väl nice om det går att ändra??

Detta är vad jag har att möta och ta tag i framöver.... Tror att både min man, barn, familj och vänner tycker att det är roligare med ett mer känslomässigt närvarande jag, än den de har lärt känna och ser idag. Vem vet förresten, de vet vad de har men inte vad de får! Hahaha!

Men först en snabb genomgång:

Ålder 1-3 född i Örebro, bodde sedan i London, Aneby och Asby.

3-6 Thailand(Bangkok och Songkhla)

7 Örebro

8-10 Thailand( främst internatskola i HuaHin)

11 Tyringe utanför Arboga

12-14 Thailand (internat i HuaHin)

15 Arboga

16-19 Arboga hos släktingar när resten av familjen var i Thailand.

Fortsättning följer!

Vadan detta?

Ja, det är frågan man kan ställa sig, men orsaken är främst denna:

Riktigt bra bok som fick mig att inse följande:

- jag är inte så färdig med ältandet av min barndom som jag trodde.

- jag har känslomässigt låst in mig i en egen värld och typ slängt nyckeln - men kan hantera det mesta annat(känns som en saftig bit jag behöver humor för att kunna ens börja möta).

- jag är inte ensam

- det finns förklaringar till det mesta i mitt liv, nu får jag börja jobba!

Ny start

Bloggen har legat i träda ett tag. Börjar bli dags att skriva igen. Denna omgång kommer främst handla om min inre resa i sökandet efter mig själv med utgångspunkt från att jag nu är en sk ATCK(Adult Third Culture Kid).

Detta är främst för mig själv - men du är välkommen att följa med.